Arne Hegerfors fru: "Han klarar sig inte helt själv längre"

Från en dag till en annan förändrades Arne Hegerfors, 75, liv. I september 2011 fick han en hjärtinfarkt. Märkligt. Han var i bra form och ett par månader tidigare hade en läkare konstaterat att hjärtat var starkt som hos en tjugoåring.

Ett tag svävade Arne till och med mellan liv och död.

– Min pappa dog när han fick sin tredje hjärtinfarkt. Med tanke på hans problem var det inte så oväntat att mitt hjärta också drabbades. Mer överraskande var de andra grejerna.

Vi sitter i vardagsrummet hemma hos Arne. Hustrun Kerstin har kokat kaffe och ställt fram fikabröd. Som alla dagar är den gamle tv-legendaren på gott humör. Den som inte visste det skulle aldrig tro att han inte har något synfält varken åt höger eller vänster, och att han har kraftigt försämrat närminne. Sinnet är sedvanligt frejdigt, intellektet fortfarande knivskarpt.

– Jag har aldrig sett problem i tillvaron. Och jag ser inga nu heller. Man tjänar ju ingenting på att göra det värre för sig själv. Bättre är att göra det bästa möjliga av den situation som har uppstått, säger Arne och grabbar åt sig en hembakad bulle.

Inte nog med en våldsam hjärtinfarkt. En morgon i februari 2013 kunde han inte se på vänster öga. Stroke, en propp i hjärnan. Arnes syn, närminne och orienteringsförmåga försämrades alltmer, och hösten 2014 upptäckte läkarna en hjärntumör som opererades bort.

– Arne är precis samma Arne som innan. Han är sig lik, samma person. Men ändå inte. För på vissa sätt har han ju blivit som ett litet barn som måste lära om och ha hjälp. Han klarar sig inte helt själv längre, säger Kerstin och ger sin make en öm blick.

Glömmer tid och rum

Hjärtinfarkten, stroken och hjärntumören har fått Arne att förlora stora delar av livet. Synen är kraftig försämrad, han ser bara rakt fram som i en smal kikartub. Minst lika besvärande är att närminnet minimerats.

Synproblemet gör Arne osäker och orörlig i främmande miljöer, och bristen på minne för det som nyligen inträffat gör att han ständigt glömmer tid och rum.

Arne säger att han inte plågas av det. Han kan ju inte lida av någonting han inte minns, som han med ett smil brukar uttrycka det.

– Att jag glömmer så fort är väl det som är det bästa numera. Jag går liksom inte och bär på någonting, för jag kommer inte ihåg vad det var. Som vanligt ser jag alltid framåt. Jag tycker att livet i allra högsta grad fort farande är roligt och värt att leva, säger Arne.

– Rent förståndsmässigt borde jag väl vara deprimerad, men jag tycker att jag har det bra. Kanske har jag en ständig depression numera, men det tror jag inte. Det avspeglar sig i alla fall inget i mitt sätt att vara och tänka. Jag försöker vara deppig, men jag lyckas inte riktigt … ha, ha, ha.

Kan skratta åt situationer

Arne och Kerstin skrattar ofta åt de lustigheter som ibland uppstår på grund av Arnes närminnesförlust. Som att han plötsligt inte minns vad de pratade om för en stund sedan, eller går in i en vägg eftersom tunnelseendet gör att orienteringsförmågan brister.

– Om jag levt ihop med en deppig Arne hade jag nog inte orkat med allt. Men jag mår jättebra och jag kan leva mitt liv också, precis som tidigare. Jag sjunger i kör, tränar på gym, träffar väninnor och hälsar varje dag på min mamma Ingrid, som blir 98 i september. Hon bor på ett hem här i närheten, berättar Kerstin.

– Eftersom Arne är mer be roende av mig nu har jag fått ett annat slags ansvar. Men jag upplever det inte som att jag har blivit mer låst. Jag uppskattar det snarare och tänker: ”Vilken fantastisk uppgift jag har fått!”

Arne kan inte med ord nog beskriva den uppskattning han känner över det stöd och den hjälp han får av sin hustru. Tack vare Kerstin kan han mysa vidare i hemmets lugna vrå.

– Om hon inte hade funnits för mig hade jag nog suttit på ett hem och druckit välling och tittat i taket. Det hade ju inte varit så kul. Men nu är jag fortfarande fri, det är fortfarande mitt liv. Och det är Kerstins förtjänst, säger Arne.

Att inte få bo kvar hemma är den värsta skräcken han kan tänka sig. Att hamna på en institution skulle påverka humöret, förklarar han.

27-årige sonen Björn har också valt att fortsätta bo hemma, vilket Arne är mycket tacksam över.

– Vi går ut och äter en gång i veckan och det är höjdpunkter för mig.

Stor glädje finner Arne även i alla gamla goda vänner – Björn Skifs, Tommy Eng strand, Ulf Elfving, Anders ”Ankan” Parmström med flera – som tar med honom på någonting eller kommer förbi på en kopp fika.

Det gör att det sociala livet inte tynar bort helt nu när Arne inte längre klarar av att ta egna initiativ som förr.

– Jag är oändligt glad över att det finns så många fantastiska människor kring mig. Samtidigt har jag lite svårt med att jag belastar omgivningen i och med att jag behöver ledsagas och få hjälp med så mycket annat.

Arne Hegerfors pensionerade sig inte långt efter hjärtinfarkten för sex år sedan. Då skulle han fylla 70 och hade i nästan 45 år varit en av Sveriges mest populära kommentatorer och tv- programledare genom tiderna. Större delen sysslade han med allsköns sport och diverse underhållningsprogram på Sverige Television, innan karriären avrundades med enbart fotboll och ishockey på Canal Plus.

När Arne ger sig ut möter han människor som uppskattar att se och få byta några ord med honom.

– De blir glada för de har bara positiva upplevelser förknippade med mig, eftersom jag jobbat med sport och nöjen. Jag är väldigt glad över att bli mottagen med glädje, säger Arne med den där rappa och muntra rösten som många av oss vuxit upp med.

Träffades på en blinddejt

Arnes och Kerstins kärlek har inte rubbats av Arnes kroppsliga smällar. De träffades på en blinddejt 1978.

– Jag blev omedelbart förälskad. Kerstin var så snygg, och glad, pigg och trevlig. Från min sida var det verkligen kärlek vid första ögonkastet och det har inte gått över, säger Arne och ger sin fru en innerlig blick.

Det gör Kerstin glansögd:

– Arne, än i dag är du en så varm och kärleksfull person. Jag är enormt tacksam för vad du har gjort och för vad du betyder för mig. Och du har fortfarande en briljant hjärna. Det är det som är så fantastiskt: att intelligensen och humorn är kvar trots alla skador.

Vid hjärtinfarkten för sex år sedan var Arne väldigt nära att stryka med. Läkarna jobbade hårt för att hålla honom vid liv och Arne fick en nära döden- upplevelse. Han såg sig själv i ett jätteljust rum.

– Det var underbart, en fantastiskt fin känsla, väldigt rofylld. Som att gå in i ett stadium av fullständig skön vila. Allting var ljust. Det fanns inga mörka stråk någonstans, säger Arne.

– Det har gjort mig lugnare inför det som ska komma. Jag ser inte fram emot döden, men är heller inte rädd. Jag har ju redan upplevt ögonblicket och det var fint.

Efter omständigheterna är Arnes hälsa i dag god. I mars i år strålades resterna av hjärntumören, som hade vuxit efter att i princip varit borta. Först till hösten vet man resultatet av ingreppet. Alldeles oavsett svar fokuserar Arne positivt:

– Min dåliga syn gör det nästan omöjligt att läsa, jag har svårt att följa raderna. Men att jag ändå kan se på tv precis som förut är ju fenomenalt. Man måste alltid göra det bästa av den tillvaro som finns.

LÄS OCKSÅ: Frun Kerstin planerar Arne Hegerfors begravning

LÄS OCKSÅ: Arne Hegerfors: ”Utan Kerstin och barnen hade jag inte levt idag”

Text: Hasse Gänger

Foto: Hasse Gänger, Ibl

Artikeln publicerades först på Året Runt.