Viveca Sten om förlossningsdramat: "Något gick sönder i ryggen, jag kunde inte röra mig"
Det är stekande hett. Platsen är Cypern och det fantastiska hotellet Anassa där jag är för att bevaka en premiärfest. Framför mig sitter deckarförfattaren Viveca Sten, 56, med en kaffe latte. Bakom henne breder Medelhavet ut sig.
– Jag är uppväxt i Bromma med en halvsyster och en helbror. Mor och far skilde sig när jag var sex och det är klart, det finns väl inga föräldrar som vill att det ska hända, men jag fick min halvsyster så det var positivt på något vis ändå, berättar hon.
– Mamma och pappa bodde nära varandra och hade hus på Sandhamn i Stockholms skärgård och där var jag hela somrarna. Det blev senare en naturlig knytpunkt för våra egna barn, det är bara 30 meter mellan husen och de har växt upp med att springa mellan mormor och morfar.
Författaren gick på Adolf Fredriks musikskola i centrala Stockholm. Hon började där vid 10-års ålder och pluggade sedan samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet, men stack till Västindien för att dyka. Hon sparade ihop till resan genom att sitta barnvakt och köra färjan mellan Lökholmen och Sandhamn.
– Jag stannade sju månader i Västindien, sedan drog jag vidare till USA där jag jobbade som kock. Därefter läste jag tyska en termin i Berlin och fortsatte till universitetet i Grenoble där jag pluggade franska och fransk ekonomisk historia. Jag valde platsen för att kunna åka skidor som är min favoritsport. Jag åkte skidor från 15 januari till 10 juli men sedan sa mina föräldrar ”nu får du allt ta och komma hem och plugga lite gumman”.
Viveca ville bli journalist under hela sin uppväxt men kommer från en lång rad av jurister.
– Så det blev juridik i alla fall, säger hon med ett skratt.
Under juridikstudierna på Stockholms Universitet sökte hon in till Handelshögskolan och läste båda utbildningarna samtidigt och blev klar i december 1988. Då hade Viveca redan fått jobb på SAS.
– Det var förstås fantastisk, jag började jobba halvtid, helt galet slitigt men underbart att tjäna egna pengar. Arbetade som chefsjurist hos Amadecus Scandinavia, ett dotterbolag till SAS och sedan började jag på koncernstaben. Då hade jag redan träffat min man Lennart, 56, som jag läst familjerätt ihop med på juristlinjen.
När hon så småningom blev gravid med Alexander, 20, började en gammal skada från en skidolycka spöka.
– När jag skulle föda kändes det som om något gick sönder i ryggen, jag kunde inte röra mig. På BB förstod de ingenting fast jag grät och inte kunde lyfta min son. Det visade sig vara diskbråck och jag akutopererades när Alexander bara var tre veckor.
Det hjälpte dock inte och efter ett halvår med ständig värk och assistans hemma ringde Försäkringskassan:
– De tyckte jag skulle bli sjukpensionär men jag hade förstås andra planer för mitt liv, var anställd som bolagsjurist på SAS och ville bli frisk.
Viveca bestämde sig för att bli helt återställd. Alternativet var att opereras och ligga i gipsvagga i tre månader med en chans på sjuttio procent att det skulle bli bra, eller köra avancerad träning, ett program som bygger upp ryggens små muskler så att dessa på sikt kunde bära upp överkroppen i stället för ryggraden.
– Jag valde det senare. En halvtimme, tre gånger om dagen var programmet som gällde tills smärtan var borta. Jag har nog kört det en sex, sju tusen gånger.
Viveca, som skrivit flera juridiska fackböcker, började 2005 skriva skönlitterärt och resten är historia.
– Gud så tråkigt att fortsätta skriva om outsourcing och kontrakt, tänkte jag den gången. Jag ville skriva en ny, annorlunda bok och funderade en hel sommar på hur den skulle se ut. Jag tog en promenad på stranden, såg framför mig ett svullet, uppspolat lik i vattenbrynet och började skriva första och sista kapitlet i min första bok”I de lugnaste vatten” (Forum) som gavs ut 2008. Men det var inte självklart att våga visa den för någon. Inte förrän Lennart sa ”skicka in den”. Bonniers älskade den och den blev en succé från början.
Solen har börjat sänka sig, kaffet är slut. Badgäster passerar i bikinis på väg till rummen och vi har en middag som väntar men det finns mer att berätta. Böckerna utspelar sig i Sandhamn och Skärgården är ett genomgående tema, totalt sju böcker har författaren lyckats få ur sig plus en kokbok och den senaste som släpptes 4 november heter I sanningens namn. Den har hon suttit och skrivit på hela sommaren i huset på Sandhamn.
Vi plockar ihop våra saker. Gör sällskap till våra rum.
– Jag älskar att resa. Hit vill jag komma igen, avslutar Viveca.
Foto: IBL
Andra läser också: