Pererik Åberg avslöjar – så träffade han kärleken: ”På jobbet…”

Stopp ett tag, Pererik. Hur mås det?

– Läget med mig är jättebra! Jag trivs väldigt bra med livet. På något sätt känns det som att familjen hittat ett härligt “flow”. Alla små vardagligheter som blir problem brukar lösa sig väldigt smidigt. Allt känns väldigt skönt.

Visst är du den stabila och jordade typen som aldrig tappar fotfästet eller är jag ute och cyklar bland brännässlorna nu?

– (Skratt). Jag försöker väl vara en sådan, men jag tappar nog fotfästet ganska ofta. Jag har varit både deprimerad och annat. När man har depressioner så tappar man ju definitivt fotfästet.

Har måendet ändå blivit bättre med åren?

– Ja, det tycker jag nog. Mina depressioner har kommit i skov, men nu tycker jag faktiskt att jag blivit bättre på att kontrollera det där. Däremot skulle jag inte klara mig utan min fru. Jag tror vi hjälper varandra att hålla varandra på jorden.

Hur gick det till när ni träffades, Helene och du?

– Det var kärlek på jobbet. Hon jobbade som redigerare på SVT och började ungefär samtidigt som mig, kring 1997. Jag jobbade oftast på morgnarna. Man hade en sändning i halvtimmen. Det fanns rätt mycket tid mellan sändningarna. Då satt jag i korridorerna och hängde lite. Gänget jag först fick kontakt med var redigerarna. Antingen jobbade de som tokar eller så satt de och väntade på att reportrarna skulle komma springande med uppdrag. Helene och jag snackade rätt mycket, men vi blev inte ett par förrän vid millennieskiftet.

Vad gjorde ni på er första dejt?

– Alltså, vi promenerade väldigt mycket. Ingen av oss hade något större boende. Jag bodde inhyrd på åtta kvadrat på Karlavägen. Du vet, en pigkammare bakom köket. Där bodde jag ganska länge. Helene hoppade runt mellan olika andra- och tredjehandskontrakt. Hon flyttade ständigt och jämt och vi hade liksom ingenstans att vara, så vi gick omkring i hela stan och snackade.

Hur är ni som par?

– Väldigt olika! Alltså, vi är lika på de viktiga områdena. Vi har ungefär samma grundvärderingar. Sedan är vi olika på nästan alla områden. Om det finns två alternativ så väljer hon det ena och jag det andra. Låt oss säga att vi ska ställa oss på en tom parkeringsplats utanför en Ica-butik. Båda blir lika förvånad över den andras val: “Varför parkerar du här och inte där borta?”

Vad gör din Helene älskvärd?

– Hon är så otroligt kunnig, vetgirig och nyfiken. Sedan är hon en sådan som “puttar på mig”. Om någon kommer med förslag så är mitt standardsvar nej. Hon däremot säger ja.

Ni är föräldrar till två ögonstenar: trettonåriga Tuva och nioårige Loke. Vad tycker kidsen om att ha en pappa som är känd från tv?

– Numera bryr de sig inte jättemycket. Förut var de väldigt förvånade. Det händer ju att folk kommer fram och pratar med en. Förr om åren tyckte de att jag kände så många människor, (skratt). Nu betraktar de mitt jobb som vilket som helst. De är inte så jätteimponerade av sin pappa…

Sommaren 1997, då du skulle fylla 30, debuterade du framför SVT:s väderkarta. Nervöst var bara förnamnet, va?

– Ja, men jag hade många trevliga kollegor i studion som peppade mig.

Vad krävs nu – 26 år senare – för att du ska få pulspåslag i studion? Jordbävning, eller?

– Det räcker att man varit borta länge, att man kommit tillbaka från en ledighet. Då känns det på något sätt nytt igen. Det här med nervositet och spänning är något positivt, tycker jag. Det blir ofta bättre om man har puls, det gör att saker och ting ställs på sin spets. Jag föredrar det framför att vara helt blasé.

Vilken är den mest minnesvärda tabben som inträffat framför väderkartan?

– Det kan jag faktiskt inte säga på rak arm, men de värsta grodorna är 25, 30 år gamla. På den tiden var det Rikard Palm och jag som fyllde skambanden. Du vet, vi la över alla tabbar på ett band som sparades till olika firmafester. Det var förresten väldigt roligt att jobba med Rikard Palm. Jag saknar honom.

Vilken väderkollega har betytt mest för dig när det gäller tips, goda råd och förtroliga samtal?

– Pär Holmgren. Han var chef när jag började på SVT. Under många år pratade vi om alltifrån väder och prestationer till privatlivet i allmänhet. Sedan hade vi ganska lika musiksmak: hårdrock.

Vad har du för förhoppningar och drömmar när det gäller framtiden?

– Jag har nog inga jättedrömmar. Jag är en vardagsmänniska. Där är vi också olika, min fru och jag. Hon gillar fest och helg och sådana grejer. Jag gillar vardagen. Det låter kanske ganska tråkigt, men jag hoppas egentligen bara att mina familjemedlemmar, vänner och jag själv ska få fortsätta må bra.

Slutligen Pererik. Vilken är den bästa stunden på din dag?

– Min sämsta stund är morgonen, jag är nästan alltid morgontrött. Därför är det bra att jag cyklar till jobbet. Jag har 45 minuter att muttra av mig på, (skratt). Sedan blir jag ganska glad av att få röra på mig. Bästa tiden är egentligen kvällen. Jag vaknar till efter 22. Då är jag som piggast!

FOTO: TT/Arkiv, PRIVAT