Mari Jungstedt om efterlängtade skilsmässan: ”Kände enbart en lättnad”

Efter reklamen: Mikael Sandström avslöjar nya detaljer i relationen med Lotta Engberg: ”Sex"

Hur står det till världens bästa Mari?

– Det är toppen! Jag har hittat min stora kärlek igen och jag är trygg i min relation. Mina barn mår bra. Det är väldigt mysigt runtomkring med familjen och jag har spännande saker på gång.

Som författare har du krängt närmare åtta miljoner böcker – enbart i Sverige. Det betyder rimligtvis att du kan gotta dig i hummer och champagne mest varenda dag! Gör du det?

– Nej, jag är en anspråkslös människa med en enkel bakgrund. Jag blir fortfarande glad av att kunna handla på ICA och stoppa vad som helst i kundvagnen utan att behöva titta på prislappen. Det är sådant som gör mig glad.

Har du haft någon period då du varit fattig som en kyrkråtta?

– Absolut! Under min uppväxt försökte jag att kosta så lite som möjligt. Vi barn fick ta en skiva ost på mackan. Inte två. Jag fick ständigt höra hur dyrt allting var. Sedan, när jag blev vuxen och träffade min man på journalisthögskolan, bodde vi i en etta. Jag blev gravid medan vi pluggade. Vi köpte tygblöjor. När vi ätit något, som vi haft i foliepaket, diskade vi av foliepapperet för att kunna använda det igen. Det var på den nivån.

Var föddes du?

– På Södersjukhuset.

Hur såg familjekonstellationen ut när du var liten?

– Det var jag, mamma, pappa och mina två syskon. Första året bodde vi i Bandhagen. Sedan flyttade vi till Upplands-Bro utanför Kungsängen som på den tiden var ett nybyggarsamhälle. Sedan skildes mina föräldrar när jag var nio år gammal.

”Jag skämdes för att vi inte var som alla andra”

Är din barndom som tagen ur en dramatisk Norénpjäs?

– Nej, men det fanns en hel del mörker, fast också ljusa inslag. Pappa var alkoholist. Vi bodde på en mindre radhusgata. Mammorna var hemmafruar, papporna åkte till sina kontor. När mina föräldrar bråkade var jag rädd att grannarna skulle höra. Ibland kom pappa gående berusad på gatan. Jag skämdes för att vi inte var som alla andra som verkade så ordentliga. Sedan fanns förstås fina stunder, men de är inte kopplade till pappa. Jag minns när mamma berättade att de skulle skilja sig. Jag kände enbart lättnad.

Efter reklamen: Skavlans ärliga kärleksavslöjande: ”Så är det!”

Som deckardrottning rullar miljonerna in. Jag lyfter på hatten! Vilket är det mest udda sättet en person tagits av daga i din bokskatt?

– Det är nog mordet i "När stjärnorna faller", den senaste boken i ”Málagasviten”. En kvinna stängs in i en bastu. Dörren blockeras och värmen skruvas upp till max. Vidrigt. Ett annat mord, som är ett fruktansvärt dubbelmord, utspelar sig på Gotland. Två pojkar, som är där på höstlov, cyklar till raukområdet Holmhällar. På vägen dit försvinner pojkarna. Sedan hittas de i en gödseltank långt uppe på norra ön.

Undertecknad har suttit i långa samtal med seriemördare, pyromaner och barnamördare. Jag har träffat fängelsefångar som dränkt, styckat, knivhuggit, satt eld, skjutit, våldtagit, strypt. Efter varje möte har jag slagits av hur till synes trevlig och normal varje mördare varit i fängelsets besöksrum. Jag har aldrig riktigt kommit fram till vad ondska är. Har du gjort det, Mari?

– Jag tror inte att människan är ond innerst inne. Onda handlingar kan nog till stor del förklaras av missförhållanden under barndomen. Temat om barns utsatthet, och hur svårigheter under uppväxten präglar oss som vuxna, går som en röd tråd genom mitt författarskap. När jag börjar skriva på en bok så har jag ofta ingen tanke på att utsatthet ska ingå i berättelsen, men snart smyger tematiken sig in vare sig jag vill eller inte. Jag vill förstås underhålla och skriva spännande berättelser, men samtidigt göra barnets röst hörd. Det är nog min egentliga drivkraft. En gärningsperson kan naturligtvis inte ursäktas. Däremot vill jag försöka förstå hur en människa kan gå så långt som till att begå det värsta av brott. I mina böcker har jag aldrig med en slumpmässig galning. Läsaren får lära känna gärningspersonen. Jag tror inte att människan i grund och botten är ond. Jag tror att vissa människor är skadade och trasiga så till den milda grad att de blir sjuka och begår sjuka handlingar.

Mari ljög om vem hon var för nya pojkvännen

Vilket är det otäckaste mordfall du kommit i kontakt med i verkliga livet?

– Jag är inte bekant med någon som har mördat, men en person som jag kände, under en period, berättade något fasansfullt. Som tonåring hade han varit ute och cyklat, på en ödslig liten väg, med en kompis. Där segnade en åldrad man ned och låg och rosslade på marken, han verkade ha svårt att andas. Då sa min kompis: ”Jag cyklar iväg och hämtar hjälp”. Sagt och gjort, han drog iväg på sin cykel så fort han kunde för att tillkalla hjälp. Det här var före mobiltelefonernas tid. Pojken som satt kvar vid mannen som rosslade stod inte ut med ljudet, så han höll för mannens mun och näsa tills rosslandet upphörde…

Hur tog du detta, Mari?

– Jag tyckte att det var jätteobehagligt, förstås. Det här hände för väldigt många år sedan och i ett annat land, men ibland tänker jag på vad som gjorde att pojken agerade på det viset.

Apropå dina böcker… Är din livskamrat Ingemar ditt största fan?

– Du, det får jag nog nästan lov att säga att han är, (skratt).

Hur gick det till när ni träffades?

– Jag hade några trista förhållanden bakom mig. Jag hade varit singel i sju månader. Min väninna och kollega Martina Haag tipsade om ett särskilt konto på Tinder där bara dem man ”lajkar” själv kan se ens profil. Jag tog några halvdiffusa bilder. En från en fyr på Gotland. En annan där jag hade håret hängande för ansiktet. En tredje där jag satt på en strand iförd solglasögon. På Tinder kallade jag mig för Martina. Jag skrev att jag arbetade med olika projekt, inte att jag var författare. En kille, som jag tyckte var gullig, var Ingemar. Vi fick kontakt och bestämde oss för att ses. Vi tog en fika, hade det trevligt och gick därefter på en promenad. Jag är ingen människa som gillar att ljuga, det är det värsta jag vet, så under promenaden släppte jag bomben. Jag sa: ”Ingemar, jag måste erkänna en sak för dig. Jag heter faktiskt inte Martina, det är jag som är Mari Jungstedt som skriver kriminalromaner från Gotland”.

Jungstedt uppskattar att bli äldre

Tappade Ingemar hakan av förvåning?

– Inte direkt, han såg bara förundrad ut och hade ingen aning om vem jag var, (skratt). Det var mest att han tänkte: ”Vad är grejen?” Efter en tid ville han läsa en av mina böcker och frågade vilken jag tyckte att han skulle börja med. ”Ta den senaste i Gotlandsserien”, svarade jag. Men han ville läsa från början och plöjde igenom alla mina böcker, både från Gotland och Málaga. Han gillade allihop. Nu är Ingemar pensionär. Det passar mig perfekt – en glad och nöjd pensionär. Han hjälper mig med research och följer med mig på bokmässan och författarresor. Han tillför mycket. Det var Ingemar som kom på den senaste boktiteln ”När stjärnorna faller”. Så ja, han är nog mitt största fan, (skratt).

Fästmannen Ingemar gör Mari lycklig

Vad är Ingemar för en filur?

– Han är pensionerad fyrabarnspappa som bott på Färingsö med sin familj. Han var gift med samma kvinna i 35 år. För ett antal år sedan gick de skilda vägar. Han har jobbat som systemtekniker och gick i pension för några år sedan.

Vad brukar du ljuga om för Ingemar?

– Ingenting. På riktigt. Jag är ingen människa som ljuger eller undanhåller saker, det är bland det värsta jag vet. Jag är väldigt öppen och transparent. Ska jag ha en relation med någon så vill jag att man ska ha ett så pass stort förtroende för varandra att man kan berätta saker som de är. Jag orkar inte leva med en människa som ljuger eller går bakom ryggen på mig. Det funkar inte.

Vad har du börjat uppskatta i mogen ålder?

– Jag känner att det finns något väldigt positivt med att bli äldre. Jag har alltid varit sinnlig, jag njuter av saker. Ju äldre jag blir, desto oftare stannar jag upp i ögonblicket. Tar vara på tiden. På morgonen sätter jag mig på farstukvisten med en kopp kaffe, en prasslande DN och tittar ut över havet. Solen komme