Suzanne Sjögren plågas av sitt utseende – behöver hjälp för att klara sig
Ladda ner Hänts nya app här - nöje och nyheter utan betalväggar!
Hur står det till världens bästa Suzanne?
– Jag mår bra! Senaste tiden har jag jobbat väldigt mycket. Jobbet är ett privilegium, så jag ska inte klaga, men just nu känner jag mig faktiskt rätt sliten. Jag skulle behöva en vecka där jag inte gör ett skvatt!
Fram till nyligen hette du Suzanne Sjögren. Nu heter du Suzanne Westergren. Varför denna förvandling?
– Det passar väl bra att fylla 50 och gå in i Suzanne två punkt noll? Pontus och jag gifte oss två dagar innan jag fyllde 50. Min dotter heter Jensen i efternamn efter sin pappa. Min son heter Westergren i efternamn efter sin pappa. Jag ville heta samma som något av barnen. Då föll sig Westergren naturligt. Sedan har jag verkligen anammat Westergren-klanen. Det är verkligen en klan som jag är stolt över att få tillhöra!
Har det nya efternamnet sjunkit in eller säger du fortfarande Suzanne Sjögren när du bokar bord på Café Opera?
– Jag bokar inte bord, särskilt ofta, på Café Opera, men ännu så länge har jag faktiskt inte sagt fel en enda gång.
Kaos inför vigseln
Var stod bröllopet?
– I Mariefreds kyrka. Där var själva vigseln. Festen hade vi hemma hos oss på gården.
Vem var mest nervös under vigseln, Pontus eller du?
– Vi var rätt coola båda två. Jag var kolugn hela vägen, jag var ingen bridezilla alls. Möjligtvis sista sekunden precis innan jag skulle gå in i kyrkan. Barnen skulle gå före mig. Jag liksom puttade in barnen, gav dem en liten knuff och tänkte: ”Nu får ni fan gå”. Så jävla onödigt, (skratt). Annars var vi väldigt coola båda två.
Var du kändast i kyrkan eller fanns det någon bröllopsgäst i stil med Björn Borg och Agnetha Fältskog?
– (Skratt). Det fanns några gamla TV4-kollegor på plats. Anna Brolin, exempelvis. Hon gör ju rätt folkliga program…
Bar det av till sydliga breddgrader efter bröllopet?
– Några veckor senare hade vi en långweekend i Rom. Vi la väldigt mycket tid vid Vatikanen. Det var mysigt. Jättemysigt. Vi behövde det. Våra fantastiska vänner hade skramlat ihop till den här resan. Skulle vi fått pengar i handen så hade vi garanterat lagt det på hästar eller något annat som behövs på gården. Hästar äter pengar. Nu köpte vännerna den här resan och sa: ”Nu har vi bokat biljetter, åk!”
Beata Ernman om olikheterna med systern Greta Thunberg
Vem är mest hästtokig – Pontus eller du?
– Han på så vis att han är professionell tränare och ryttare. Jag red lite grann när jag var yngre och trodde att jag skulle bli jättebra, men blev liksom inte det. Högskolestudier kom emellan.
Vad är Pontus för en filur?
– Han är en sådan där person som man absolut vill ha bredvid sig när det skiter sig på riktigt. Jag känner ingen som är så lösningsorienterad som han är. Sedan är han händig och knivskarp i huvudet. Är det någon man vill ha bredvid sig, när ryssen kommer, så är det Pontus. Dessutom är han jävligt kul och emellanåt jävligt jobbig, förstås. Det finns ingen som driver mig så mycket till vansinne, men heller ingen som får mig att skratta lika mycket. Det är Pontus i ett nötskal.
Det jobbar Suzanne Sjögren med nu
Under årens lopp har du synts och hörts överallt och ingenstans. Vad jobbar du med för tillfället?
– Nu för tiden frilansar jag. Jag har en del projekt på Viaplay. I november ska jag göra handboll. Jag är också på Sveriges Radio – på P1. Jag skriver också på in andra bok som kommer ut till våren. Trilogi. Tre böcker. Spänningsromaner. Böckerna är helt fristående, men man följer samma karaktärer.
Vill du fortsätta på författarspåret?
– Ja, jag älskar det här. Jag vill gärna fortsätta men tar en bok i taget.
Var sitter du när du skriver?
– Överallt. Caféer. Här hemma. På tåg. Jag har ingen fast plats. Så fort jag sitter framför datorn så ramlar orden ur mig. Jag har aldrig varit med mig om att det tagit stopp. Just nu har jag skrivit 200 sidor av bok två. Jag har åtminstone gjort två tredjedelar.
När fick du ditt första jobb – som journalist?
– 1998. Då började jag på SVT Malmö. Jag gjorde både sport och nyheter för Sydnytt. Jag var där som springvikarie i ett år, sedan fick jag jobb på TV3 i Stockholm. Sedan dess har jag aldrig varit arbetslös.
Varifrån kommer du?
– Ett litet samhälle som heter Skanör-Falsterbo i Skåne.
Hur såg familjebilden ut på den tiden?
– Det var mamma och pappa, lillasyster och storebror. Väldigt idylliskt. Litet samhälle. Skyddad verkstad. Skanör-Falsterbo är en liten halvö som ligger sydväst om Malmö. Sommaridyll. Påminner om Båstad skulle man kunna säga. Det lever upp väldigt mycket på sommaren, sedan är det en riktig håla på vintern. Antingen spelar man golf eller så håller man på med hästar – om man ska vara krass. Jag höll på med hästar, jag tillbringade 50 procent av min tid i stallet och 50 procent av min tid på stranden.
Suzanne Sjögren inneboende
När flyttade du hemifrån?
– När jag var 19. Då kom jag in på gymnasiet och idrottshögskolan i Stockholm. Jag bodde inneboende, i en fantastisk våning, på Floragatan på Öfvre Östermalm.
Hur många gånger har du flyttat – sedan dess?
– Ett tiotal gånger!
För tillfället bor du och familjen i Mariefred. Bor ni i en lyxkåk?
– Nej, absolut inte. Vi bor ovanpå stallet – på logen. Vi har inrett det till lägenhet. Från balkongen har vi fantastisk utsikt över Mälarens vatten.
Vem får gärna spela dig i filmen om ditt liv?
– Jag älskar Eva Röse. Hennes utseende har fått ligga till grund för min huvudkaraktär i mina böcker.
Slutligen Suzanne, vilken är den bästa stunden på din dag?
– Jag älskar våra middagar när hela familjen är samlad. Det är väldigt högt i tak, på många sätt är vi dysfunktionella. Det är ingen ordning och reda som det är i de flesta familjer, men jag älskar de här stunderna över allt annat på jorden!
Suzanne Sjögren
Ålder: 51.
Stjärntecken: Tvilling.
Min familj består av: Maken Pontus Westergren, 49. Barnen Ben, 12, Izabella,17. Bonusbarnet Bastian, 17.
Så bor jag: Hästgård i Mariefred.
Det värdesätter jag högst hos mig själv: Jag är väldigt snäll. Snäll och lojal mot vänner, arbetsgivare och familj.
Det besväras jag mest av hos mig själv: Min eviga kamp att vara snäll mot det jag ser i spegeln. Ibland ser jag ut som en häst i spegeln, liksom. Om jag fått hjälp att göra mig fin så kan jag känna att ”det här var en bra dag”, men jag går aldrig någonsin runt och känner mig snygg. Tvärtom, ibland jag har jätteproblem. Vi har väldigt ont om speglar hemma och det är en kamp att bli vän med spegelbilden. Jag önskar att jag hade varit mer accepterande.
Den doften får mig att tänka på min barndom: Jag är uppvuxen i Falsterbo. Vi hade ett plank som vette mot grannen. Där växte det ett enormt buskage av spirea. Den växten luktar på ett speciellt sätt. Där verkligen barndom för mig!
Det ljudet stör jag mig på: Nu låter jag säkert som en tråkig gammal kärring, men finns det något värre än folk som pratar för högt i mobiltelefonen? Speciellt på tåget. Det gör mig faktiskt lätt irriterad, (skratt).
Mitt härligaste år hittills: Förra året. Pontus och jag gifte oss efter tretton år tillsammans. Det var fantastiskt att planera bröllopet. Ju närmare bröllopet vi kom desto ljuvligare kändes det. Bröllopet, och dagarna som följde, var fantastiska. Jag var som i en bubbla som aldrig ville ta slut!
Mitt svåraste år hittills: 2010. Min dotter fick cancer. Det året, och året som följde, var för jävligt. Sedan skilde jag mig från hennes pappa. Den perioden går inte till historien som något glädjefyllt.
På sikt vill jag gärna: Skriva fler böcker! Jag älskar att skriva.
Foto: TT