Lia Boysen fann kärleken på kändisfest: ”Plötsligt såg jag en kille med nyfiken blick”
Där, i folkmyllret, klickade det med fotografen Per Broman.
I en intervju med Hänt berättar Lia Boysen om kärleken, sin vänskap med Suzanne Reuter och sitt sista gripande möte med Rikard Wolff.
Ladda ner Hänts nya app här - nöje och nyheter utan betalväggar!
Hur står det till världens bästa Lia?
– Just exakt nu?
Japp!
– Exakt denna sekund är jättehärlig! Jag sitter på i en skön korgstol bland ruiner och ängsblommor mitt i Visby. Jag har flytt från restaurangen som Per och jag har. Där det är full rulle…
Så du är krögare?
– Ja, fast det är inte en helt vanlig restaurang. Det är mer ett vardagsrum – bestående av en gård, ett orangeri, en ateljé och en restaurangdel. På alla de här platserna kan man sitta och äta och dricka. I ateljén har vi ställt ut Lars Lerin, Fredrik Wretman, Astrid Sylwan och Jesper Waldersten.
Vad kan man mumsa i sig?
– För fem år sedan, när vi öppnade, hade vi bara salta och söta våfflor. Nu har vi annat också, alltifrån tatar till kaffesumpsbakad rödbeta med jalapeñosås.
Lia Boysen om karriären – rådet från Suzanne Reuter: ”Fick mer tid med barnen”
Som skådespelerska har du gjort allt och lite till. Ett axplock: Storstad, Det nya landet, Sandor slash Ida, Wallander, Livvakterna, De drabbade, När mörkret faller och Möbelhandlarens dotter. I vilken produktion har du briljerat som mest?
– Stoltast är jag över Det nya landet och Möbelhandlarens dotter, men jag är stolt över flera på helt olika sätt. Olika roller kräver olika saker. Roligast är när man klarar av att göra saker man inte trodde.
Kollegor såsom Suzanne Reuter, Shanti Roney, Anki Lidén och Stefan Sauk har alla gått på diverse teaterskolor, men du är självlärd, inte sant?
– Ja, precis som Gösta Ekman och Micke Persbrandt. Jag sökte upp talpedagoger och sångpedagoger och sådana som också undervisade på scenskolan. På det sättet kan man säga att jag skapade min egen scenskola.
Vilken kollega har du kommit närmast inpå livet?
– Suzanne Reuter har betytt jättemycket för mig. Vi har inte jobbat ihop, men hon har påverkat mig väldigt starkt i mina karriärsbeslut. Jag kommer ihåg när jag precis hade fått mitt andra barn. Jag var 32. Som frilans var jag jätteorolig för att vara borta igen med andra barnet, men då sa Suzanne: ”Lia, oroa dig inte, jag känner på mig att det kommer gå så bra för dig. Skit i teatern, det kan du göra när barnen är stora, gör bara film och TV”. Som frilans hade jag aldrig vågat säga: ”Jag gör inte teater”. Jag kunde ju inte veta om jag skulle få en enda film eller tv-jobb, men nu blev det som Suzanne sa och rollerna strömmade in, berättar Lia till Hänt och fortsätter:
– Jag var fri och inte fast på någon teater. På den tiden var jag gift med Anders Ekborg. Han spelade i Kristina från Duvemåla och Chess. Han jobbade på kvällarna, hela tiden. Hade jag också varit på teatern så hade barnen aldrig haft någon hemma. Tack Suzanne! Annars hade jag inte vågat… Jag fick väldigt mycket mer tid med barnen.
Fann kärleken på kändisfesten: ”Sög mig med blicken”
Sedan nio år tillbaka har du kilat stadigt med mästerfotografen Per Broman. Vad är Per för en filur?
– Han är en visionär. En nyfiken visionär!
Hur gick det till när ni träffades?
– Det var så här, det var lite konstigt. Per har en bror som heter Jan Broman. Det var Per och Janne som startade Fotografiska, konstmuseet. Janne bodde i samma lilla villaområde som jag under nästan tjugo år, men vi hade aldrig träffats förrän jag skilt mig och flyttat därifrån, direkt efter. Då bjöd Janne mig på barinvigning på Fotografiska.
– Där såg jag plötsligt en kille som tittade sig omkring med en väldigt fin och nyfiken blick. Det gick någon timme, det var jättemycket folk jag kände där. Så kände jag hur någon sög mig med blicken. ”Oj vad han tittar”, tänkte jag, och vips hade vi börjat prata. Det var Per, Jannes brorsa, visade det sig! Många av idéerna som vi pratade om den kvällen har vi förverkligat på ”Vår fru”, restaurangen i Visby.
Klämtar bröllopsklockorna snart?
– Nej, vi har gjort det där. Det är alltid kul att ha fest, och man kan ju ha fest ändå!
Lia Boysen om uppväxten: ”Häftiga typer till föräldrar”
På vilket BB såg du dagens ljus?
– Det var på en privat klinik i Köpenhamn. Mamma var på väg att föda mig på Rigshospitalet, men fick en sådan skräck när hon kom in dit fjärde april. Hon tyckte att det var så obehagligt där att hon åkte hem igen. Det var som att alla värkar bara upphörde. Två dagar senare åkte hon in till det andra stället – och där föddes jag sjätte april.
Vad är ditt första minne från ditt eget liv?
– Jag bodde i Köpenhamn som liten och fick komma hem till mormor som bodde på landet i Sörmland. Jag minns att jag gärna tog mig in under hennes kjol. Hon skrattade och jag kände mig lycklig och trygg. Jag älskade att vara där, (skratt).
Vad finns det att säga om din uppväxt?
– Under min uppväxt var jag väldigt stolt över att jag hade så snygga, smarta och häftiga typer till föräldrar. Jag tyckte att de var väldigt ovanliga. Samtidigt kan jag idag se att det där smarta, häftiga och coola också var på bekostnad av den där tryggheten man behöver som barn.
Så dina föräldrar körde sitt race?
– Ja, det kan man nog säga.
Är dina föräldrar fortfarande i livet?
– Nej, de dog för bara tre år sedan. De dog med bara ett halvårs mellanrum.
Sista mötet med Rikard Wolff: ”En lång och otroligt rolig natt”
Vilken branschkollega, som dragit på sig änglavingarna, tänker du på minst tre gånger om året?
– Rikard Wolff är en sådan. Marie Nilsson är en sådan.
Hur såg era sista möten ut?
– Vi hade en lång otroligt rolig natt, Rikard Wolff, Krister Henriksson, Agneta Willman och jag. Dagen efter hamnade Rikard på sjukhus. Sedan kom han aldrig därifrån.
Marie Nilsson, då?
– Hon var en väldigt speciell själ. Varje gång jag åkte till Gotland tänkte jag: ”Åh, jag längtar efter att träffa Marie igen”. Vi hade precis börjat lära känna varandra. Hon var en fantastisk poet och humorist. Det märktes inte bara i hennes låtar utan även i hennes sms och mail. Sista gången vi sågs var i samband med en konsert i Visby tillsammans med Malena Ernman.
Vad väntar runt det berömda hörnet?
– Jag tänker att nu kommer alla härliga, spännande och maffiga kärringroller, (skratt). Det ser jag fram emot. Mogna kvinnoroller är det mest spännande man kan göra som skådespelerska.
Slutligen Lia, vilken är den bästa stunden på din dag?
– Jag älskar morgnarna när alla andra sover. Jag är klar i tanken och alltid väldigt glad. Jag tycker om morgnarna väldigt mycket. Då känner jag mig koncentrerad.
HÄNT MÖTER: Lia Boysen
Ålder: 59.
Jag känner mig som: Jag tycker att jag har så många åldrar i mig. Vissa stunder kan jag känna mig som en femåring, andra gånger som en 95-åring.
Stjärntecken: Vädur.
Familj: Särbon Per Broman, 55. Döttrarna Channa, 29, och Dina, 27. Hunden Mofeo, en stor, vild och vacker nalle från Spanien. Alla i familjen slåss om att få ha honom.
Jag ser fram emot: Elfte september. Då har jag premiär med Ett trevligt judiskt par på teater Giljotin i Stockholm. Det är en nyskriven pjäs av Marianne Goldman. Vi spelar bara fem föreställningar.
Så bor jag: Gärdet i Stockholm och Visby på sommaren.
Det bästa med mig är att: Att jag oftast är glad. Mamma sa alltid att jag var som en kork. När jag åker ner kommer jag lika snabbt upp igen.
Det sämsta med mig är att: Jag vill för många saker som jag har svårt att avsluta.
Den doften får mig att tänka på min barndom: Hö, komockor och surrande flugor.
Det ljudet stör jag mig på: Pratrösten på GPS:en. Jag har en väldigt jobbig situation från just ”GPS-kvinnan”. Hon pratade under en otroligt laddad bilfärd. Kalla det för ett ”relationsögonblick”. När jag hör ”GPS-kvinnan” sätta igång så är det som att jag kastas tillbaka i ett trauma. Det är ångest, (skratt).
Min handstil är: Jag har två. Den ena är gammeldags och lutar åt höger. Snygg men svår för folk att läsa. Den andra är nog mer jag, inte så konstlad.
Så sover jag: Som en stock. Jag somnar så fort jag blundar!
FOTO: TT, TV4