Runar Sögaard vill försonas med Carola – och stadga sig på nytt: ”Hoppas att jag hittar kärleken igen!”

Hur står det till världens bästa Runar?

– Fantastiskt bra! Just nu står jag barfota på en strand i Stockholms skärgård. Jag är här för att skriva en bok och jag har aldrig någonsin varit så här fokuserad, passionerad och förväntansfull. Jag har heller aldrig haft så stark tro – i hela mitt liv – som jag har idag.

Nyligen kom du ut i friheten efter 439 dagar i fängelse – dömd mot ditt nekande för ekobrott. Sammanlagt sju anstalter betade du av. Vilken dag i fångenskap var värst?

– Julafton på Svartsjöanstalten. Jag saknade mina barn, mina föräldrar och min familj. Dessutom är jag en riktig jultomte. Hela mitt vuxna liv har jag varit en vandrande Disneyfanatiker på steroider, (skratt). På Svartsjöanstalten var det omöjligt att få utlopp för den ”juliga sidan”. Julskinka och prinskorv var inte att tänka på, kring julafton fick vi äta kebab fem dagar i rad. Jag kommer nog aldrig mer äta kebab, tror jag.

Muckardagen – då du klev ut – var tveklöst bäst, va?

– Faktiskt inte. Däremot var det en speciell känsla att komma ut på den vanliga avdelningen efter 43 dygn i isoleringscell. Du vet, jag satt isolerad på både Beateberg och Storboda. Många av dessa dagar fick jag varken filt eller tröja...

Varför?

– Personalen misstänkte att jag skulle hänga mig. Det var också motiveringen till varför de satte mig i högrisklokaler. Jag ansågs vara självmordsbenägen. Väldigt märkligt med tanke på att jag inte ens varit deprimerad fem minuter i mitt liv.

När du klev ut från fängelset möttes du av ett stort medieuppbåd. Det kändes rätt knäppt, va?

– Nej, det var inga konstigheter. Journalisterna var schysta och jag har ju stått i offentligheten i hela mitt vuxna liv…

Vad gjorde du under din första dag i frihet?

– Jag tog med min manager och agent och min familj på en restaurang i Gamla Stan.

Smarrigt, va?

– Ja, för första gången på fjorton månader SMAKADE maten. Maten i fängelset smakar nämligen ingenting. Svenska politiker har verkligen bluffat svenska folket i en rad frågor när det gäller hur man behandlar pensionärer, sjukhuspatienter – och fångar. Diskrepansen mellan ord och verklighet är avgrundsdjup.

Du har slängt bort drygt ett år av ditt liv på att sitta inlåst, men inget ont som inte för något gott med sig, sägs det. Finns det något gott i den här kråksången?

– Jag har inte slängt bort en enda dag! Varje dag, som jag satt frihetsberövad, studerade jag och läste min bibel. Jag skrev två böcker. Jag intervjuade närmare 200 fångar. Jag knöt kontakter med både personal och visselblåsare inom Kriminalvården. Varenda en kommer bli viktig när det gäller det jag har framför mig.

Fick du någon vän för livet bakom murarna?

– Ja, två stycken. Båda skärpta, pålästa och socialt kompetenta och dömda för liknande saker som mig. Det är alltså inga dubbelmördare som jag ska börja hänga med på Södermalms pubar, (skratt).

I våras kom du ut med självbiografin ”Gud gav oss tio budord – jag har brutit mot nio av dem”. Vilket kapitel skrev du med störst glädje?

– Barndomen och alla hyss. Dag och natt ställde jag till med olika upptåg. Jag var nyfiken och ville testa och utforska precis allt. Jag försökte tänja på alla tänkbara och otänkbara gränser.

Vilket kapitel var svårast att få på pränt?

– Det öppna brevet till Carola. Jag var så väldigt angelägen om att det inte skulle missuppfattas som en attack på henne. Brevet var fredligt menat, men jag insåg naturligtvis att det skulle kunna uppfattas som något annat.

Var såg du dagens ljus?

– Jag föddes på natten…

I?

– Kongsvinger – mitt i natten som sagt. Förmodligen är det därför jag ”lever runt” som bäst nattetid. Jag både jobbar på natten och busar på natten. Jag är nog en av Stockholms största konsumenter på levande ljus, (skratt).

Vad var ditt starka kort i skolan?

– Humor och det sociala samspelet.

Jag hade femma i religion och etta i företagsekonomi. Det hade du också, va?

– (Skratt). Nej, jag hade femma i religion – och en stark fyra i matematik.

Svor syokonsulenten som självaste fan då du berättade att du ville bli predikant?

– Nej, alltså… Jag berättade aldrig om det i skolan, men jag är rätt övertygad om att lärarna tidigt insåg att jag var som gjord för att bli talare och estradör. Jag fick mitt första radioprogram som 16-åring. ”Mot strömmen” hette programmet och gick i lokalradion. Jag hade livesändningar där folk fick ringa in och prata om ditten och datten. Jag fick ganska snabbt fina lyssnarsiffror. Kommer du förresten ihåg ”En röst i natten”?

Japp, tv-serien där den tidigare polisen ”Jack Killian” höll låda i radion om natten…

– Ja, precis! Jag har en hemlig dröm om att få ha en egen variant av ”Karlavagnen”. Tycker det är ett otroligt bra program! Jag är allmänbildad, van vid att tala med folk och har aldrig haft några problem med att få igång konversationer. Om någon radiostation är intresserad av att ha ”Runars röst i natten” så skulle jag seriöst överväga det.

Året efter att Olof Palme blev mördad var du på tillfälligt besök i Frankfurt. Året var 1987 och du var bara 19 jordsnurr. Under det här Tysklandsbesöket fick du upp ögonen för Sveriges stolthet – jämnåriga Carola Häggkvist – som också befann sig i Frankfurt. Minns du första gången ni fick ögonkontakt?

– Ja, det minns jag mycket väl. Vi blev introducerade för varandra av en gemensamt bekant – som några sekunder senare försvann i folkhavet. Kvar stod Carola och jag och gick in i en konversation. Jag är fostrad av min far att vara en gentleman, så jag bjöd Carola på en middag. Vi hittade ett Stekhouse och slog oss ner. Där satt vi ganska många timmar och snackade till långt inpå småtimmarna. Vi skrattade och hade det roligt, men det var först under en flygresa till Seattle – uppe bland molnen – som det tände till.

Vad gjorde ni på er första dejt?

– Då åkte vi häst och vagn på Victoria Island. Det var otroligt romantiskt att åka häst och vagn genom den här kanadensiska staden. Sedan gick vi vidare och åt en bättre middag med en massa höga skratt och långa samtal.

Hur länge hann ni kila stadigt innan sensationen läckte ut i pressen?

– Inte länge. Ett par veckor, kanske.

På superkort tid blev du rikskänd – och fick allas ögon på dig. Hur var det?

– Alltså, i början var det crazy. Inledningsvis var det idel positiva tongångar från media, men rätt snart gick det åt det negativa hållet. Jag betraktades som ”den norska jäveln som hade stulit den svenska nationalklenoden”. Inte nog med att jag var norsk, jag var kristen också. Som grädde på moset var jag med i Livets ord! Då tog det hus i helvetet. På den tiden var det nästan en dödssynd att säga att man läste Bibeln och trodde på Gud.

Brukade Carola och du gå på bio – maskerade med lösnäsa och slokhatt – för att få vara ifred?

– Nej, vi gick nakna i tangatrosor. Skämt å sido. Självklart gick vi på bio, men vi gick in i biosalongen först när reklamen var över och filmen skulle börja.

Omaskerade?

– Ja, vi hade inga masker, (skratt).

I maj 1990 stod bröllopet. Ofattbara 4000 personer bevittnade vigseln. Vilka celebriteter gästade kyrkan?

– Det var alltifrån Anna Book till Bert Karlsson, Jacob Dahlin och Annika Hagström. Det var en hel del kända svenskar på plats, men jag kommer inte ihåg allihop.

Allt har ett slut. Även äktenskapet mellan dig och Carola. År 2000 gick ni isär. Varför?

– På grund av otrohet.

Mådde du pest och pina under uppbrottet?

– Självklart var jag förkrossad. Skilsmässa fanns inte i min vokabulär, än mindre i min värld. Med tanke på att jag hade blivit pappa bara något år tidigare så var sorgen enorm. Det enda jag tänkte på var att ”nu är det Amadeus som gäller”. Allt mitt fokus var att skapa bästa möjliga förutsättningar för honom – genom att vara en så pass bra pappa som möjligt.

Har ni kontakt numera, Carola och du?

– Nej, inte alls. Min bok beskriver allt. Likaså rubrikerna och löpsedlarna som under åren kommunicerat – med all önskvärd tydlighet – hur det sett ut och hur det gestaltat sig. Carola och jag är nog de mest omskrivna kristna personerna i Skandinavien. Det jag önskar och vill är att Carola och jag ska försonas. Inte återförenas utan försonas. Jag ser det som en skyldighet gentemot vår son och en nödvändighet mot vår Gud, men det kommer nog tyvärr aldrig hända.

Sedan Carola och du kilade stadigt har du haft ytterligare ett äktenskap. Som grädde på moset har du blivit pappa till två ögonstenar. Med andra ord är du numera trebarnspappa. Hur är du som pappa?

– Närvarande, uppfinningsrik och rolig! Dessutom är jag stationsmästare på Testosteron-centralen där det låter mycket, smäller högljutt och flyttas på alla möjliga möbler. Jag försöker minimera skador och blödningar, (skratt).

Visst är Amadeus fotbollsproffs?

– Ja, nyligen blev han utsedd till allsvenskans bästa mittback. Han kommer nog bli såld snart. På riktigt. Inte bara som ”löpsedelsson”. Du vet, någon tidning skrev ju att jag hade sålt Amadeus när jag sålt min båt. Båten hade jag döpt till Amadeus…

Vad gör Amadeus älskvärd?

– Han har en magisk personlighet. Han har mycket empati och stort engagemang!

Visst är du singel?

– Det kan man lugnt säga. Jag är ärkesingel!

Vilken typ av tjej är du på jakt efter?

– Jag är inte på jakt. Just nu hänger geväret på väggen. Skämt åsido. Självklart hoppas jag att jag hittar kärleken igen.

Vad säger magkänslan om när hon med stort H dyker upp på arenan?

– Ingen aning, faktiskt! Jag har magkänsla när det gäller det mesta, men inte när det gäller att hitta en kvinna med stort H. Kanske beror det på att jag inte söker och letar.

Vad är det bästa med dig – sett från en flickväns perspektiv?

– Jag är omhändertagande, lojal och rolig. Och lite galen.

Med andra ord är du ingen tråkmåns, Runar.

– Precis. Jag har blivit anklagad för det mesta, men ingen har anklagat mig för att vara tråkig.

När kan det vara en utmaning att vara ihop med dig?

– Alltså, det där har mycket med den massmediala uppmärksamheten att göra. Uppmärksamheten som aldrig upphör…

Det blåser på toppen!

– Ja, och det finns fördelar med det också. Man blir aldrig dammig som jag brukar säga… Samtidigt ligger det mig i fatet. Det blir inte lättare av att mediebilden av mig är så pass förljugen.

Är du en romantisk kille?

– Überromantiker, skulle jag säga!

Vilken händelse i ditt liv – mörk eller ljus – har präglat dig mest?

– Helt klart en händelse då jag var fjorton, femton år. Jag satt vid en swimmingpool där ”Dallas” spelades in. Jag fick ett slags högre röst inom mig där jag fick berättat för mig hur mitt liv skulle bli, att jag skulle förbereda mig på offentligheten och ett liv i media. Det här kom till mig väldigt tydligt och konkret, det var precis som att det stod någon bakom mig och talade in i örat på mig. Så verkligt och kraftfullt var det!

Vem håller dig i handen när det blåser kalla vindar?

– Gud. Hans hand är hyfsat stor. Jag känner mig extremt trygg i den.

Vilken gravplats besökte du senast?

– Min morfars. Lars hette han och var min stora läromästare i schack och…

Brudjakt?

– (Skratt). Nej, men moral och värderingar.

Vad borde du lägga av med?

– Att äta så mycket choklad, kanske.

Vem får dig nästan alltid att skratta?

– Johan Glans.

Har du kommit fram till vad livets mening är?

– Ja, det är att älska människor, fostra sina barn och att hjälpa så många som möjligt längst vägen.

Vad väntar runt hörnet?

– En båttur i skärgården!

Slutligen Runar, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag har en stund som sticker ut alla dagar, året runt. Det är när jag vaknar. Jag kramar kudden och tänker på vad jag behöver göra idag och hur kan jag berika livet för mina barn och mina vänner!

FOTO: Micael Engström/TT, Karin Törnblom/TT, Jari Kantola/TT