Morgan Allings oro efter fruns tunga sjukdomsbeskedet: ”Skrek rakt ut”

De senaste åren har skådespelaren Morgan Alling, 55, känt att han har tappat motivationen lite att stå på scenen. Han har blivit äldre och mognare och har landat i ett lugn där han själv bestämmer hur han vill jobba. Han tackar enbart ja till sådant han mår bra av – och som inte går ut över familjen. Hustrun Anna-Maria Dahl, 44, och de fyra barnen går först.

– Jag vill kunna lämna och hämta på förskolan och följa med på barnens träningar och aktiviteter. Det kompromissar jag inte om!

För två år sedan vändes livet upp och ner när Anna-Maria drabbades av en hjärntumör. En chockartad händelse som kastade en mörk skugga över tillvaron och som ledde fram till en kursändring i balansen mellan arbete och familjeliv.

– Anna-Maria fick flera allvarliga symptom som halvsidesförlamning och epileptiska anfall. Vid hjärnröntgen fann läkarna en hjärntumör och den opererades bort direkt. Det här var under pandemin och livet rasade samman. Men det värsta var väntan på besked om tumörens allvarlighetsgrad. Läkarna befarade att det var den värsta sorten och i så fall hade Anna-Maria inte långt kvar att leva, säger Morgan, som fortfarande blir berörd när han berättar om de olidliga veckorna av ovisshet.

– Jag glömmer aldrig bilresan in till Karolinska där vi skulle få besked om hur lång tid Anna-Maria hade kvar. Alltså den ångesten … När läkaren under mötet förklarade att Anna-Maria inte skulle dö av sin hjärntumör var det ren och skär lycka. Jag bara skrek rakt ut. Tumören visade sig vara en etta på en fyrgradig skala och alltså lindrig. På ett ögonblick fick vi tillbaka livet.

För Morgan har det tagit tid att komma tillbaka från traumat och det har satt djupa spår i både honom och Anna-Maria. Han säger att han inte vill grotta ner sig för mycket i det som hände. Då var han i sorgen och känslorna, men han ville inte stanna kvar därnere utan komma upp i ljuset igen.

Paret har slutat att springa på premiärer och event, hustrun har börjat jobba i Morgans bolag för att de ska få ihop livspusslet med barnen. Han har också minskat sin närvaro på sociala medier. Allt för att finnas för familjen och livet som är här och nu.

– Vi firar livet varje dag. Jag jobbar mindre men mer effektivt och är mer selektiv i mina engagemang. Det ska kännas kul och inspirerande!

Han fortsätter:

– Jag har nästan alltid varit clownen, även om jag på Scenskolan gärna ville vara en dramatisk skådespelare. Rollen som “den lille mannen” har löpt som en röd tråd genom allt jag har gjort. Det passar inte mig att vara alfahannen, jag är hellre underdogen som sticker hål på obekväma sanningar, säger Morgan, vars inspiration bland annat kommer från klassisk slap-stick. Som Harold Lloyd och Buster Keaton.

– Charlie Chaplin är faktiskt något av en husgud. Jag beundrar hans oerhörda driv, han gjorde allt i sina filmer! Skrev manus, producerade och agerade. Han kunde verkligen hantverket och levde sitt liv genom att skapa. Han var ständigt nyfiken och ingen posör. Jag drivs inte heller av kändisskapet utan av att överraska och utvecklas. Även om andra kanske kan tycka att jag gör konstiga satsningar ibland...

Något han också har gemensamt med Charlie Chaplin är den svåra uppväxten. Fyra år gammal togs Morgan ifrån sina alkoholmissbrukande föräldrar. Om det har han berättat i boken Kriget är slut från 2009. Det är en skildring av ett maskrosbarn som inte bara överlevde utan som lyckades vända motgångarna till en styrka.

Tre barnhem, fyra fosterhem och nio skolor på elva år satte sina spår och gjorde honom till en mästare på anpassning. Ibland var han klassens clown – ibland den tystlåtne. Men vem Morgan var innerst inne, det visste han inte. Det visste han inte heller när han många år senare träffade sitt livs kärlek i Anna-Maria.

Morgan slår ut med händerna.

– Teatern och konsten var länge allt för mig. Jag startade en clowngrupp 1990 och levde mitt liv som artist och skådis. Det var bara jobb och festande, jag körde på 180, det var väl ett sätt att försöka springa ifrån barndomens trauman. När jag blev skådis tyckte jag att jag hade vunnit högsta vinsten och var nöjd med det. Jag tänkte att kärlek och familjeliv inte var ämnat för mig …

Men så träffade han Anna-Maria, 36 år gammal, och blev djupt förälskad. I sina tidigare relationer hade han försökt anpassa sig intill utplåning i hopp om att bli den han trodde att andra ville att han skulle vara. Vem Morgan var visste han fortfarande inte. Han förnedrade sig själv för att få en smula kärlek och for väldigt illa.

– Jag upplevde att alla ville göra om mig och klarade inte att stå upp för mig själv …Men den här gången ville han spela sina kort rätt, trots att han knappt vågade tro att han haft sådan tur som träffat en trygg och fin person som Anna-Maria – en person som faktiskt älskade honom för den han var.

– Ändå gled jag in i samma hjulspår igen, satte på mig offerkoftan och skyllde mina beteenden på min barndom. Men det köpte inte Anna-Maria. Hon ville se mig blottad bakom masken. Annars fick det vara. Det tog ett tag innan jag förstod att jag måste jobba med mig själv och öppna upp. När jag väl gjorde det kunde jag vara hundra procent mig själv. Hon och barnen är tveklöst det bästa som har hänt mig, säger Morgan och ler.

Han har genom åren förstått att erfarenheter i sig inte nödvändigtvis får en människa att växa. Det är först när man drar slutsatser av sina erfarenheter som utveckling kan ske.

– Det var jag som ägde problemet och det var jag som behövde bearbeta mina trauman och omprogrammera mig själv. Jag insåg att även om jag har haft en tuff uppväxt så behöver den inte definiera mig. Jag har ett val. Alla har ett val. Man måste inte bära runt på sin ryggsäck resten av livet och se sig själv som ett offer, säger han.

55 år gammal kan Morgan ärligt säga att han är stolt över sig själv och den resa han har gjort. Idag är han på rätt plats i livet och känner sig redo att summera sina erfarenheter.

För det var ju inte alls så som han trodde när han gick ut Scenskolan. Han hade inte “vunnit” och han var långt ifrån färdig med det förflutna. Istället påbörjades en ny och hisnande resa med både toppar och djupa dalar, insikter och lärdomar. Om den resan handlar den ännu inte namngivna självbiografi han håller på och skriver och som kommer ut senare i år.

– Med åren har jag lärt mig att vara snäll och förlåtande mot mig själv. Det är normalt att bära på en massa rädslor och sorger. Men man ska inte slå på sig själv för det. Man är faktiskt bara människa!

FOTO: Karin Törnblom/TT, TV4