Anne-Lie Rydé om knarkryktet och kärlekslivet

”Sånt är livet – den man förlorar, vinner en annan”, sjöng Anne-Lie Rydé, 64. Men ja, hur är det med den saken för henne själv? Hänt ringde upp henne!

Hur står det till Anne-Lie?

– Jo, det står bra till. Livet har gått in i en ny fas. Det känns som att jag räknar ner. Därför är livet värdefullare än någonsin.

Du växte upp i Solsidan-liknande hus på Lidingö. Hade ni städerska?

– Ja, det hade vi. Tant Lindwall – som jag stal enkronor ur handväskan några gånger. Jävla unge! Jag har skämts över det i hela mitt liv och överbetalade i många år min städhjälp. Men idag städar jag själv. Jag har både ork och tid. Och så känns det så bra!

När gjorde du ditt första uppträdande?

– Som 19-åring. Min familj spenderade somrarna i Åsa, en liten badort fyra mil söder om Göteborg. Sommaren 1976 fyllde tennisföreningen jämnt och jag blev erbjuden att uppträdda i klubbhusets jubileumscabaret. Någon hade hört mig sjunga en sommarnatt vid en lägereld på stranden och tyckte att jag hade en bra röst. Jag klev upp på scenen inför ett fullsatt hus och sjöng Liza Minellis ”Cabaret” med svensk, lokal text. Det tog fem sekunder, sedan visste jag att det var det här jag skulle göra. Känslan var euforisk.

Åtta år senare slog du ingen med ”Segla på ett moln”, följt av ”En så'n karl”. Hur kändes det när folk började kasta nyfikna blickar efter dig?

– Till en början blev det bekräftelsen jag så gärna ville ha, men efter något år började det bli besvärande. Jag slutade åka tunnelbana och buss. Så småningom tog jag körkort och köpte bil. Allt för att slippa blickarna. Idag har jag helt kommit till ro med situationen och den är heller inte lika påtaglig längre.

Hur sunt lever du på en tiogradig skala om ett är Gunde Svan och tio är Christer Pettersson?

– Då får jag nog placera mig på en femma. Jag tränar och promenerar mycket men jag tycker också om att slå klackarna i taket. Starkspriten har jag lagt ner. Likaså cigaretterna, men jag är svag för det vita vinet och den goda champagnen. Tyvärr är jag sockertorsk. Jag försöker att hålla mig till vita perioder, men ibland är det lättare sagt än gjort. Och tyvärr snusar jag igen men åh, vad jag unnar mig den lasten. Underbar ovana! Och numera promenerar jag istället för att springa.

Vad är det första man slås av när man kommer hem till dig?

– Att det är så avskalat. Jag gillar inte mycket saker, det ska vara raka linjer.

Vilket rum gillar du mest?

– Vardagsrummet. Det har öppen planlösning med köket. Stora fönster. Mycket ljus. Man är rakt uppe i himlen känns det som. Har utsikt över Riddarfjärden. Utanför är det fåglar som kvittrar och flyger. Det är lite som att bo på landet – men en minut ner ligger Hornsgatan. Jag älskar den blandningen.

Har du haft någon yrkesmässig svacka?

– Ja, för 30 år sedan, någonting, fick jag tre blödningar på stämbanden. Jag hade slitit på rösten på ett helt fel sätt och fick totalt lägga om sångteknik. Och yrkesåret 1987 var hemskt. Men samma år träffade jag Alices pappa och blev golvad av den stora kärleken. På något sätt räddade det mig från att inte gå ner i den totala svackan.

Vilket är det sjukaste ryktet du hört om dig själv?

– På 80-talet hette det att jag var kokainist och lesbisk – samtidigt. Jag tog det som en komplimang! Det var ju bra för min image. ”För mycket kokain” sa folk om stämbandsblödningarna. Jag låg inne på rehab och allt möjligt, påstods det.

Låg det någon sanning i knarkryktena?

– Nej, jag har aldrig sniffat kokain i hela mitt liv. Jag har stor respekt för droger. Jag håller mig till alkohol.

Senast vi pratade var du ofrivilligt singel. Är du fortfarande det?

– Ja, det är jag. Jag verkar ha tappat förmågan att bli kär. Vete fan vad det beror på. Men jag är kär i livet, jag mår väldigt bra, faktiskt. Jag skulle vilja vara så där himlastormande kär igen och jag vet att det kommer.

Vilket instrument har du alltid velat behärska?

– Trummor, den absolut viktigaste instrumentala motorn i ett band. Tyvärr är jag en usel slagverkare. Klarar inte ens av att spela tamburin i hyfsad takt. Det låter faktiskt för jävligt!

Vad är det bästa du gjort i ditt liv?

– Min dotter, så klart. Det är ett mirakel att hon kom eftersom jag var så övertygad om att inte vilja ha barn. Den känslan höll i sig länge, ända fram till att jag träffade rätt man och plötsligt kände ett behov av att föröka mig. Jag var 34 när Alice föddes och jag är fortfarande lika kär i henne. Hon är min allra bästa vän och mitt livs största hit.

Vem brukar folk förväxla dig med?

– Katrin Sundberg, bland annat känd för rollen som den fenomenala Häxan Surtant. En riktigt snygg kvinna, så jag tar det som en fin komplimang. Fast ibland undrar jag vem de tycker att jag är lik: Katrin eller Häxan? Kanske båda, beroende på min dagsform…

När höll du senast på att skämmas ihjäl?

– Jag minns inte, vilket förmodligen beror på att jag skäms mer sällan än jag kanske borde eller att jag har en fantastisk förmåga att förtränga skammen.

Varför borde man bli din vän?

– Jag är lojal, trofast, uppriktig och förställer mig aldrig. Jag älskar fest och precis allt hedonistiskt som gör livet underbart att leva. Du har roligt med mig. Sedan har jag förstås dåliga dagar också, men det brukar gå över ganska snabbt och är smällar du får ta om du vill vara min vän.

Slutligen Anne-Lie, vad gör din dag?

– Den där första stora koppen med kaffe på morgonen. ”Vaknekoppen”, som man säger i Göteborg. Får jag inte den blir hela dagen rubbad.

LÄS OCKSÅ I PLUS: Så gick det sen för skådisarna i Skärgårdsdoktorn

Foto: TT