Recension: JJ Abrams både hedrar och bryter med arvet efter George Lucas
Redan när ouvertyren och den gula texten rullar igång är en sak tydlig – J.J. Abrams vill fortsätta den sagan som George Lucas en gång började läsa för oss. Rysningarna och de starka minnena gör sig påminda direkt, samtidigt som jag förvandlas till ett barn som på nytt upptäcker detta mäktiga epos.
30 år har gått sedan rebellerna en gång för alla besegrade Darth Vader, kejsaren och Rymdimperiet i Jedins återkomst (1983). Ur askorna har en ny ond supermakt rest sig, under ledning av General Hux och och den mystiska Kylo Ren, en man som tycks ha “Kraften” och skoningslöst terroriserar galaxen för att uppnå sina mål.
Alla trailers som släppts har gjort att mina, såväl som många andras, förväntningar inför filmen varit skyhöga.
Vad gör då Abrams för att förvalta det gigantiska science fiction-arvet? Referenserna till den gamla sagan är många och för den inbitna publiken lika njutningsfulla varje gång.
Ändå är det så otroligt lättillgängligt för de som för första gången stiftar bekantskap med den massiva mytologin. Abrams tar med oss till många vackra platser och omgivningar, men det är också en raserad galax vi besöker. Under ytan, i bakgrunden, märks det att någonting inte står rätt till och framtiden blev inte så ljus som vi trodde i slutet på Jedin. På 30 år har galaxen blivit en dystrare plats och den mörka sidan är mer skoningslös än någonsin tidigare. Referenserna till 30-talets Tyskland när ondskan reste sig blir stundom glasklara.
Vad gäller skådisinsatserna gör Adam Driver ett makalöst jobb under hjälmen på den komplexa antagonisten Kylo Ren. Ja, under sina scener stjäl han showen från alla som kommer i hans väg. Mellan alla actionscener och bortom det explosiva äventyret pågår nämligen ett nattsvart drama som får det att kännas i hela bröstet. Jag sitter med andan i halsen och blir berörd mer än en gång under filmens 2 timmar och 15 minuter.
Men det finns ljus, hjältinnan Rey (spelad av Daisy Ridley) axlar manteln och är en minst lika komplex rollfigur med ett svårmodigt förflutet.
Det råder inga tvivel att Abrams har skapat en ursnygg Star Wars-saga som både andas den gamla loren och vill blicka framåt. Vissa har nog på förhand fruktat att The Force Awakens ska vara en orgie i CGI och specialeffekter likt den diskutabla prequel-trilogin av Star Wars-filmer som kom mellan 1999 och 2005. I stället gör Abrams som monsterregissören Christopher Nolan och tonar ner allting, specialeffekterna finns där men de är ofta mycket eleganta och filmen har delvis samma “analoga” känsla som originaltrilogin.
Abrams växte själv upp med Star Wars-mytologin och är, i sitt regissörsskap, mycket inspirerad av George Lucas. På samma gång som han hyllar arvet efter Lucas bryter han helt med det gamla!
Att det blir en till film gör sig påmint vid flera viktiga tillfällen i The Force Awakens. Det är också en av filmens svagheter, för även om det här nya kapitlet står på egna ben saknas ibland en helhetsbild. När eftertexterna rullar har jag en del frågor och kan inte fort nog spola fram klockan till 2017 och Episode VIII för att få svaren.
Filmen får 4/5 Darth Vader-huvuden!
Foto: IBL