Andreas Lundstedt om HIV-beskedet: "Hade jag stått på Västerbron just då hade jag hoppat"
Vi har ju setts förr, artisten Andreas Lundstedt, 43, och jag. På många röda mattor genom åren har han kommit, alltid lika glad och kvittrande. Nu väntar han på mig på Primo Ciao Ciao på Odengatan i Stockholm. Jag, alltid sen, skyller på en långsam dam framför mig i kön på Konsum. Andreas har hunnit ta sallad.
– Är det där det enda du ska äta? frågar jag, men vet ju att han är försiktig med bröd och pasta.
Han har tillsammans med Alcazar har nyligen avslutat en enormt framgångsrik säsong med showen “Disco Defenders” på Rondo i Göteborg och har ett uppehåll tills den sätts upp på Hamburger Börs i Stockholm till hösten. Men historien började inte i skenet av en discokula.
– Jag är uppväxt i Knivsta med två bröder, Magnus, 48, och Fredrik, 45, samt två systrar, Johanna, 34, och Katarina, 31. Mina föräldrar skilde sig när jag var sju, men det var inte ett dugg traumatiskt.
Hans pappa hittade snabbt en ny kvinna och Andreas träffade sin mamma varannan helg. Han kallade henne inte mamma utan för Ulla under en period och istället faderns nya kvinnan för mamma. Det föll sig naturligt.
– Det var inte ett dugg konstigt just då, jag var ju bara sju år. Men sen blev mamma kallad mamma igen. Pappa var lärare, men jag var inte så vidare bra i skolan förutom i svenska och engelska. I dag ångrar jag mest att jag inte kan mer historia, berättar han och beställer in en caesarsallad.
Hans mamma har alltid hållit på med jazzdans och när Andreas var fem år vann han en talangjakt. Det gav blodad tand och han kom in på en artistskola i Eskilstuna där han var inneboende hos en äldre dam.
– Jag hade inga pengar, levde på limpmackor och juice och gick bara ett halvår i skolan. Det var dyrt och jag lärde mig inte så mycket förutom step kanske.
Andreas första pojkvän Tino
Han fortsatte delta i olika talangtävlingar tills han upptäcktes av en talangscout som bad Andreas vara med i TV-programmet “Stjärnskott” och därigenom bildades gruppen “Stage Four”. De spelade på olika event och Andreas träffade sin första kille.
– Jag hade haft tjejer när jag var runt 14, 15, men det var inget för mig. Jag träffade Tino när jag var 17, homosexualitet var inget konstigt i vår familj. Pappas bror är homosexuell och har alltid funnits i familjen och varit något av en förebild. Jag flyttade till Stockholm, hem till Tino och försökte aldrig dölja min läggning.
När det tog slut med Tino 1993 flyttade Andreas till USA efter att ha varit där med framlidne vännen Mona Seilitz och blivit kär i staden och i en ny kille, Tony Canella. Han försörjde sig som aerobicinstruktör och hade alltid fulla klasser.
– Det var alltid kö till mig. Jag körde lite Swedish style och det gick hem. Tjänade ganska bra på det i drygt två år, men var ju där på turistvisum tre månader i taget och åkte fast en dag på flygplatsen i Chicago. Det var fruktansvärt. De plockade in mig i ett rum och förhörde mig stenhårt. Och så skickade de tillbaka mig. Än idag är det problem med mitt pass, de tittar alltid lite extra och frågar vad jag ska göra.
Så fick Andreas Lundstedt veta att han hade HIV
Väl tillbaka i Sverige bildades gruppen Alcazar. Andreas var tillsammans med kollegan Magnus Carlsson, 40, en period och framgångarna avlöste varandra, men en dag fick han ett brev från Smittskyddsinstitutet där man funnit att han troligtvis haft sexuellt umgänge med en hiv-smittad person och behövde testa sig. Andreas var så säker på att han var frisk att han aldrig var orolig.
– Jag fick beskedet via telefonen. Allt blev ett vakuum. Hade jag stått på Västerbron just då hade jag hoppat. Det var ju en dödsdom. Jag undrade hur länge jag skulle få leva.
Han åt cirka 15 tabletter i en cocktail om dagen till att börja med och ångesten rev i honom. För att dölja det och behålla bilden av den bekymmersfria lättsamma killen började han använda droger. Han berättade inte om sin diagnos för någon och hämtade ut medicinerna nattetid för att ingen skulle upptäcka honom. På nätterna festade han på kokain och på dagarna försökte han komma ihåg repliker och dansen i gruppen. Till slut gick det inte och Andreas kollapsade, vilket blev hans räddning. Numera är han drogfri och behöver bara ta en tablett om dagen för att hålla sjukdomen i schack. Och för drygt två år sedan blev han drabbad av kärleken.
– Det var som en film. Vi var på något sunkigt ställe i New York, jag, och vännerna Tess och Kenny och jag gick ut och tog en nypa luft på gatan. Det kom en lång mörk man gåendes, våra blickar möttes. Jag kan än i dag inte säga om det var en sekund eller en timme. Han vände sig om när han passerat och jag gick fram till honom. Vi började prata, han frågade vad det var för ställe jag var på och sedan när han var på väg att gå kysste jag honom bara.
Jag sätter nästan kaffet i halsen.
– Vad gjorde du sa du?
– Jag vet inte vad som hände. Jag tänkte att jag måste göra något så jag kysste honom. Sedan skildes vi åt efter att ha bytt nummer. På kvällen mailade han mig och sa att han vanligtvis inte brukar kyssa vilt främmande män på gatan.
Exet dolde förhållandet med Andreas Lundstedt
De fortsatte hålla kontakten när Andreas kom tillbaka till Sverige och när Moa flyttade hit för tre år sedan var det stor lycka. Men relationen knakade i fogarna.
– Han hade en massa problem. Han var svart och gay, hans vänner och familj visste inte att han var homosexuell och jag såg att han inte var lycklig. Han flyttade tillbaka till USA förra året och han var ganska kall mot mig på slutet på något vis.
Sedan dess har han varit singel. Men det finns en vän i viken.
– Jo, det finns någon jag gillar men jag kan inte berätta om honom ännu. Det är för färskt.