Föräldrabråken efter valet – vad är det här för jävla nymoralism?
Så här efter valet, när chocken lagt sig och livet fortsätter sitt vanliga och allt dystrare lunk, har en ny debatt blossat upp. Eller ny och ny, en av Sveriges nationalsporter är väl att tycka till om hur grannarna, föräldrarna på dagiset eller den där ilska barnvagnsföraren i kollektivtrafiken tar hand om sitt barn. Alla har en åsikt om hur det perfekta föräldraskapet ser ut, även dem utan barn och som saknar ambition att skaffa några. Till er säger jag: Tack för åsikten men har du aldrig spenderat tre vakna nätter på raken med en febrig och slemmig unge som hostat till hen kräkits, ja, då har du inga mandat på det här området.
Vi börjar med Frida Boisens flåshurtiga krönika om att sluta “makaron-knarka” våra barn. För att summera, ger du ditt barn lax och bulgur och annat nyttigt, precis som duktiga Frida gör, då är du en bra förälder. Om du däremot matar barnet med exakt samma halvfabrikat du själv är uppvuxen på, det vill säga makaroner, falukorv, färdiga köttbullar och våfflor, då är du en dålig förälder. Och ketchupen som ska sätta smak på det hela, det är rent heroin ska du veta.
Sedan har vi Rebecka Edgren Aldéns träffande text om hämtningshetsen som pågår på svenska förskolor. Jag delar hennes uppfattning. Är du en mamma eller pappa som jobbar heltid? Räkna då med att befinna dig längst ner i föräldrahierarkin. Är du dessutom ensamstående, som både måste hämta och lämna, kan du med säkerhet vänta dig att präktiga föräldrapar kryddar ditt redan dåliga samvete med kommentarer som “vår Alice skulle AAAALDRIG vara på dagis längre än sex timmar” eller “varannan vecka, så länge skulle jag inte klara mig utan min Hugo. Men vi är väl olika.”
Till sist har vi Helena Granströms avhyvling av alla dem som brukat den så kallade “fem-minutersmetoden”. Bara genom att läsa beskrivningarna av metodens brukare kan vi ana hur hon ser på dem. “Kvinnans hår blänker i solen medan vi pratar, dyrbart som guld.” “Har det några som helst negativa konsekvenser för barnet? Inga alls, säger kvinnan, hon som är psykolog, och hennes tänder är gnistrande vita.” Japp, den konsumtionskåta medelklassen som är mer intresserade av att upprätthålla sin perfekta fasad än att bry sig om våldet de begår mot sina barn. Jag köper Granströms onödigt hårt levererade poäng. Ett barn som gråter behöver tröst och mänsklig kontakt. Men när jag läste diskussionen som följde blev jag mörkrädd. Några tog illa vid sig, ensamstående som stått där och balanserat på utbrändhetens ravin. Trötthet och desperation som lett till genvägar, det är mänskligt, och för detta brott ska nu dessa föräldrar tjäras och fjädras. På andra sidan pekar de superduktiga med sina högafflar. Om du inte ger all egentid till ditt barn så har du inte begripit vad föräldraskap är!
Det finns en enkel logik som går som en röd tråd genom allt detta. Det jag gör är bra. Om du inte gör som jag så är du dålig. Detta svart-vita tänkande saknar utrymme för fler faktorer, och belyser väl egentligen bara vilka privilegium avsändarna besitter. Varför äter vissa barn falukorv och makaroner till middag? Kanske har det inte bara med oengagerade föräldrar att göra? Kanske hjälper den goda smaken ett barn med ätstörningar att äta en hel tallrik? Kanske är priset, sex kronor per portion, det enda en förälder har råd med i förhållande till en rätt med lax, bulgur och färska grönsaker som kostar runt trettio?
Frågan är, vad är det här för jävla nymoralism? Ska vi gå tillbaka till en förvriden 50-talsmodell där den nya normen är kramtokiga quinoa-hetsande föräldrar som jobbar halvtid? Är det där godheten ligger i dag?
Och till er, utan barn, som kanske blev upprörda där i början när jag skrev att ni inte har något mandat. Se det här briljanta klippet med Louie CK och var lite ödmjuka.
/Jonas Lundmark