Lotta Engberg och doktor Mikael om flytten utomlands: ”Här hemma...”

Paret har slagit ner sina bopålar i Mölnlycke. Med spottavstånd till Göteborg, men ändå i fridfull miljö, kan Lotta Engberg, 59, och Mikael Sandström, 64, knappast ha det bättre.

– Grannsämjan är utmärkt! När vi flyttade in, första helgen, kom grannarna och bjöd på kaffe och hälsade oss välkomna. Det var på kvällen, minns jag. Ett helt gäng stod utanför vår dörr! Oerhört vänligt, konstaterar Mikael och släpper in oss in oss efter att Nova, parets maffiga hund, gjort ”tassen upp” och godkänt oss som besökare.

Mikael skyndar in i köket för att fixa kaffe, och vi frågar Lotta om det möjligtvis finns någon glädjande familjenyhet som hon kan berätta om så här på rak arm.

– Nej, alltså… Det enda tillskottet vi väntar i vår familj är eventuellt om hunden ska få bli mamma…

Nova, alltså?

– Ja, vår Leonberger. Eller ”Lejonburgare” som vi brukar säga.

Hur ska det gå till?

– Den frågan kan du ställa till Mikael. Det är faktiskt hans uppgift att hitta en hane till henne. Jag tycker mest synd om henne, säger Lotta och ger ifrån sig ett av sina berömda, smittande skratt.

Innan Lotta och Mikael fann varandra bodde Lotta i Göteborg och Mikael i Hallstahammar. Mikael hade varit singel i 13 år, Lotta i sex.

– Singellivet passade mig alldeles utmärkt, minns Lotta. Jag behövde ta hand om mig själv, klappa på mig själv, men jag var inte ensam. Du vet, jag hade barn och barnbarn och ett stort kompisgäng. Jag hade inte ”man och kvinna-kärlek”, men jag hade så mycket annat. Det fanns liksom inget som jag saknade.

Du då, Mikael?

– Min sambo tog livet av sig 2007. Det blev en väldig sorg i det där… Jag drog mig undan. I minst ett decennium satt det i. Jag gjorde Nyhetsmorgon och funkade socialt, men jag gick aldrig på premiärer eller AW:n. Det var helt ointressant för mig. Hade jag varit den jag var då jag var 30 år så hade jag gått på allt sådant där, men självmordet tog verkligen skruv. ”Utgå inte från alla vill dig illa utan utgå från att alla vill dig väl”, sa Lotta när vi blev ihop den femte juni 2020. Tack vare henne har jag nog blivit lite mer tolerant mot andra människor och lite mer socialt öppen. Så som jag var när jag var yngre, helt enkelt! Nu ser jag ljusare på tillvaron, förklarar Mikael.

Vill du berätta om din syn på detta, Lotta?

– Mikael säger själv att han hade ”det goda i livet bakom sig”, liksom. Det var inget som jag funderade på när vi träffades. Jag blev bara förtjust och förälskad i honom, men det är klart att man påverkar varandra. Ibland, när vi pratar om de där 13 ensamma åren som Mikael hade, så blir det tydligt för mig att han hade det känslomässigt fattigt. Jag tror att vi berikar varandra. Om han tar fram djupet i mig så tar jag väl fram den lättsamma glädjen i honom. Man behöver ju båda delarna.

Vad uppskattar du mest när det gäller det som du och Mikael har ihop?

– Det är faktiskt att få träffa en person som lyfter livets alla bitar. För mig har det här öppnat upp så mycket. Jag har blivit gladare, tokigare, argare. Alla känslomässiga sinnen har fått utvecklas på ett sådant härligt sätt – sida vid sida. Vårt liv ihop är en berg-och-dalbana. Jag älskar att det är så! Det är det som är charmigt, att det aldrig riktigt står still.

Vad gör ni för att sätta guldkant på vardagen, låt oss säga en simpel jäkla tisdag?

– Det behöver inte sättas någon guldkant. Guldkanten finns där ändå. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Med Mikael blir det fest med både falukorv och oxfilé.

Vad gör Lotta till kvinnan i ditt liv, Mikael?

– Det är hela den kompletta människan, men att beskriva Lotta är som att få ner hela havet i ett glas. Det går inte. Hon är väldigt spännande.

På vilket sätt är ni varandras motpoler?

– Det är vi på väldigt många sätt! Jag är i mångt och mycket en ”faktamänniska”. Som intensivvårdsläkare är det ju min uppgift att hålla huvudet kallt och rädda liv. Lotta är en känslomänniska på ett hela annat sätt. Där är vi väldigt långt ifrån varandra.

Vem är störst hemmagris, hon eller du?

– Den som gör mest hemma är Lotta. Hon är väldigt aktiv, i synnerhet köket. Det är inget man behöver be henne om, för hon tycker att det är väldigt roligt. När jag var singel så åt jag mest kyckling och revbensspjäll. Nu är det annorlunda. Lotta är väldigt duktig. Hon lagar väldigt mycket husmanskost. Jag har åtminstone gått upp fyra kilo sedan vi träffades!

Privata stunder – då Lotta och Mikael inte leder tv-program, skriver böcker eller sliter hund på sjukhuset – är det ”familjehäng” som gäller. Lotta har två döttrar och sex barnbarn, Mikael två barn och fyra barnbarn. Resor är ett annat nöje; Lotta och Mikael är förvisso arbetsmyror, men emellanåt måste ju energidepåerna fyllas på.

På frågan om ett frieri möjligtvis hänger i luften, förslagsvis på sydliga breddgrader, spricker Mikael upp i ett stort leende.

– Jag måste få berätta om en rolig sak som hände när vi var på Kreta! Jag var där som föreläsare på en seniorresa. Sista dagen skulle vi göra en gruppfotografering. Det var Lotta och jag och 130 pensionärer. Lotta skulle stå i centrum, längst fram. ”Du kan ju stå här bredvid mig”, sa Lotta. Så jag klev fram och ställde mig på knä. Pensionärerna drog andan och trodde att jag friade, men ingen hann få fram någon kamera…

– Det stämmer bra, inflikar Lotta. Alla hade ställt upp sig. En kvinna, som satt längst fram, ropade på mig. Jag hoppade ner och satte mig bredvid henne. Så såg jag Mikael komma framåt, han funderade nog på var han skulle sitta. ”Kom här”, sa jag. Då sa han: ”Älskling, vill du att jag ska fria?” Och så gick han ner på knä. Alla pensionärer såg detta: ”Åh, han friar!” Det är Mikael i ett nötskal!

Är Mikael en spjuver?

– Ja, det är han. En stor spjuver och estradör.

Har du någon annan rövarhistoria – som inkluderar Mikael och dig – som du kan bjuda på, Lotta?

– Rövarhistoria? (Skratt). Det är jättekul att jag fått in golf i Mikaels liv, men ibland, vid sjunde hålet på Mölnlycke golfklubb, kan han gärna få byta partner…

Far diverse glåpord ut från hans mun, alltså?

– Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

Varken Lotta eller Mikael verkar särskilt pigga på bröllop. Mikael förklarar varför.

– Innan vi i så fall gifter oss måste vi känna att det skulle tillföra en extra dimension. Vi har ju inga barn och vi kommer inte få några barn tillsammans. Om vi tycker att det kommer att tillföra något så kommer vi gifta oss. Tills dess förblir vi ogifta.

Känner du likadant, Lotta?

– Ja, vi har det så bra som det är, liksom. Pappa är sambo. Han fyller 92. Han säger att det är trevligare att leva i synd!

Innan Hänt i veckan tackar för kaffet och lämnar det folkkära tv-paret, frågar vi Lotta om det finns någonting i hennes tillvaro som kan bli ännu bättre. Saknas något för att deras tillvaro ska bli komplett? Lotta, som oftast är på skojhumör, blir för en stund allvarsam.

– Se på hur världen ser ut just nu. Det är krig och pandemi, det är ekonomisk kris och skenande inflation. Det blåser farliga, kalla vindar där ute. När jag tänker på Mikael och mig, då tänker jag på tryggheten. Jag vill inte ändra på någonting. Vi har det toppen!

FOTO: Jonas Hessman