Kalle Moraeus avslöjande om kärleken: ”Fick mina törnar i skilsmässan”

Är allt bra med dig Kalle?

– Det är strålande bra. Jag är på rätt plats på Jorden på något vis och har kontroll över mitt liv, är så överraskad och glad över att kvaliteten i mitt liv ökar för var år som går. Jag spelar bara mer och mer. Du vet, när jag var 30 visste jag precis allting, men nu har jag blivit så gammal att jag förstår att jag i princip inte begriper någonting. Alla föreställningar jag hade som yngre, som att efter 50 är karriären slut, har varit helt fel. Jag har mer turnéer och spelningar nu än då, och utvecklas fortfarande som musiker, vilket jag inte trodde var möjligt som ung student. Det är mycket gitarren där jag har kvar att lära. Fiolen har jag redan gjort vad jag kunnat med. Jag satt ju i Filharmonikerna i 11 år, men det gäller inte bara musik. Man ska alltid plugga något. Jag pluggar matlagning till exempel och tänker nog utöka mina körkort.

Hur ser din höst ut?

– Jag hade för några veckor sedan premiär för Från Orsa till Nashville i Norrköping med Doug Seegers och Linda Varg. Omedelbart efter det åkte jag till Finland och spelade i ett tv-program, sen var jag i Tingsryd med mitt bluesband, satt i studion med Benny Andersson ett par dagar. Nu blir det julturné i Finland blandat med Från Orsa till Nashville.

Har du några nya tv-program på gång?

– Nu är det inget med tv. Jag ska inte säga att jag känner mig klar med det, men jag har aldrig haft intentionen att vara programledare, för jag har svårt att komma ihåg text, är faktiskt en ganska usel programledare.

Många tyckte nog du var mysig som programledare.

– Ja. Jag har gjort jättemycket, hade fyra år på Så ska det låta, tre på kronprinsessans födelsedag, någon gala som var över alla kanaler och eget program, men det var aldrig något jag drömde om, för jag vill lira och trivs bäst på en spelmansstämma eller bluesklubb. Då har jag som allra roligast.

Apropå drömmar. När du var med i Den stora hälsoresan 2021 drömde du om falukorv och makaroner. Är du urtypen för en dalmas?

– Det tror jag nog, med viss twist eftersom jag rest runt hela världen, men bottnar och landar i en bild av den tryggheten. Sen är det förkovrande. Jag läser väldigt mycket om mat och hälsa, fastar och håller på, så jag är väl inte bara stereotypen. Jag tog på mig en enfärgad skjorta idag i stället för en rutig, så jag kan, även om kepsen är kvar på.

Haha. Vad är typiskt för Dalarna enligt dig?

– Egentligen tycker jag att det i Sverige finns två typer av människor, dom som bor i stad och dom som bor på landet. Sen om det är en smålänning, om jag åker upp till Sorsele, hamnar i Härjedalen eller Skåne på landsbygden, så lever folk ungefär under samma betingelser. Jag tycker vi bor i världens bästa och häftigaste land... Efter 35 år på vägarna känner jag mackägarna privat. Det är för fan sjukt, som när jag brukar komma in på en mack i Torsby och ägaren säger: ”jaha. Är du här igen? Du var ju här häromdagen”.

Är du en handelsresande i musik?

– Absolut. Jag bor bara på det här hotellet (Rival vid Mariatorget i Stockholm) 50 – 70 nätter om året.

Men är det något i Dalarna du inte finner någon annanstans i Sverige?

– Vi har den starkaste allmogekulturen, som bottnar i att det inte fanns några herrgårdar eller slott i Dalarna, utan marken ägdes av de som bodde där. Kyrkans makt över folket var inte lika stor som längs kustlandskapen eller i Småland. Vad gäller folkmusiken blev den utrotad på vissa ställen. Det brändes fioler på bål. Man skulle inte hålla på med Satans verk, men i Dalarna fanns en antydan om att prästerna fick hålla sig på mattan och skattmasarna slog vi ihjäl. Vi klarade oss själva. Det gör att vi har kvar de utpräglade bygdemålen, kläderna och att traditioner som majstångsfirandet är väldigt viktiga för oss än idag.

Du är aktuell med turnén Den svenska sångboken i mars. Vilka låtar ska du göra?

– Det är ett enormt arbete vi har framför oss, att välja ut två och en halv timmars musik ifrån den svenska sångboken. Vi har insett att vi kanske måste ha några stöttepelare, börja med Bellman och sluta med det som är skrivet igår. Sen kan du inte komma ifrån vissa saker, som Taube, Cornelis och några till. Det gäller att försöka hitta en röd tråd i det hela. Vi är ett land som inte har haft krig på 200 år och där folk fått skriva vilken musik de velat. På kultursidan har vi varit väldigt fria, så det finns så mycket att ta av.

Du har varit singel länge, men i somras läste jag att du börjat dejta igen?

– Jag brukar aldrig kommentera sånt, vill hålla det som en oknäppt fråga tills dagen det är på riktigt. Vad gäller det där var det nog en journalist som såg mig med en kompis och trodde det var något. Det blev en snöboll av ingenting. Jag vill varken bekräfta eller dementera. Det är en icke-fråga i min värld.

Längtar du efter den stora kärleken?

– Ja. Ungefär som jag längtar efter stuvade makaroner, men jag vet inte riktigt vad jag har att erbjuda. En tom mexivilla i Orsa? ”Här kan du bo. Jag åker på turné.”

Så du behöver någon som kan följa med och turnera?

– Nej fy fan! Vilken mardröm... Jag är ingen människa som letar. Händer det så händer det, och händer det inte är jag fine med det.

Om du träffade någon, skulle du vara rädd att magin i förhållandet bröts om du berättade vem hon var?

– Jag fick mina törnar i skilsmässan för tio år sedan då jag var på 20 löpsedlar, tyckte det var en pervers situation att bli diskuterad i sitt privatliv. Dessutom fanns journalister som fabulerade för att ha något att skriva om. Och människor tror det är sant när de ser sånt, så för mig är det där en svart värld jag inte vill klägga i. Det kan bero på att jag själv har noll intresse av att veta om till exempel Will Smith skulle vara tillsammans med någon. I don´t fucking care! Ändå får jag överraskande ofta de här frågorna.

Tror du på magi, till exempel i musik, något utöver det vardagliga livet?

– Du vet, nu kommer Orsagubben fram, för jag tycker det är nog med livet jag har. Att hålla på och forska, tänka, ta hänsyn till andar eller någon bibel. Det är inte så jag funkar. Sen är det klart att du kan gå in i någon form av trans när du lyssnar på en viss musik, ser en viss tavla eller läser en bra bok, och det människan inte förstår har hon alltid velat ha förklarat. Men jag tycker det är hårresande att till exempel höra att Gud skapade Jorden för 6000 år sedan, eller att kvinnor ska stympas för att Gud vill det. Kan vi ha lite vett och sans?

Jag tänkte inte på någon gudomlig kraft, mer att vi genom tankens kraft verkar kunna påverka saker mer än vad tidigare varit känt.

– Affirmation är nog jävligt viktigt, inte minst när man ska banta. Det är en teknik, en sorts snällt mindfuck vilket fungerar. Jag är väldigt intresserad av biohack, hackar gärna min kropp, gjorde min första tre dagars fasta och det var en sensation. Det hände så konstiga saker med min kropp. Sånt tycker jag är spännande, att renodla saker. ”16 weeks of hell” är det bästa jag gjort. Då jobbade jag som kock, åt 1200 kalorier samtidigt som jag skulle smasha hamburgare. Som kock måste man smaka av sina såser, men jag spottade ut allt. Gör jag sånt finns det inget som stjälper mig.

I din självbiografi Tjur på retur berättar du hur dåligt du mådde då karriären stod på topp. Varför blev det så, en 50-årskris?

– Jag var väldigt mycket större, otränad, sönderstressad och det kom en skilsmässa mitt i alltihopa. Det var jävligt tunga år, men jag rodde igenom det med flaggan i topp. När jag kom ut på andra sidan bestämde jag mig för att det här ska jag aldrig uppleva igen. Skulle något i den vägen smyga sig på skulle jag sparka bakut direkt. Man blir klokare när man blir äldre, tar bättre beslut. Jag tillhör de där få människorna som längtar efter att bli gammal.

Så du har sluppit en 60-årskris?

– Är inte hela livet en enda kris? Sen är bara frågan hur bra du är på att behandla den. Folk dör och man är med i nån jävla tsunami. Det händer saker hela tiden.

Hur blir man lycklig i det här livet som är så krisartat?

– Det är viktigast att lära känna sig själv och acceptera den man är. Sen måste man ta bort saker som jävlas med en i livet, oavsett om det är jobb, relationer eller tristess. Man lever bara en gång, antagligen, och jag tror man måste vara otroligt bestämd, inte ta skit. Så ödsla inte en sekund på energiätare eller psykopater.

Då du ser fram emot att bli gammal, vilka förhoppningar har du inför framtiden?

– Förhoppningar är ordet. Att få vara frisk. Jag vill dö helt frisk, helst ganska så gammal. Jag skulle bli ledsen om jag blev långtidssjuk. För det finns inget stopp i yrket som musiker. Jag vet inte hur många kollegor som spelat hela vägen in i kaklet. När jag var ung kunde jag undra, varför håller de på om de är 80 år gamla? Men jag börjar fatta.

Kan du utveckla?

– Många undrar vad man har för drömmar, men man har inte så många drömmar vid 60 bast. Jag lever mitt i drömmen, siktade på att få fast anställning som violinist som ung, så allt annat är grädde på moset. Jag har varit ett kugghjul i Benny Anderssons orkester, rest över världen och spelat med fantastiska människor. Livet blev otroligt mycket bättre än vad jag planerade. Allt jag ska göra är att förvalta det så bra det går, fortsätta plugga, fortsätta öva och kanske bättra på mitt humör lite, för jag kan vara en trumpen sur gubbe, vilket kollegor och folk i min närhet ibland får erfara, men man kan inte alltid vara på topp.

Vad är meningen med livet enligt dig?

– Att fortplanta sig och föra släktet vidare är väl den enda mening som finns? Vad ska jag säga mer. Äta bra. Man har skyldigheten mot sig själv att försöka må bra.

FOTO: TT/Aftonbladet