Komikern Mårten Andersson: "Jag blir aldrig av med mitt dåliga rykte"

Lotta Gray möter Mårten Andersson, en komiker med mycket svärta och stort fokus. Känslan av ensamhet har dock präglat honom hela livet.

Vi träffas en sommarkväll på hamnkrogen Pontonen i Stockholm. Jag är där i ett privat sammanhang men ställer ändå frågan. Vill Mårten Andersson, 42, träffas för en långintervju? Svaret blir ja och nu ses vi till lunch på Buco Nero. Han är väldigt vältränad, noterar jag efter en kram, lång, reslig och muskulös på ett sådant där lite senigt, snyggt sätt.

– Jag har bestämt mig för en sak, kan vara det bästa någonsin. Att träna varje dag. För mig är det som ett slags självmedicinering. Jag behöver struktur, Kan sakna det väldigt mycket, ett sammanhang, ett vanligt jobb att gå till, ta en fika med jobbarkompisarna. Och träning ger lite av de rutiner jag mår bra av. Det behöver inte vara att köra skiten ur sig varenda gång. I går sprang jag dryga milen i lugnt tempo, berättar han och beställer en tonfisksallad.

Programledaren Mårten Andersson har många strängar på sin lyra.

Programledaren Mårten Andersson har många strängar på sin lyra.

Mårten. Född i Stockholm. En lillasyster. Uppväxt i radhusidyllen i Älvsjö, södra Stockholm och den cementerade kärnfamiljen. Redan i tidig ålder var Mårten intresserad av komik, att göra folk glada, få dem att skratta. Han samlade på seriestrippar och skrev av roliga historier från dagstidningarna och älskade “Nöjesmassakern” och “Nöjesmaskinen” samt Bill Cosby, 79.

– Ganska snart förstod familjen att jag hade en fallenhet för komik. Jag började med närradio när jag var 15 år och fortsatte med det under gymnasiet och sedan sökte jag en radiojournalistutbildning på Kalix Folkhögskola som jag hade hört mycket gott om.

Innan utbildningen var slut hade Mårten fått jobb på P3:s “Signal” med Amanda Rydman, 49. Sedan blev han programledare för ZTV i fyra år parallellt med jobbet som reporter på radiosporten. Genombrottet som komiker kom med kultförklarade och grammisnominerade radioprogrammet “Pippirull” där han busringde som imitatör av kända personer:

– Där började min humorbana på riktigt, runt 2000. Jag gjorde standup-debut på Norra Brunn, bland det roligaste och mest skrämmande jag gjort, det svartnade för ögonen av nervositet men jag känner mig levande när folk skrattar. Det förenar så mycket i ett rum, är förlösande och i tider när alla semikollar i sina mobiler och inte är närvarande vill jag bidra till att människor är i nuet, den riktiga världen.

Mårten Andersson är uppväxt i radhusidyllen i Älvsjö, södra Stockholm.

Det börjar bli fullt i lokalen. Mårten hämtar kaffe. Han har gjort sitt jobb, gått i terapi i omgångar, navelskådat och skärskådat sig själv.

– Jag har alltid känt mig ensam. Det och utanförskapet har jag burit med mig hela livet. Jag har aldrig haft en bästa vän och har ofta en känsla av att inte duga eller vara omtyckt. Det har varit en stor sorg hos mig. Jag upplever också att jag blir konstant missförstådd. (Jag kan erkänna att jag själv blev överraskad av Mårtens ödmjukhet).

På högstadiet blev han poppis hos tjejerna. Fick uppmärksamhet, blev sedd vilket resulterade i många korta relationer men en enorm tomhet i jakten på att bli bekräftad.

– Det blev som ett substitut för mig, den där lilla killen som ingen sett fick plötsligt en massa uppmärksamhet. Jag fyllde tomrummet med rus men det var bara en quick fix, till slut gick det inte längre. Jag insåg att jag omedvetet hade flytt från den där tomheten på olika sätt så började jag ta tag i mina demoner. Min första soloföreställning “Under ytan” handlar mycket om det.

Inte ens händelsen när han kraftigt berusad höll på att drunkna i Strömmen utanför krogen F12 i Stockholm och fastnade i växterna på botten drog han ner på tempot.

– Vakten räddade mig. Han och kollegorna drog upp mig i sista stund, bara min hand stack upp och det enda jag minns är vaktens ansikte som vrålade “För helvete Mårten, fattar du inte? Du hade drunknat om jag inte dragit upp dig!”

andersson

Mårten Andersson har länge arbetat som komiker.

Mårten har gjort sin läxa. Förändrat, jobbat med sig själv och längtar efter samhörighet på alla plan. Det har varit svårt med flickvänner. Hans rykte är benhårt förankrat och flera dejter har spolierats av historien.

– Ja, ja. Det händer ofta. Tjejen backar när hennes väninnor förfasar sig över mig, att jag är en riktig player och så hör hon inte av sig mer. Jag kan inte bli av med det där ryktet hur mycket jag än förändrats. Jag har svårt för Sverige. Upplever att vi har svårt att ge folk en andra chans och jag känner att jag inte ens fått den första.

Den senaste tiden verkar emellertid lyckan ha vänt. Numera dejtar han en serbisk tjej som han träffade i en bar i Mexico i januari.

– Vi hängde där några dagar, hade jättekul. Sedan fortsatte vi höras på Skype och nu har jag varit i Serbien sex gånger. Hon har ett hjärta av guld, är jätterolig, smart, väldigt vacker och hon får mig att utvecklas som man och människa.

Framtidsplanerna är att de ska bo i samma land och då Mårten inser att hans chanser att slå igenom som komiker är rätt små i hennes hemland så lär det bli Sverige.

– Vi försöker ta det som det kommer och lever i nuet eftersom vi nyligen träffats.

Mårten Andersson med Hänts reporter Lotta Gray.

Dock är känslan av att vara missförstådd stor. Det märks. Men jag är förbluffad. Jag hade gått på myten om den lite ytlige, skränige komikern som gjorde sig rolig på andras bekostnad. Dryg, kaxig, men möter en oerhört ödmjuk man, en verbal citatmaskin som verkar genuint varm och personlig.

– Jag vill ha barn, jag älskar dem och jobbade på förskola en period fast jag egentligen inte behövde för pengarnas skull. Och det finns en panik över att mina föräldrar inte ska få hinna se några barnbarn.

Just nu är det fullt fokus på kända standup-klubben RAW som återuppstår i höst igen efter att ha varit nerlagd sedan 2014 på grund av Mårtens soloshower “Under ytan” och “Hybris”, Samt en pågående etablering i USA som komiker. Tiden är knapp. Mårten ska iväg på möte, jag tillbaka till jobbet. Jag säger till honom att han är härlig, att han överraskade mig.

– Tack, vad snäll du är. Önskar jag kunde säga jag blir förvånad att höra det men tyvärr inte. Ibland kan det vara så tills folk upptäcker motsatsen, säger han och försvinner längs Roslagsgatan.

Foto: IBL

Senaste nytt