Monika Ahlbergs kamp för sonen: "Min förlossning tog tre dagar"

Monika Ahlbergs kamp för sonen: "Min förlossning tog tre dagar"

För 19 år sedan födde Monika Ahlberg sonen William. Men det blev en lång och utdragen kamp. "Förlossningen tog tre dagar", säger hon till Hänt i Veckans Lotta Gray.

Hon är faktisk lite lik Margaux Hemingway hinner jag tänka innan hon tar mig i handen. Ett litet, torrt, handslag. Dämpat, men med kraft. Kvinnan framför mig är Monika Ahlberg, 53. Kokboksförfattare, matkonstnär, mamma.

Runt omkring råder en febril aktivitet. Hon står mitt i ruschen av gäster i sitt fik i Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm. Konstmuseet som inhyser caféet är bedövande vackert och har en anrik samling nordisk konst.

“Det var något bekant över honom”

Bredvid står tvillingdöttrarna Beata och Rakel, 14.

– De ska ha prao här en vecka, säger Monika medan hon röjer undan efter några besökare.

Hennes egen bana började långt ifrån matvärlden. Monika växte upp i Kungälv utanför Göteborg och höll i unga år på med gymnastik, men började sedan dansa.

Foto: Micael Engström

Foto: Micael Engström

– Jag började sent, vid 12-13 års ålder. Det enda jag ville var att flytta till Stockholm och gå på Balettakademin, men det fick jag förstås inte för mina föräldrar. Så fort jag tog studenten flyttade jag, berättar hon när vi bänkar oss vid ett av de fantastiska fönstren mot innergården.

“Hon var 19 år och samma dag hon satte sin fot i huvudstaden träffade hon den man hon kom att leva med de följande 33 åren”

– Jag stod och väntade på grön gubbe vid Dramaten när en man plötsligt säger ”Hej”. Det var Thommy Berggren. Jag tyckte det var något bekant över honom, men kunde inte sätta fingret på vad. Sedan slog det mig att vi träffats via våra gemensamma bekanta Sven Bertil Taube och hans fru Mikaela. Jag var ju ganska känd i Göteborg efter att ha jobbat som dansare och modell, så vi hade stött på varandra.

De bytte nummer. Monika gick hem till sin låtsatsfaster där hon skulle bo och sa sonika ”Jag kommer nog inte att behöva flytta in här”. Redan samma kväll följde hon med Thommy, 77, på en tillställning.

Det kommer gäster till caféet. Beata frågar mamma om hon kan springa på toaletten. Det är uppenbart att Monika har pli på både anställda och döttrar.Hon plockar lite med kaffekoppen. Stryker en hårslinga bakom örat och jag noterar en överraskande muskulös arm.

Foto: Micael Engström

Foto: Micael Engström

– Jag kom in på Balettakademin, gick där tre år och tränade jämt. Och så joggade jag förstås. Varje dag passerade jag Rosendals trädgård här ute på Djurgården, som då var en vacker men bortglömd trädgård. Så en dag såg jag två män stå och diskutera. Jag stannade och frågade vad de gjorde och de berättade entusiastisk om planerna för Rosendal. “De kan ju inte vara kloka”, tänkte jag.

Monika började trots det stanna till vid trädgårdens café varje morgon och då det fanns tid mellan dansjobben för att hjälpa till där det behövdes. Hon åkte till Italien för att medverka i diverse uppsättningar, men kunde inte släppa tankarna på det natursköna fiket.

“Nä, nu blir jag filmstjärna istället”

– När jag väl var på väg hem för gott satt jag på planet över Tyskland och funderade på vad jag skulle göra. Det fanns bara ett dansjobb att söka i Stockholm så jag tänkte “Nä, nu blir jag filmstjärna istället”. Samma kväll var vi på middag med Colin Nutley och jag fick en roll i ”Black Jack”. Men så tänkte jag att jag hänger lite på Rosendal först, säger hon med ett stort skratt.

Hon fick erbjudandet att ta över caféet 1990 och sa ja. För att inte komma från någon matfamilj var det ett vågat språng.

– Jag ringde mamma, bad henne skicka alla sina gamla recept och så började jag baka så gott jag kunde. Farfar var ju bagare och jag har alltid skapat, berättar hon och spänner sina grönblå ögon i mig.

Bakverken var gjorda på smör och kärlek. Lite ojämna i kanterna, men ryktet om det charmiga caféet och den där dansaren som var tillsammans med skådisen Thommy Berggren lockade många.

– Det fullständigt exploderade. Det var så rätt i tiden. Alla hade pengar, det var innan kaffe latte och all foaccia som finns nu.

Monika släppte 1994 den omtalade och nyskapande boken ”Rosendals Trädgårdscafé” (Tiden) som hon hann skriva under lugnare perioder på jobbet. Visionen var en ny sorts kokbok med bilder tagna av en modefotograf, lyxigt papper och stor vikt vid formgivningen.

– Jag visste precis hur jag ville ha den. Så stor att den inte gick in i bokhyllan.

Den har fram till i dag sålts i 450 000 exemplar och kom att förändra framtida kokboksutgivning.

Sedan dess har det blivit 20 böcker, tv-program och otaliga föreläsningar vid sidan av jobbet på caféet.

När sonen William, 19, föddes var Monika knappt mammaledig, men förstod redan under graviditeten att hon var tvungen att anställa folk, släppa lite på kontrollen och delegera ut jobb.

– Det blev bra för de som kom var förstås jätteduktiga, men det blev för bra. Kakorna blev perfekta, jättetjusiga, så vi fick ha en liten kurs i att göra dem lite stökigare, berättar hon och ler åt minnet.

“Förlossningen tog tre dagar”

– Den tog tre dagar, William tog lite tid på sig att komma ut, helt enkelt.

Desto snabbare var hon tillbaka på Rosendal för att hälsa på, men det var svårt att inte hugga i.

– William lade jag under degblandaren. Jag kan inte bara sitta med armarna i kors.

Några år senare blev hon gravid med tvillingarna och bestämde sig för att vara ordentlig ledig i ett helt år. Riktigt så blev det inte. Monika återvände till Rosendal, men något hade förändrats.

– Jag kände en dag att jag var på väg till jobbet. Jag har aldrig upplevt att jag gått till ”ett jobb”. Jag började aldrig arbeta fullt igen efter ledigheten utan satsade på att hålla kurser, föreläsa och skriva för olika tidningar.

Foto: Micael Engström

Foto: Micael Engström

Monika lät sig ändå övertalas till att driva ett nytt café och startade först upp i det stora badrummet i Thielska galleriet. Första veckan kom 20 personer. Sedan 50. Sedan 70. Till slut satt folk på golvet utanför fiket och köade till hennes bakverk.

Hon försvinner iväg en stund. En anställd behöver fråga något och jag förundras över drivet att göra det bästa av det mesta. Att våga.

Sensommaren 2013 gick Monika och Thommy till slut skilda vägar.

– Jag ska lämna mitt älskade hem och min underbara trädgård här på Djurgården för att börja ett nytt liv i en lägenhet i stan, skrev hon på sin blogg.

I den nyrenoverade våningen lever Monika i dag med nya kärleken Glenn Schiller, 54.

– Det är fantastiskt. Vi lagar mat ihop och delar på det mesta.

“Det fullständigt exploderade”

– Jag kommer alltid att skapa. Jag kan lika gärna dansa som att laga mat. Jag är en entreprenör, ingen förvaltare, och är otroligt tacksam över att få vara en del av den här framgången med Rosendal och alla duktiga människor jag haft omkring mig, förklarar hon bestämt.

När vi skiljs åt knyter hon på sig förklädet igen. Gästerna, döttrarna och bakverken väntar på kvinnan i palatset som verkar funnit sin plats i livet.

 

FRÅN FÖRSTASIDAN