Peter Harrysons besked om hälsan efter viktnedgången

Hur mås det, Peter?

– Jo, det är bara bra! Jag mår fint och det är jag glad för.

Hur kom det sig att du blev just skådespelare och inte skomakare, busschaffis eller något annat okomplicerat?

– Min far var skådespelare. Han stoppade mig aldrig. Han sa inte att ”du ska bli det”. Han sa inte heller att ”det ska du inte bli”. Jag var enbart inne på skådespeleri. Det har jag varit från början till ”the bitter end”, (skratt).

Vilken epok av din karriär har varit härligast?

– 70-talet var väldigt skojigt. Det var då man började jobba. 1970 kom jag ut från scenskolan på Dramaten. 1972 gjorde jag huvudrollen i ”Kvartetten som sprängdes”. Sedan gjorde jag en hel del TV-teater. Det var full fart framåt. Har man en gång fått in en fot i TV-världen så är det jättesvårt att komma därifrån.

Du har jobbat på de stora teaterscenerna, men det var först tidigt 90-tal – då du spelade den självgode VD:n ”Per Silver” i Rederiet – som du blev folkkär. Hur tog sig hysterin i uttryck?

– Det var ganska roliga grejer. Jag bodde i Stockholm på den tiden. ”Per Silver”, som jag spelade, var från Göteborg. Jag minns när jag var i Göteborg och gjorde något jobb på Avenyn. Då kom det fram en kille. Han stannade inte, han bara skrek: ”Det är bra Per Silver, ge de där jävla nollåttorna vad de tål!” Sådana saker gillade jag…

Lite längre fram blev du ännu kändare – som ett resultat av tv-programmet ”Så ska det låta”…

– Ja, då blev det hysteriskt. Det arrangerades dagsutflykter från Göteborg ut till Åstol. Folk stod utanför vårt hus och tittade. En del gick in i huset. En gång, när jag var på nedervåningen där vi hade vårt sovrum, hörde jag en röst: ”Var är han, var är han?” Det var en kärring som skrek, (skratt).

Vad tyckte frugan om det?

– Det var inte så kul, hon fick ta alla smällar.

Maskerade du dig med lösnäsa och rosa peruk för att få vara ifred?

– Nej, aldrig. Däremot drog jag mig för att gå ut. Jag åkte aldrig kommunalt. Det gick inte. Tunnelbana slutade jag med i ett tidigt stadium.

Var såg du dagens ljus?

– I Norrköping.

Hur var du som liten grabb?

– Busig och ensam.

Var du så pass ensam att du led av det?

– Nej, jag visste ingenting annat.

Berätta om dina föräldrar John och Ulla-Britt!

– Mamma var en helt vanlig kontorist. Pappa var som ett stort barn. De skilde sig när jag var fem. Mamma var en hårt arbetande ensamstående mor. Det var inte lätt. Vi pratar 50-talets slut och 60-talets början…

Vad gjorde du i lumpen?

– Ingenting, jag vägrade rycka in så jag hamnade i fängelse. Det var en upplevelse vill jag lova. Jag minns det mycket väl. Lärbro på Gotland. 30 dagar bakom lås och bom. Inte skoj men överkomligt. Jag lärde mig allt om hur man spränger kassaskåp, jag vet precis hur man spränger ett kassaskåp, (skratt).

Hur gick det till när din bättre hälft Charlotte klev in på arenan?

– Vi kände varandra lite grann. Hon gick på KI som det hette på den tiden. Koreografiska institutet. Jag gick på Dramatens elevskola. Vi hade vissa kontakter redan från början…

Vem la in den första stöten?

– Det gjorde jag.

1971 knöt ni hymens band. Tänka sig, det är 52 år sedan! Var bröllopet pampigt värre?

– Nej, nej, nej! Vi gifte oss hos borgmästaren. Egentligen skulle det börja klockan elva, men vi fick komma dit en timme tidigare, för jag hade premiär på en pjäs på Dramaten klockan tolv.

Vad gör ni för att sätta guldkant på vardagen?

– Inte mycket. Jag personligen går gärna på restaurang, äter gott och umgås med vänner. Min bästa kompis Ulf Wagner har egen krog, så det är strålande bra.

Jobbar du något numera?

– Ja då, just nu jobbar jag en del med Rhapsody in Rock. Robert Wells och Anders Berglund. Det är vi tre i vanlig ordning. 25-årsjubileum på Dalhalla.

Varför borde man bli kompis med dig?

– Det undrar jag också!

Visst har du gått ner som tusan i vikt?

– Ja, ungefär 60 kilo. Det började med att jag fick sepsis, blodförgiftning. Jag hamnade på sjukhus. Hjärtat stannade på mig, då var det allvar på riktigt. Läkarna tryckte igång mig. Det fick jag höra efteråt. Jag låg i koma i två, tre veckor. Det positiva med viktnedgången var att min diabetes försvann. Det är ingen metod jag på något sätt rekommenderar, men…

Så nu lever livet?

– Ja, jag ska inte klaga! Jag skulle vilja kunna springa lite fortare, men det kan jag inte.

Vad väntar runt hörnet?

– Dalhalla. Sedan får vi väl se vad som händer. Jag har en gitarrist som heter Bengt Magnusson som jag jobbar mycket ihop med. Vi ska försöka hitta på något. Viskvällar, troligtvis.

Slutligen Peter, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Lunchen. Då får jag laga mat. Det är det bästa jag vet!

FOTO: TT