Ola Brising om sin svärfar Lars Svartenbrandts våldsamma död: "Han satte eld på sig själv"

Lars-Inge Svartenbrandt var känd som Sveriges farligaste man. Svårt sjuk i cancer avled "Svarten" när han satte eld på sig själv. Hänts Ola Brising, gift med Lars dotter Jackie Ferm, skriver själv om sina tankar efter bortgången.

Fredagen den 15 april omkom Lars Carlander, tidigare Ferm och i folkmun känd under sitt ännu äldre efternamn Svartenbrandt, 70 år gammal i en lägenhetsbrand i sitt hem i Kopparberg. Jag blev uppringd vid åttatiden på kvällen av hans fru Lena Carlander, 48, som gråtande och osammanhängande fick fram att hon trodde att Lars var död. Läkarna hade ännu inte bekräftat något.

– Han valde att brinna som munkarna. Jag fattar inte. Det är så jävla sjukt, hasplade Anna Lena ur sig.

Lars Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, släpps från Salbergaanstalten i Sala. Sammanlagt har han tillbringat 40 år i fängelse efter flera rån och dramatiska rymningar.

Lars Ferm, idag Carlander och tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, släpps från Salbergaanstalten i Sala 2014. Sammanlagt har han tillbringat 40 år i fängelse efter flera rån och dramatiska rymningar. Foto: IBL

Jag hade svårt att tro det var sant, men rusade hem till min fru, Lars dotter Jackie Ferm, 25, för att berätta vad som hänt och finnas där för henne. Vi ringde upp Lena igen som försökte förklara mer ingående vad som hänt.

Min svärfar har sedan ett år lidit av prostatacancer och de senaste veckorna haft så ont att han knappt kommit upp ur sängen på morgnarna. Han hade veckan som gått nästan dagligen sagt till Lena att han ville dö, att han ville brinna som en munk.

Detta var i Lars värld, fylld av religiösa grubblerier, ett värdigt sätt att dö på. Med största sannolikhet hade han den kända bilden av buddistmunken Thich Quang Doc som 1963 brände sig till döds på en gata i Saigon i protest mot USA:s inblandning i Vietnamkriget framför ögonen.

Han har även berättat för mig och Jackie att han skulle vilja brinna som en munk då han dog, men ingen i hans närhet trodde det fanns något allvar i de tankarna. Framför allt inte eftersom Lars livet igenom varit rädd för döden.

FILE - This is a June 11, 1963 file photo of Thich Quang Duc, a Buddhist monk, burns himself to death on a Saigon street South Vietnam to protest alleged persecution of Buddhists by the South Vietnamese government. (AP Photo/Malcolm Browne, File)

Den 11 juni 1963 väljer buddistmunken Thich Quang Duc att tända eld på sig själv på en gata i Saigon, Vietnam, för att protestera mot USA:s inblandning i Vietnamkriget och att flera buddistmunkar åtalats av den sydvietnamesiska regeringen. Foto: IBL

Mitt under samtalet med Lena knackade polisen på där hon befann sig för att underrätta henne. Lars bekräftades död av läkare. Det kom som ett hårt slag i magen.

Tidigare under dagen hade makarna varit hos en vän och krattat gräs. Där hade min svärfar druckit tre öl, något han inte ofta gjorde eftersom han sedan november var nykterist och medlem i IOGT-NTO.

Väl tillbaka i lägenheten började han bråka med Lena. Så till den grad att hon blev rädd, låste in sig sovrummet och ringde polisen. Då hon kände röklukten öppnade hon dörren till köket och våldsamma eldsflammor slog upp. Lägenheten var övertänd. Hon låste in sig i sovrummet, satte sig i fönstret och kunde relativt snart evakueras via brandstege.

Men varför valde Lars att ta sitt liv på detta oerhört dramatiska och plågsamma vis? Han hade under många år sökt sig till religionen för att bearbeta sin ångest både inför döden och den skada han åsamkat människor genom sina brottsliga handlingar.

Min svärfar var inte den fullblodspsykopat han oftast pekats ut som i media. Han led oerhört över den smärta han åsamkat sin omvärld genom åren. Ibland insinuerade han det, men oftast höll han käften och sa bara att lidandet var en viktig del av livet. Lidandet och förlåtelsen. Det var två centrala begrepp för min styvfar under de år jag lärde känna honom.

Han var av den gamla skolan, en man född i början av 1900-talet som levde efter principen att man inte ska gnälla eller vara fjollig om man har ont eller mår dåligt. Man besvärar inte andra med sån skit utan biter ihop.

Lars Ferm alias Lars-Inge Svartenbrandt, 64, har suttit i fängelse i mer än 40 år av sitt liv. Nu har han varit fri i nio månader men är misstänkt för inbrott, bilstöld och narkotikabrott.

Min svärfar, här i något yngre år, sa ingenting till mig eller Jackie om hur ont han hade. Han bet ihop och ville inte besvära oss med sina problem. Foto: IBL

I sitt normala tillstånd var han en varm människa som brydde sig om sina nära och kära. Som när jag bråkade med min fru för några veckor sedan och hon la ut en Facebookstatus om att vi skulle skilja oss. Lars ringde upp mig flera gånger dagarna efter.

När jag till sist svarade var han mån om att få veta hur det var med mig och Jackie. Han sa att jag skulle veta att jag alltid kunde ringa honom om något var jobbigt, att han fanns för mig och hoppades allt skulle bli bra mellan oss. Det handlade inte om manipulationer. Han talade utifrån hjärtat och gav av sig själv under det samtalet. Så gör inte en psykopat.

Ola Brising och Jackie Ferm Bröllopsguiden firar 17 år, Villa Källhagen, Stockholm, 2014-11-07 (c) Cecilia Österberg / IBL

Lars ville att jag och Jackie skulle må bra och försökte vara ett stöd för oss båda i slutet av livet. Foto: IBL

Att Lars led av psykiska problem är däremot ingen underdrift. Han var som Dr Jekyll & Mr Hyde, eller snarare Dr Carlander och Mr Svartenbrandt. Då han flippade försvann min svärfar ner i ett avgrundsdjupt mörker, blev alldeles kolsvart i ögonen och mer eller mindre okontaktbar.

Vid dessa tillfällen, som den första olyckligsaliga gång vi träffades för nästan exakt två år sedan, då kvällen slutade med att han mordhotade Jackie innan jag till sist fick ut honom ur lägenheten, blev Lars en annan och mycket obehaglig känslokall egoistisk person.

IMG_3060

Jackie tillägnade sin självbiografi “Rövardotter” till sin far eftersom han varit den enda som funnits för henne hela tiden via de brev han skrev till henne från fängelset under hennes uppväxt. Foto: Bookmark

Då han bara för en månad sedan, den sista gången vi träffades, själv tog upp det där första mötet och bad om ursäkt för vad han gjort den gången, beskrev han det som att det inte varit han själv som agerat utan ett sorts fenomen som uppstått, att han stått utanför sig själv och tittat in på en helt annan person.

Jag tror tragiskt nog det var i ett sånt tillstånd Lars gick in i fredags då han plötsligt bestämde sig för att bränna sig till döds. Hans normala jag skulle aldrig någonsin kunnat utsätta sin fru och sina barn för den smärta och det lidande allt nu tyvärr slutade i.

Jackie Ferm med pappa Lars Ferm och nya hustrun Lena Carlander. Foto: Privat

Jackie Ferm med pappa Lars och nya hustrun Lena Carlander. Bilden tog jag när vi alla träffades sista gången för en dryg månad sedan. Foto: Privat

Min svärfar döpte för något år sedan sin frus blogg (som till stor del var hans egen) till “Nådens ljus – en brinnande fackla”. Namnet blev kusligt nog till en självuppfyllande profetia. Han brann som en fackla i livet och valde slutligen att även bokstavligt avluta sitt liv på det viset.

Jag önskar av hela mitt hjärta att han slutligen inom sig kände att han fick se nådens ljus också.

Ola Brising – Stockholm 18/4 2016

SENASTE NYTT!