Shahrzad var nära att ta sitt liv efter amputationen – tog revansch med triathlon

Hennes tal på Idrottsgalan var gripande och berörande. Shahrzad Kiavash, 32, blev inte belönad men var ändå kvällens stora hjälte när hon delade ut pris för Årets bästa idrottsprestation till U21-landslaget i fotboll som tog EM-guld.

– Vår prestation är ingenting mot din berättelse, replikerade U21-förbundskaptenen Håkan Ericsson, 55, som gärna hade delat priset med Shahrzad efter att hon genomfört ett triathlon med benproteser.

I mars för snart fyra år sedan kom Shahrzad hem till sin lägenhet i Stockholm efter ett träningspass. Hon började känna sig illamående och fick hjärtklappning. Sjukvården trodde det var en ångestattack.

– Jag ringde min lillebror Khashayar eftersom de rådde mig att inte vara ensam i lägenheten under natten.

På väg ut i köket på morgonen föll hon ihop och brodern ringde ambulans. På Södersjukhuset konstaterade man att hennes lungor var nära att kollapsa. Hon hade drabbats av en allvarlig form av blodförgiftning, meningskocksepsis. Alla hennes organ sviktade och pulsen var uppe i 150.

– Mina chanser att överleva uppskattades till mellan fem och tio procent. Hade jag kommit in en halvtimme senare hade jag redan varit borta.

Hon svävade mellan liv och död, familjen vakade över henne. När hon vaknade på trettonde dagen efter att bland annat ha drabbats av ett hjärtstopp var det ett mirakel att hjärnan fungerade som den skulle.

Vad Shahrzad inte visste var att underbenen tappat blodcirkulationen när hon låg nedsövd och läkarna ville amputera dem för att öka hennes chanser att överleva. Fadern som är ortoped stoppade det eftersom han inte ville ta beslutet utan dotterns vetskap.

Två månader efter uppvaknandet hade Shahrzad fortfarande ingen blodcirkulation och fötterna saknade känsel. En fredagseftermiddag fick hon beskedet från läkaren:

– Vi måste amputera dina ben.

Beskedet var ett trauma. Hon som efter utbildningen till civilingenjör gjort yrkeskarriär och drömde om ett jobb utomlands.

– Jag såg mig själv stappla omkring på två träben. Hur skulle proteserna passa till högklackat och kjol som jag brukade ha på jobbet? Skulle jag överhuvudtaget passa in på mitt jobb?

Hon försökte ändå tänka positivt och såg fram emot att få sina proteser. Men när hon provade dem första gången förstod hon att en mödosam resa som väntade. Mörka tankar tog över, hon var oförmögen att klara sig själv och bara en belastning för familjen. Det fanns bara en lösning, självmord.

– Jag visste det var fel och att min familj skulle bli ledsen men på sikt var det bättre, mina föräldrar slapp en dotter som behövde ständig tillsyn. Jag sökte information om självmord och till och med övade för att det inte skulle gå snett.

Hennes lillebror genomskådade hennes planer och blev förtvivlad. Det fick Shahrzad att tänka om.

– Han hade räddat mitt liv, jag kunde inte göra så mot honom.

Kamplusten tog fart, hon började träna på gym och genomförde sitt första cirkelpass med tränaren Eva-Kajsa Andersson medan hon fortfarande satt i rullstol.

Livslusten återvände. Kroppen kändes starkare. Det var tränaren Eva-Kajsa som kom med förslaget att hon skulle satsa på ett triathlon.

– Jag trodde hon skämtade. Men det gjorde hon inte.

Shahrzad fick sina löparproteser, blades, via landstinget ett år innan tävlingen. Hon saknade muskler nedanför knälederna och värken var fruktansvärd när hon tränade i början. Men det blev bättre och hon tränade som mest 15-20 timmar i veckan för att klara kraftprovet.

Den 23 augusti förra året stod hon på startlinjen till Vattenfall World Triathlon Stockholm och undrade nervöst om hon verkligen skulle klara utmaningen.

Ivrigt påhejad av både publik och medtävlare simmade Shahrzad 1 500 meter, cyklade 40 kilometer och sprang 10 kilometer. Under sista delen av löpningen var smärtan näst intill outhärdlig men Eva-Kajsa som sprang bredvid pushade henne att hålla ut hela vägen.

– När jag skar mållinjen var det ett mischmasch av känslor, säger hon.

Då förstod Shahrzad att hon valt rätt när hon valde livet.