Robert Wells avslöjar – därför ville han INTE gifta sig med frun Maria
Tvärtom.
– Jag har alltid varit en lillgammal själ, berättar den folkkäre pianisten för Hänt.
Läget, Robert?
– Just nu är det oförskämt bra. Jag är i USA. Maria, min hustru, skriver böcker medan jag komponerar musik för fullt. Vi lever vardagsliv och umgås mycket med amerikanska vänner.
Visst har ni ett boende i Florida?
– Ja, en skrivarlya. Vi har till och med bott här när grabbarna gick i plugget. Vi var nästan på väg att flytta hit.
Redan som sjuåring bestämde du dig för att bli pianist. Vad var det för fel på brandman och polis?
– Alltså, det var inget fel. Jag ville bli lokförare, det tyckte jag var ganska coolt när jag var liten. Fast ännu hellre hockeyspelare. Jag växte upp i Solna så jag är född AIK:are. Det fanns många hockeyspelare i Solna som jag såg upp till.
✔︎ Det här är Robert Wells
Ålder: 59 (fyller 60 år 7 april).
Stjärntecken: Vädur.
Familj: Hustrun Maria, 56, sönerna Teddy, 24, Oscar, 25.
Bor: 50-talshus i Falkenberg, villa på Stora Essingen, lägenhet på Kungsholmen där ungarna bor.
Jobbar som: Kompositör och världspianist, men själv kallar jag mig för ”energisk spelman”.
Aktuell med: Singeln ”Ballet Noir” – inspelad av studiotekniker i vardagsrummet på Stora Essingen.
Det bästa med mig är att jag: Stenhårt går emot alla trender. Jag sätter otrendighet som ett ledmärke. Det är bara att titta på vad jag har för frisyr... Folk som går med strömmen är fegisar. Jag älskar när folk inte tittar över staket utan gör sin egen grej.
Det sämsta med mig är att: Hade du frågat mig för två år sedan så hade jag sagt ”alldeles för stressad och svårt att koppla av”, men tack vare pandemin och den ofrivilliga ledigheten har jag fått ett inre lugn, faktiskt. Jag försöker alltid hitta något bra ur saker.
Jag är en fena på att göra: Frukostar! Jag är verkligen ingen mästare i köket, men jag älskar att göra frukostar.
Här tar jag helst mina promenader: Runt Essingenöarna. Där är det fantastiskt vackert. Antingen kutar jag eller bara går.
Min bästa vän heter: Stefan. Det är Anders Bagges storebror. Vi har känt varandra sedan 80-talet.
Två saker jag vill göra men som antagligen inte kommer bli av: Åka nerför de svarta pisterna, men jag är så värdelös på skidor. Vill även stå på ett par skridskor, men det kommer heller aldrig ske. Jag är alldeles för rädd för att bryta händerna.
1979 släppte du din allra första platta med stor orkester, ”Upp på berget” hette den. Uppfylls du av samma eufori när du släpper nytt material – nu 43 år senare?
– Absolut! Så här är det. Nu är det roligt – på riktigt. Nu är man lugnare i själen. Det är så. Allt är inte så gravallvarligt. Jag älskar det jag håller på med och ju mer man övar desto roligare blir det. Övar man inte så blir det slentrian. Musik är som sport. Jag är så himla yrkesstolt, jag vill hela tiden ha en hög lägsta nivå. Som pianist blir du aldrig fullärd. Aldrig någonsin! Jag har lyssnat på 30 år gamla spelningar. Det är först nu som jag tycker att det som jag skapar börjar lika någonting. Man stressar inte, man har insett att varje ton är oerhört viktig. När jag var 28 år och började spela med Charlie Norman så sa han: ”Ta det lugnt när du spelar, det går för fort”. Då fattade jag inte vad han menade. Nu fattar jag. Pauserna gör musiken. Man får aldrig glömma det.
Du har jobbat ihop med ett pärlband av amerikanska storheter, den kändaste är nog Céline Dion. Och på svensk mark har du knegat ihop med Lill-Babs, Jerry Williams, Carola och Lena PH – för att nämna några. Vilken svensk har du kommit närmast?
– Om man går tillbaka till åren innan jag slog igenom så var det Lill-Babs. Absolut. Det är mycket tack vare henne som jag fick igång min solokarriär, hon lät mig vara både kapellmästare och solist i hennes shower. Oj, vad mycket jag lärde mig!
Med vilken artist har du häftigast turnéminnen, då?
– Jerka. Kung Jerka! Det ett enormt drag, det var röj i parkerna. Alltså, på riktigt. En gång, när vi uppträdde på ett ställe i Norrland, räddade han mig från att få stryk. Efter spelningen gick jag nämligen ut och gick mitt i natten, jag hade inte lust att supa skallen i bitar. Plötsligt dök det upp sex raggare. Du vet, på den tiden var det inte alltid ett jätteplus att vara långhårig och komma från Stockholm. Raggarna gick emot mig och jag tänkte att ”nu är det kört, nu blir jag nerslagen”. Men så såg de min turnéjacka och texten ”Jerry on tour”. Då sa de, på bred norrländska, att ”han är med Jerry, han är okej”. Det blev min räddning.
Vad är störst skillnad på dig som privatperson och yrkesman?
– Särskilt stor skillnad tror jag inte att det är. Jag är ganska rak överhuvudtaget. Både privat och i mitt offentliga liv.
Visst är du rätt okomplicerad?
– Ja, enkel och okomplicerad. Jag är väldigt mån om familjen, den är det viktigaste som finns. Jag gillar inte när jag är borta från ungarna. Vi gillar att hålla ihop. Det finns inget jag uppskattar mer än att vara hemma och äta middag. Att sätta mig på en lyxkrog, vänta länge och få väldigt lite mat, det är inte jag. Då åker jag hellre till Nyhetsgrillen utanför DN-skrapan och käkar en tunnbrödrulle. Betydligt hellre!
Du och familjen har slagit ner bopålarna på tre ställen: Falkenberg, Stora Essingen och Kungsholmen. Vilken lya har störst mysfaktor?
– Allihop. Mysfaktorn är allt! Jag gillar inte att komma hem till en uppvisning i dyra saker. Det måste finnas en flygel, dock. Det är viktigt. Ett problem vi har är att vi är sådana hamstrar, vi har grymt svårt att slänga grejer.
Vad gör du när du tar det piano?
– Jag älskar att kuta i skogen. Eller så sätter jag mig på motorcykeln och far åker iväg. Sedan du och jag pratade förra gången har mitt intresse för gamla USA-bilar väckts till liv ordentligt. Jag har två skönheter från 60-talet, en Cadillac och en Chevrolet. Jag har också en skön samling polare som är med i samma MC-grupp. Vi är från 44 år och uppåt. Alla har olika infallsvinklar. En är yrkesmilitär, en annan polischef. Vi brukar träffas och äta middag, sedan åker vi ut och glider. Det är väldigt skönt att träffa folk som inte är i musikbranschen. Man får tunnelseende annars.
Därför väntade Robert med att gifta sig
Hur många år har du och Maria kilat stadigt, egentligen? Femton, eller?
– 15? Skojar du? Vi har varit gifta i elva och tillsammans i 28!
Varför väntade ni så länge med att knyta hymens band?
– Jag hade så konstiga tankar… Du vet, i min släkt har det varit så många skilsmässor. För mig blev det här med äktenskap som ett dåligt omen. Jag ville inte gifta mig, men jag är väldigt glad för att jag gjorde det för det blev faktiskt en skillnad till det bättre.
Varför blev du kär i Maria en gång i tiden?
– Dels är hon så klart en fantastisk kvinna. Självständig. Vacker. Sedan kommer hon från en mindre ort i Värmland. Själv är jag född i en förort utanför Stockholm. Vi hade enkel uppväxt båda två, vi har ungefär samma värdegrunder. Hon har en stor portion ödmjukhet, jag gillar det. Det är en fin egenskap.
Är parmiddagar pest eller fest?
– Fest. Men små. Inte stora. Fyra personer. Max sex. Annars hinner man inte prata.
Har du egen vinkällare?
– Ja, en liten. Men jag kan ingenting om viner. Det lämnar jag till frun, (skratt).
Vilket barndomsminne gör dig mest nostalgisk?
– Jag bodde hos min mormor när jag var liten, hon bodde i Råsunda utanför Stockholm. Vi lyssnade på ”Tio i topp” på radion. Hon hade piano, där liksom började allt. Och så gjorde hon alltid världens bästa pannkakor. Mamma jobbade jämt, hon var ensamstående. Det var därför jag bodde hos mormor.
7 april fyller du 60 år. Hur känns det att bli gubbe på riktigt?
– (Skratt). Jag tänker inte alls på åldern. Jag har alltid varit en lillgammal själ. När jag var 13 år och gick på Adolf Fredriks musikskola så hade jag kort hår, blazer och portfölj. Vi var en samling farbröder, allihop. Nu är jag ikapp, liksom. Jag har alltid beundrat äldre människor – och tiderna förändras. Förr om åren när folk fyllde 50 så fick de en käpp. Nu får de barn!
Slutligen Robert, vilken är den bästa stunden på din dag?
– Jag älskar morgnarna. Jag tar en kopp kaffe, sätter mig vid flygeln. Eller så sticker jag ut och kutar. För mig är morgnarna heliga.
Foto: TT