Sveriges 21 bästa manliga skådespelare – se hela listan

Att försöka lista Sveriges bästa manliga skådespelarinsatser är givetvis ett kamikazeuppdrag. Men strunt samma! Här är min högst personliga lista. Håller du med?!

Obs: Skådespelarna får med max en roll på listan. Listan gjordes i juni 2020.

Eftersom jag är en Rederiet-älskare (ja, jag erkänner att jag nyligen satte mig och såg om alla 318 avsnitt) så finns det hur många som helst jag vill ha med på listan. Men konkurrensen är knivskarp.

Nåväl, Bengt Bauler gör rollen som psykopaten Carl helt exemplariskt och han gör det dessutom under väldigt lång tid. Scenen där han svetsar in Erik i skåpet är svensk tv-historia!

Åh, man vill ju bara krama Gottfrid – den ende invånaren i den inskränkta byn som tar emot de nyinflyttande med värme och kärlek.
Ernst Günther har ju många roller som kunde ha platsat, men det är något speciellt med Gottfrid. Han gör mig glad.

I mitt tycke är Gabriel Odenhammar världens bäste barnskådis någonsin, alla kategorier. Att en nioåring kan ha sån humor, tajming och känsla för detaljer är egentligen ofattbart. Extra stort blev det när jag såg bakom kulisserna-materialet i julas och fick klart för mig att han gjorde scenen som minitomten utan förberedelser. Otroligt! ”Det här kommer Sune att få faan för, förstår ni”.

Jag kan egentligen välja och vraka bland Jonas Karlssons insatser, men nu har jag valt att varje skådis bara får en plats på listan. Och den här insatsen är något utöver det vanliga.Det krävs mycket för att spela CP-skadad trovärdigt och är det någon som ska lyckas är det nog Jonas Karlsson, som kanske är 2000-talets bäste svenske skådespelare.

Finsmakaren uppskattar Jonas Indes insats som Tobbe i Ben & Gunnar – en liten film om manlig vänskap, men för den breda massan är det som Lennart Sundström han är mest känd. Och inte mig emot.

Inde är med små medel formidabel som renhållningsentreprenören och morsgrisen Lennart. Scenen som ”skitgubben” kan ses om exakt hur många gånger som helst.

Med rinnande snus och vassa citat är Dan Ekborg som klippt och skuren i rollen som ärkesvinet Gunnar. Många av hans repliker skulle inte passera utan protester i dag, ändå har filmen blivit en svensk jultradition.

– Jag behöver ta en grogg!

– Vad är det för fel på den du har?

– (klunk klunk klunk) Den är slut.

Anders Ahlbom hade lika gärna kunnat platsa på listan med rollen som psykopaten Yngve i Rederiet, men mansgrisen Arne i S.O.S är strået vassare. Scenerna där han ska förbereda sin fru inför seglingen skrattar jag åt än i dag.

Ibland kan det kännas som att Kjell Bergqvist gör samma typ av roll i film efter film. Men jag kan inte blunda för hur han till perfektion gestaltar rollen som den stränge och konservative begravningsentreprenören Yngve. Citatet ”Man ska inte vara rädd för döda människor, det är de levande människorna man ska akta sig för” är tänkvärt, liksom citatet på bilden här ovanför.

Kanske är jag färgad av att jag själv heter Emil och i alla tider har älskat filmerna om Emil (som pappa till två små döttrar har jag nu ett legitimt skäl att se om filmerna i vuxen ålder). Men Allan Edwall ÄR fullkomligt lysande som Emils vrånge pappa, det går inte att komma ifrån.

För gemene man är Ingvar Hirdwall ”Grannen i Beck”, men det känns orättvist när han har så många fler verktyg i sin skådespelarlåda. Bland många minnesvärda insatser sticker rollen som den envise lantbrukaren Egon ut lite extra. Lars Molins (för många bortglömda) pärla är värd att se om!

Det är en svårt konst att spela full när man är nykter och det är väl egentligen bara Robert Gustafsson som kan mäta sig med Sven Melander i den genren. Trots att jag har sett filmen oräkneliga gånger så skrattar jag lika gott fortfarande, framför allt åt Melanders rollfigur ”Berra”.

Slå upp ordet fylleångest i en ordbok och du bör hitta en bild på Robban Mårbrink. Reine Brynolfsson lyckas perfekt pricka in den där killen som i grunden är blyg och därför tar till alkoholen och sen ”inte minns nånting”. Av många minnesvärda scener är det väl bockbränningen som är mest känd. Ge mig ett B! Fortfarande ett mysterium dock hur Robban lyckades ta sig upp på den flera meter höga bocken…

Inte bara det att David Dencik är otäckt lik Lasermannen utseendemässigt – han spelar honom dessutom helt enastående. När man vet hur originalet ser ut och pratar är det otroligt att Dencik kan gestalta honom på pricken.

Kanske ska den här högre upp på listan, men det är hårt på toppen. Av många starka skådespelarinsatser i Jägarna lyser ”Leif” starkast.

Brutaliteten i scenen med hunden Zorro som inte lyder är stark och minen efter att han avlossat det dödande skottet är något som etsar sig fast även när filmen är slut.

Egentligen är ju Ernst-Hugo Järegård makalöst bra i alla Skånska mord, men för mig sticker insatsen i Hurvamorden ut lite extra. Pokerscenen där Tore förlorar, plockar fram yxan och med ett leende på läpparna hugger sina vän i huvudet är in till minsta detalj perfektion från Ernst-Hugos sida.

Kanske är jag färgad av att jag tycker att Colin Nutleys pärla är den bästa svenska filmen – någonsin. Men Jan Mybrands insats som tönten Kaj lyfter faktiskt filmen till ännu en nivå. Scenen där han försöker få fram sin kärlek till Inger och till slut utbrister ”Ibland önskar jag tamejfan att jag vore som Tommy” är filmhistoria.

För gemene man är Rheborg mest känd som Fredde Schiller i Solsidan, Percy Nilegård i Nilecity eller Magnus Ronell i Torsk på Tallinn. Finsmakaren skulle kunna kasta in rollen som Börje i Bullen. Men för mig är det som Kjell Levrén han kommer mest till sin rätt. Jag vet inte vad det är, men hälsningsfrasen ”Kjell Levrén, stationsansvarig SSK Syd” är brutalt rolig.

Den gode Robban kan ju spela typ vad som helst – vilket han bevisar även här. Jag skulle kunna ta med rollen som Jan Banan eller Lasse Kongo på listan, men väljer Roland Järverup eftersom jag själv är värmlänning. När jag tänker efter är nog Robert Gustafsson den ende som inte är från Värmland som verkligen kan prata värmländska. Brun sju i våra hjärtan.

Redan som barn var jag Team Magnus i Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag gillade honom även i filmen Tuppen, även om det skulle dröja till vuxen ålder innan jag förstod alla lager av Magnus Härenstams storhet. Det är svårt att sätta fingret på varför, men INGEN skulle kunna spela rollen som den promiskuöse Cederqvist bättre.

Väldigt mörk film, där man självklart måste lyfta fram Hasse Alfredsons insats som ärkesvinet, fabrikör John Höglund. Men Stellan Skarsgårds rollfigur som den sinnesslöe Sven är sannerligen ingen lätt roll att spela trovärdigt. Men oj oj oj, som han gör det bra!

Ohotad etta. Peter Habers insats som Sunes fumlige pappa Rudolf är fullständigt briljant. Varenda replik är tajming, komik, perfektion. Scenen när han ska försöka koka knäck i Sunes jul borde ramas in och sättas på filmmuseum. Och att Haber efter rollen som Rudolf med trovärdighet kan spela rollen som Beck visar vilken fantastisk skådespelare han är.