Sara Sommerfeld berättar om krisen: "Det fanns en tomhet inom mig"
Jag har länge varit nyfiken på Sara Sommerfeld, 37. Det där yrvädret jag sett på röda mattan genom åren. Mörk, lockigt hår, blå ögon. Alltid så full av liv och energi.
Hon vill ses på Yogayama, ett yogacenter på Östermalm i Stockholm. Jag kommer först. Bänkar mig och tittar på menyn. Sedan kommer Sara baxande på barnvagnen med en sovande Benjamin, döpt efter farmors pappa. Vill hon sitta ute eller inne? Vi funderar en stund och hamnar på den stora bakgården.
– Jag växte upp i en stor familj, fyra systrar och det gällde att göra sig hörd. Mina föräldrar skilde sig när jag var 20 år och jag var ett väldigt aktivt och intensivt barn, berättar hon när vi slår oss er.
Sara är uppväxt på Lidingö strax utanför Stockholm, hon gick judiskt privatskola och började dansa balett som sexåring. Hon ville bli Prima ballerina och trotsade sina föräldrar som båda är läkare och kom in på Svenska Operabalettens elevskola.
Hon hade höga krav på sig själv. Kom först, stannade sist. Ville prestera. Vara bäst.
– Jag älskade att stå på scenen, det gav mig blodad tand och jag ringde ibland till SVT för att se om jag inte kunde få någon roll i en film. Så när det söktes flickor till dramaserien Maskrosbarn fick Sara äntligen chansen som tioåring.
Hon gick Teaterlinjen, Scenskolan i Göteborg -97 och spelade in hyllade Vingar av glas under det sista året. Hon Guldbaggenominerades och flyttade tillbaka till Stockholm vid 25.
– Jag hamnade i en kris, var nära att gå in i väggen. Jag som alltid brunnit för mitt jobb tyckte inte det var roligt längre. Jag ville vara den perfekta skådisen, perfekta kompisen, perfekt i allt och lyckades bygga en stark fasad men jag var ändå inte lycklig. Det fanns en tomhet inom mig så jag tog en paus från allt.
Sara började gå i terapi och for ensam på en långresa till Bali och Indien.
– Jag behövde hitta balans och har alltid inspirerats av resor och möten med andra människor. Där fann jag ashtangayoga med mysore-inriktning. Jag har tidigare provat bikramyoga men förälskade mig i denna yogaform som jag försöker praktisera dagligen. Jag har hållit på under båda mina graviditeter. Det har även varit ett fantastiskt sätt att komma i form efteråt.
Benjamin sover fortfarande. Jag äter en märklig men hälsosam sallad med vatten till och lyssnar andäktigt.
– Visst hade jag pojkvänner men mitt jobb var alltid prio ett. Det låter kanske klyschigt men efter att jag tagit tag i mig själv, med flera års inre arbete av terapi och yoga, så ändrade jag inriktning. Jag fann en självkänsla och en kärlek till mig själv. Balans. Det blev tydligt för mig vilken typ av man jag skulle kunna dela livet med.
Jag längtade efter familj och träffade Jonas. Han är en fantastisk man och gör mig så lycklig. Jag tror vi har väldigt lätt i vår relation eftersom vi har så lika värderingar. Sedan tror jag att det är en stor fördel att vi träffades sent i livet. Jonas ville också ha barn men vi väntade ett år för att bara ägna oss åt varandra. Vi visste att det sen skulle bli fokus på annat. För två år sedan föddes Lea, döpt efter farmor och nu Benjamin våras. Efter sonen föddes har Sara snabbt börjat jobba.
– Nu brinner jag för att färdigställa långfilmsversion av min dokumentärfilm ”Min farmor och förintelsen”.
TV-versionen av filmen som Sara gjort tillsammans med producenten Johan Romin visades på TV4 i våras och sågs av nästan en halv miljon tittare på premiärkvällen. Sara mottog senare det första stipendiet från Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen. Nu vill hon göra långfilm av det material som spelades in, men behöver finansiering.
– Det är mitt drömprojekt. Vi filmade unikt material med bland annat flera överlevare och det är så mycket mer jag vill berätta än det som fick plats i den korta TV-versionen. Det är viktigt att lära av historien och jag hoppas min film kan bidra till ökad förståelse för alla människors lika värde och till kampen mot antisemitism och främlingsfientlighet.
Vi bär barnvagnen nedför trappan. Hon envisas med att jag ska börja yoga. På mornarna innan jobbet. Jag är tveksam men Sara har starka argument. Jag kan förstå att hon når sina mål.
Andra läser också: