Robert Wells om MC-kopplingen – allt kommer upp till ytan: ”Poliser”

Hänt möter Robert Wells! Folkkära pianisten och musikern som fångat många svenskars hjärtan.

Vad har han egentligen för sig idag? Och vad för MC-klubb är han med i? Det väljer han att avslöja nu...

Hur står det till världens bästa Robert?

– Väldigt bra!

Du är på resande fot – varje gång man har dig i luren. Så även i detta nu?

– Helt rätt! Just nu sitter jag i bilen på väg söderut – till en konsert i Stockholm. Vi kör fem konserter den här veckan.

Tycker din hustru Maria att du har myror i brallan?

– Hon kan tycka att jag är lite stressad, men det positiva är att vi gör det mesta tillsammans. Hon är ju sångerska, och när vi är ute på turné så är vi faktiskt ganska lugna. Ibland kan det vara mer stressat hemma i Stockholm, faktiskt!

Men Stockholm är din borg?

– Ja, du… Jag skulle aldrig kunna flytta ifrån Stockholm. Jag älskar verkligen den stan, men jag måste ärligt säga att vi tillbringar en ganska stor del av tillvaron på Västkusten – i Falkenberg. Där har vi helt underbara vänner som inte alls håller på med musik. Privat umgås jag väldigt lite med just artister. Det ger perspektiv på tillvaron.

Visst är du med i en MC-klubb?

– Ja, det stämmer. Vi är 25 boys. Äldre vita män, (skratt). Den yngsta är 49, den äldsta 78. Clabbe är med, Stefan Sauk är med. I den här MC-klubben finns det poliser, journalister och ljudtekniker. När vi är ute på våra MC-turer så bor vi på mindre pensionat. På dagarna kör vi hoj, på eftermiddagarna äter vi fantastiska middagar och sitter och snackar. Ingen partajar sönder sig.

På vilket sätt har du förändrats i mogen ålder?

– Jag sa ju tidigare att jag kan vara rätt stressad, men jag är betydligt mindre stressad nu än jag var tidigare. Jag är lite tryggare nu. Jag kan välja bort och säga: ”Nej, det här gillar jag inte att göra”. Jag behöver inte stå och ”kompissupa” i en bar bara för att andra gör det. Det är skönt. Nu vågar jag säga ifrån mycket mer än jag gjorde tidigare.

Visst har du varit pianist hela livet?

– Nej, faktiskt inte. Jag började musikhögskolan direkt efter nian. Då bodde jag själv. Styvfarsan jobbade på Svenska Dagbladet. Där var jag vaktmästare och springsjas mellan mina pubjobb som gav för lite pengar. Sedan var jag faktiskt – hör och häpna – journalist på Svenska Dagbladet när jag var 17 år. Jag jobbade på deras fredagsbilaga, men helt ärligt fick jag sparken efter fyra månader. Cheferna tyckte att jag skrev alldeles för positivt om artisterna och musikerna.

Var dina föräldrar musikaliska genier?

– Ingen spelade, men de var stora musikdiggare, både mamma och farsan. Jag har fått många vinylplattor av honom. Mycket jazz från 50-talet. Mormor spelade lite piano. Tack vare mammas tennisintresse var vi i Båstad på somrarna. Vägg i vägg bodde min blivande pianofröken, skulle det visa sig. När jag började första klass började jag ta pianolektioner. Nu är det nästan ingen som tror mig, men jag var bara sju och ett halvt år när jag bestämde mig för att det var musik jag skulle pyssla med.

Berätta om Monica, din kära mor!

– Utan henne hade det inte blivit några pianolektioner. Hon var ensamstående men dubbelarbetade, vilket innebar att både jag och min storebror fick tillfälle att utöva våra intressen. Han höll på med bilar när han var ung. Han meckar fortfarande, han bor i Los Angeles sedan 1982. Jag föddes verkligen inte med en silversked i munnen, utan har fått lära mig att hårt arbete lönar sig. Det finns inget annat.

Berätta om Jerry, din käre far!

– Han var journalist. Kriminalreporter. Först på Stockholmstidningen som den hette på 60-talet. Sedan började han på Kvällsposten. Han såg verkligen ut som en detektiv. Han intervjuade både Svartenbrandt, Clark Olofsson och ”Bosse Dynamit” – den tidens skurkar. Jag pratade med Clark Olofsson vid ett tillfälle, han ringde och frågade om jag kunde hjälpa hans son med noter. ”Jag träffade din farsa flera gånger, han var alltid schyst mot mig”, berättade Clark. Kul att höra att farsan var schyst, (skratt).

Hur gammal var du när du blev farsa första gången?

– Jag var nästan precis 34. Och sedan 36.

Har du varit en närvarande pappa?

– Ja, det har jag. När Maria och jag fick barn så hade jag den stora lyckan att ha många äldre kollegor. Allihop sa: ”Missa för guds skull inte barnen!” Vi fick barn när Rhapsody in Rock hållit på några år. Där började allt på riktigt, det var extremt stressigt. Vi fick två barn i ganska tät följd. Maria och jag tog fasta på de äldre kollegornas ord. Barnen har varit med på alla sommarturnéer.

Har kidsen gått i dina fotspår?

– Ja, faktiskt. Oscar är professionell dansare. Teddy är ljud- och ljustekniker på Teneriffa. Deras flickvänner är sångerskor.

Blir det mycket sång- och musiksnack vid matbordet där hemma?

– Ja, det blir det så klart, men vi pratar om annat också.

Hur har du det på kompisfronten?

– Jag har några riktigt nära kompisar. Fem, sex stycken. Du vet, vänskaper där man inte behöver höras hela tiden. När man väl hörs så fortsätter man som att inget hänt. Det sociala livet är jätteviktigt.

Är du dyr i drift när det gäller kläder?

– Nej, det kan jag verkligen inte säga. Jag går aldrig in i en märkesbutik!

Vad brukar du göra när du känner dig allmänt nere?

– Då går jag ut. Tar en promenad. Cyklar eller springer. Är det sent på kvällen så tycker jag att det är otroligt meditativt och avkopplande att sätta mig vid flygeln. Då spelar jag inget speciellt – bara det som känns rätt i stunden. Det är otroligt helande.

Slutligen Robert, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är faktiskt första koppen kaffe. Inget slår den!

FOTO: TT / TV4