Claes Malmberg om relationer, familjen, knark och svek

Få svenskar har lockat till så många garv som Claes Malmberg, men bakom fasaden döljer sig ett mörker…

Hur står det till världens bästa Claes?

– Jo tack, det står bra till.

Senaste gången vi sågs – när du var 34 år och undertecknad 19 – sa du: ”Jag vet inte om jag gjort något bra. Mina barn har jag gjort. Annars har jag väl inte gjort något som går till historien”. Har du fortfarande dåligt självförtroende?

– Nej, det har jag nog inte. Det var nog inte det jag menade då heller. Det handlar snarare om en form av självinsikt. Titta på mänskligheten. Vi har många berömda människor som dött i vår livstid. I det stora hela glöms folk bort efter fyra, fem dagar. Samma sak kommer hända mig. Livet är så.

Vad är det bästa du gjort, då?

– Svårt att säga. Det är nog först på slutet, när man överblickar allt, som man ser resultatet, men det är klart… Störst genomslag var utan tvekan Lotta på Bråkmakargatan. Så är det ju.

Inom kort – närmare bestämt 16 oktober – drar du igång med krogrevyn Pianoflyttarna. På scenen: skådisen Niklas Holtne, pianisten Christian Lindquist och du. Kommer Pianoflyttarna att gå till historien?

– (Skratt). Ja, såtillvida att det är en föreställning som spelas enkom för 50 personer. Du kan inte spela för fler. Det kanske ändras i oktober, men som det ser ut nu kommer vi att spela i en pandemi som vi hoppas att vi aldrig mer får uppleva. Vi ska förresten spela det här på Restaurang & Vin, ett ställe i Karlshamn.

Drog din mamma djupa suckar när hon förstod att du ville bli kulturarbetare?

– Kulturarbetare, låter inte det pretentiöst? Jag har aldrig definierat mig som det. Men nej, jag tror att hon var ganska van vid mina nycker. Hon var inte så orolig. På gott och ont lät hon mig göra det jag ville.

När du var liten grabb, bara fem år, klev din farsa ut genom dörren med en resväska i handen – och kom aldrig tillbaka. Var han inte riktigt klok i huvudet, din farsa?

– Det var han nog, jag tror att han var ganska klok. Däremot hade han nog stora bekymmer med sig själv. Man kan inte döma människor, men det är klart att beslutet som togs kanske inte var det klokaste av beslut. Men ibland är livet jobbigt för vissa människor. I vissa lägen kan märkliga beslut bli nödvändiga.

Vad känner du när du tänker på din pappa?

– En stor frid. Jag känner att jag kommit igenom alla bitar och frågor. Och i någon mening känns det någonstans som att han vakar över mig.

Har vägen till acceptans varit lång och krokig?

– Bitvis har den varit det. Som barn vill man ju bli älskad och omhändertagen. Det är alla barns rätt, men livet är inte rättvist. Man måste inse det. Det finns inget kontrakt där det står att livet är enkelt.

Vad skulle du vilja säga till din pappa – om den här blaskan existerar i himlen?

– Du menar Hänt i veckan?

Yes.

– (Skratt). Jag skulle nog säga: ”Läs inte!”

Somliga påstår att det tar tre generationer att bryta en havererad familjebild. Är det påståendet bullshit big time?

– Jag tror att mycket handlar om generationen som befinner sig i själva haveriet och hur man som vuxen och förälder väljer att hantera haveriet – ihop med övriga familjen. Det är inte nödvändigtvis så att det måste gå generationer, det kan räcka med en generation om man är modig och klok och tar tag i det.

Vad gör du när du inte har något bättre för dig?

– Jag gör inte så våldsamt mycket om jag ska vara ärlig.

Ditt egentliga namn är Claes-Peder Malmberg. Skäms du för ditt namn, Claes-Peder?

– (Skratt). När jag var liten tyckte jag att det var lite töntigt med dubbelnamn, men hade jag fått välja nu så hade jag nog kallat mig för Claes-Peder. Det låter fräckt, tycker jag, det låter som en gammal romanssångare eller trollkarl: ”Claes-Peder uppträder ikväll i Alingsås park!”

Har du haft någon period i ditt liv där du varit fattig som en kyrkråtta?

– Oh, ja. När jag var yngre, när jag började med teatern. Jag var bara 17. Första 15 åren var ganska tuffa, jag tjänade inte många kronor.

Bodde du på parkbänken?

– Så illa var det inte, men jag bodde hemma hos en massa människor – på soffor. Det fanns små lägenheter som man fick hyra någon månad här och var. Som tur var – när jag växte upp – så fanns det rivningskontrakt. Billiga lägenheter. Omoderna hus som skulle rivas. Det gick att hitta billiga boenden på ett helt annat sätt än det gör idag. När jag var ung var det lättare att leva.

Numera badar du i lika många guldpengar som Joakim von Anka och du huserar i en jättevåning som innefattar 200 kvadratmeter, inte sant?

– Det var när jag bodde i Malmö, den våningen var stor och fin. Nu har jag hus i Båstad. Rent generellt gillar jag att bo stort även om jag bor själv. Jag vet inte varför, det är väl en känsla av frid som man känner.

I yngre dagar tog du kokain. Hur kom det sig att du snöade in på den skiten?

– Det vet jag faktiskt inte om jag ska vara ärlig.

Vad var poängen med att knarka?

– Det finns ingen poäng alls om man ska se det rent allmänt. Jag tror att det är så med allt som är farligt. Det är svårt att svara på sådant här, sedan var det ju så länge sedan. Nu är det inte aktuellt för mig på samma sätt, jag sysslar inte längre med det. Skulle någon fråga mig idag så finns det ingen poäng överhuvudtaget.

Var det svårt att bryta missbruket?

– Ja, det var en ganska tuff period.

På vilket sätt?

– Man ska komma ihåg att vi har med starka gifter att göra. Tänk dig att du är djupt förälskad i någon och att den personen gör slut. Det blir tufft. Så här i efterhand däremot har det nog gjort mig till en bättre människa.

Är Lennie Norman från eran med Måndagsklubben fortfarande din bästis?

– Nu frågar du som min 16-åriga dotter. Jag brukar svara: ”Man har inte bästa kompisar i den här åldern”. Det tycker hon är urlöjligt! Den där frågan har hon ställt i hela sitt liv, även om hon inte ställer den lika ofta.

Säg något taskigt om Lennie!

– Jag vet inte om jag kan komma på något.

Lånar han pengar kanske utan att betala tillbaka?

– Nej, det är nog jag i så fall…

Kan du vara kompis med någon som röstar på SD?

– Kompis kanske, men inte nära vän.

Vad är det olagligaste du gjort?

– Knarkat och köpt narkotika. Och när jag var liten så stal jag glass i affären. Under en period var det ett tvångsmässigt tillstånd.

Christer Pettersson hade som grabb ett tvångsmässigt begär att stjäla plånböcker, han tömde halva Sollentuna på plånböcker. Så långt gick inte du, eller?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag snodde glass. Jag har alltid varit väldigt förtjust i glass, men nu betalar jag för den.

Tar du till orda när idioter hostar i din omedelbara närhet?

– Ja, det måste jag nog säga att jag gör. Nu har jag inte varit särskilt utsatt för det, att någon stått och okynneshostat. Om någon hostar till så är jag inte så panikslagen att jag börjar yla, direkt. Hostar folk i armvecket så är det inga problem.

Vem har du aldrig förstått dig på?

– Herregud, det finns så ohört många.

Vad är det värsta du vet: komiker som inte är roliga eller komiker som skrattar åt sina egna skämt?

– Komiker som inte är roliga. Det finns ganska många, faktiskt. Den viktigaste biten – att faktiskt vara rolig – känns ibland som den minst viktiga biten. Sedan finns det lysande undantag, naturligtvis.

Säg en komiker du alltid skrattar åt.

– Johan Glans, jag tycker att han är fantastiskt rolig. Peter Apelgren är en till.

Vems begravning gick du senast på?

– Min morbrors.

Vem ska göra huvudrollen i filmen om ditt liv?

– Tommy Körberg, hoppas jag. Det är väl dags snart…

Slutligen Claes, vad skulle du välja: stjäla en Capricciosa på pizzerian Vlados i Bredäng och hamna på Expressens löpsedel, inleda varje publikt möte med att prutta och rapa högljutt eller skita i allt och sätta dig på ett isflak som flyter ut i Atlanten?

– Jag tror att det första alternativet känns mest lockande. Pizza är nästan lika gott som glass…

◼️ ◼️ ◼️

Ålder: 59.
Stjärntecken: Vädur.
Bor: Båstad men flyttar snart till Barsebäck.
Familj: Har varit gift tre gånger och har fem barn med fyra kvinnor: Nils, 38, Nicholas, 34, Amanda, 27, Nelson, 21 och Perla, 16.
God egenskap: Ganska snäll.
Dålig egenskap: Ganska slarvig. Inte i mitt jobb men i mitt privatliv.
Älskar: Att umgås med min familj, givetvis.
Hatar: Elaka människor.
Skrattar åt: Roliga barn.
Gråter när: Jag ser människor som lider och har det svårt.
Borde: Jag går inte omkring och funderar på en massa ”borden”. Det resulterar bara en massa skuldkänslor, eller hur?
Kändismerit: Sett en av skådespelarna från Vänner – på gatan utanför ett hotell i London.

Foto: TT & Wereckipr/pressbild