Sandra Dahlbergs nya avslöjande om relationen med Rickard Sjöberg

Hur står det till världens bästa Sandra?

– Jo, det är i början på året, så det är väl inte mycket mer att säga än så. Vi har några månader kvar innan det är prima liv. Den här årstiden har ju många en tendens att isolera sig. Det ska bli härligt med sol och att komma ut och bli social igen…

Sedan många år tillbaka har du – bland mycket annat – arbetat som vinstutdelare i Postkodmiljonären. Vad är det fina i kråksången med det jobbet?

– Det är jag får möta så mycket härliga människor. Vissa har ganska tunga och jobbiga livsöden bakom sig, men så tänds det helt plötsligt ett hopp och de får möjlighet att göra eller åstadkomma något som de så länge drömt om. Det är fint att se!

Hur många miljoner har du delat ut?

– Du, det har jag ingen aning om. Jag törs inte ens gissa, jag har ju hållit på i tretton år…

Vilken är din mest minnesvärda utdelning?

– Oj, vad svårt! Det är ju så många, men det måste väl ändå vara fina Märta på Gotland. Hon hade jobbat som städerska på ett café och inte haft råd att gå i pension. Så vann hon 38 miljoner. Ett halvår senare åkte jag tillbaka och hälsade på henne.

Bodde Märta i ett slott då?

– Nej, hon bodde kvar där hon alltid bott, men hon hade förvärvat caféet så att det var hennes. Hon var superglad och hon hade kristallkronor i varenda rum. Det var toppen att se.

Är din TV-kompanjon Rickard Sjöberg, 53, lika hygglig som han verkar?

– Han är faktiskt ännu hyggligare. Rickard är verkligen en genomsnäll och en härlig kille, hela han. Första gången vi träffades var 1999. Jag var med i ”Sveriges Lucia”, en tävling. Han var programledare och vi fann varandra redan då. Kommer ihåg att vi satt och spelade kort och hade det så roligt. Så vi har många år på nacken…

Vad gör du när du inte delar ut guldkuvert och lever familjeliv?

– Jag skriver mycket. Dels musik, dels krönikor. Skrivandet är verkligen min grej. Just nu skriver jag en barnbok – Tapeter – som ska släppas i vår. Tanken är att jag ska möta alla dessa barn som har en diagnos, alla som har svårt att koncentrera sig. Det blir en bok för barn med ”spring i tanke och spring i benen”. Jag tror faktiskt att den här typen av interaktiv bok kan vara gynnsam.

Det har gått ofattbara 20 år sedan du fick ditt genombrott i Fame Factory, TV-programmet där även Jessica Andersson, Mathias Holmgren och Magnus Bäcklund såg dagens ljus. Vad känner du när du blickar tillbaka på den tiden?

– Du, det känns både som att det är jättelänge sedan och att det var igår, det är en paradox i sig. Det var roligt men också väldigt krävande. Jag är tacksam över att jag fick vara med där, det var ändå det programmet som blev startskottet för mig.

I Fame Factory fick du och deltagaren Jimmy Jansson, 37, upp ögonen för varandra. Hur länge kilade ni stadigt?

– I nästan åtta år.

Jimmy och du har en son: Vilmer Dahlberg, 15. Visst är Vilmer ”Sveriges nya Einar”?

– Ja, somliga kallar honom för det, men själv vill han nog hellre beskrivas som ”Sveriges första Vilmer”.

Berätta mer!

– Vid första anblicken kan det verka som att han är en ”gangsterrappare”, men jag tror mer att det handlar om ett uttryck och att han är mitt uppe i den här resan med att hitta sin identitet. Vilmer är otroligt musikalisk, han är verkligen superduktig. Just nu är det väldigt mycket rap.

Är dottern Blända, 8, också musikalisk?

– Hon är så liten ännu, så hon går mest omkring och sjunger för sig själv. Hon är mer för bild och form. Det är roligt att jag fått barn som är så estetiska och konstnärliga.

Du kommer från Klimpfjäll, en liten håla som ligger två mil från norska gränsen i södra Lappland. Pratar vi ödemark nu?

– Oh, ja. Definitivt.

Hur var det att växa upp mitt ute i ingenstans?

– Som det låter, ganska ensamt. Jag hittade tillflykten i böckernas värld. Jag var verkligen ”storlånaren” på biblioteket.

Hade familjen en renhjord på fjället?

– Nej, mina föräldrar jobbade i gruvan i Stekenjokk. Du förstår, för länge sedan fanns det en gruva där man bröt järnmalm. Pappa jobbade i anriktningsverket och mamma jobbade som städerska. Där fann de varandra – så jag är ett gruvbarn.

Vad fick dig att lämna Klimpfjäll?

– Jag hade en kunskapstörst som inte kunde mättas där, så jag flyttade till Umeå och började plugga på universitetet. Mitt under studierna sa mina klasskompisar att ”du borde söka till Fame Factory”. På den vägen är det…

Var bor du nu?

– I Bandhagen lite söder om Stockholm.

Vem är den kändaste personen som gjort avtryck i ditt hem?

– När jag var väldigt liten var jag dödskär i Peter Jöback. Jag skrev ett fanmail till honom och fick svar. Det svaret finns inramat på en tavla.

Vad är senaste nytt på relationsfronten?

– Det händer verkligen ingenting. Det behöver absolut inte vara dåligt, men det lever ju kvar att det ska vara på ett visst sätt, att man ska vara två. Nu har jag inte lyckats hitta rätt, någon gång. Det finns ett utrymme där och tomrum att fylla.

Vad är det bästa med dig – som flickvän?

– Jag är väldigt omhändertagande och generös. Jag tycker om att passa upp och se till att folk har det bra. Jag tycker om att laga mat och göra det mysigt och härligt. Utöver det har jag gått en massageutbildning, (skratt). Hur bra är inte det?

Det sämsta då?

– Jag är slarvig och rörig. Som sagt, jag har ADHD, så det är inte ordning här hemma, det är rätt kaosigt. Inte skitigt men rörigt. Jag har svårt att organisera livet. Där kanske jag behöver ett ankare, någon som kan hjälpa mig med det.

Slutligen Sandra, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Lunchen, jag älskar den. Man får sätta sig och äta och ta det lugnt. Man ”laddar på” så att man orkar jobba lite till. En lite kaffetår på lunchen och livet känns alldeles strålande!

FOTO: Tim Aro/TT, TV4 play