KRÖNIKA: Näthat vs Cyberkärlek

När jag var liten, eller ja, mycket yngre satt mina fiender i klassrummet och ristade in elaka saker i bänken med hård penna. Eller så kastade man hoprullade pappersbollar med namn skrivet i spretig stil, följt av en elak kommentar. Eller så sa man, rakt upp i ett ansikte, det man kände eller tyckte. När nätet föddes, föddes också anonymiteten. Och med den en känsla av att kunna tycka och tänka vad som helst utan några som helst påföljder och utan att egentligen aldrig behöva konfronteras med föremålet för hatet.

Vi har sett det otaliga gånger.

“Jag har blivit utsatt för så mycket näthat att de flesta skulle trilla baklänges om de fick läsa de brev och kommentarer jag har fått. Jag hört allt som kan göra en kvinna ledsen: att jag är ful, att jag borde straffknullas, att de vet var jag bor, att jag är en misslyckad patetiskt rugguggla och att jag är en dålig mamma”, har författaren Unni Drougge, 61, berättat i Expressen.

”Nu är tiden inne. Det är nu vi ska mötas och ha sex. Jag kommer vänta på dig utanför tv-huset. Säger du nej så väntar kroppsstyckning, sen ska jag hänga upp alla delar i köttkrokar. Efter det kommer jag steka dina bröst i smör. Mm, det ska bli gott, är några av de hot programledaren Jenny Alversjö, 43, fått mottaga.

Och naturligtvis är det helt vansinnigt att kunna gömma sig bakom tangenter och utropstecken och försätta människor i skräck och oro.

Men.

Jag vill slå ett slag för den otroliga cyberkärlek som också finns och som jag fått möta genom åren på min blogg. När jag drabbades av cancer fullständigt bars jag fram av de vackraste ord och finaste presenterna skickade till mig. Människor erbjöd sig att hjälpa mig kratta löv, handla och städa. En enorm våg av kärlek som bar mig genom flera år av rädsla.

Man ska inte förringa den. Kraften i kärlek, även om det bara är ord bakom tangenter. Vi måste bara lära oss hantera orden rätt.

Foto: Colorbox