Kajsa Ernst fyra år efter Göran Stangertz död: "Han släppte taget, för jag lät honom gå"

Hon är längre än mig, Kajsa Ernst, 53. Det händer inte så där jätteofta men märks tydligt när vi ska ta en selfie. 180 centimeter, mot mina 178. Platsen är Hotel Sergel Plaza i Stockholm. Vi beställer varsin räkmacka med kaffe.

Född i Göteborg, två halvbröder, en inte helt igenom harmonisk uppväxt i en medel- klassfamilj, som hon själv säger.

Mamman var vokalissa som ung, sedermera resebyråtjänsteman och pappan säljare. Familjen flyttade till Helsingborg där Kajsa efter gymnasiet började på Nöjesteatern.

– Jag upptäckte att jag trivdes med dem, ville vara i deras sällskap och började dansa i baletten, säger hon och tar en tugga på smörgåsen.

Sedan började hon en kompletteringskurs på Malmö scenskola, förfinade sin teknik ett år och kom i kontakt med dramatisk teater.

– Mitt hjärta är på teatern även om det är väldigt lyxigt att få filma, man jobbar på två helt olika sätt och det är jätteroligt.

Kajsa jobbade på Helsingborgs Stadsteater i tio år men slutade och flyttade till Stockholm 1998.

– Jag hade inget jobb, flyttade lite på vinst och förlust och arbetade extra på Tyrol som servitris. Några av mina äldsta vänner är från den tiden och vi umgås fortfarande.

Hon filmdebuterade i ”Tomten är far till alla barnen” och har även synts i ”Miffo” och ”Masjävlar” som blev hennes stora genombrott och där hon tilldelades en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll.

Under åren hade Kajsa haft en god vän i regissören och kollegan Göran Stangertz. De hade setts i många sammanhang, ringt och bollat idéer och tankar kring olika utmaningar och projekt. Han var gift, relationen var helt vänskaplig.

– Han hade precis blivit nykter och vi pratade mycket, jobb framför allt. Men sedan skilde han sig och vi blev ett par.

För tio år sedan inledde de sin resa och det kom att bli den lyckligaste tiden i Kajsas liv.

– Det var fantastiskt. Vi valde varandra varje dag. Han var mitt livs stora kärlek. Vi hade så roligt, skrattade mycket. Han hade redan sju barn med andra kvinnor och jag bestämde tidigt att jag inte skulle bli mamma. Det var inte viktigt för mig men det betyder inte att jag inte gillar barn, tvärtom. Jag hade en rätt trasslig uppväxt, fortsätter hon och lutar sig tillbaka i soffan.

– Han friade flera gånger, Göran ville det, trots att det var fjärde gången för honom.

Men under 2011 började han bli hes och man upptäckte den strupcancer som tog hans liv bara ett år senare.

– Han började med strålning och cellgifter och det var ganska lyckat till en början. Göran hade en otroligt positiv inställning. Trodde det skulle gå bra men det spred sig. Sista tiden bodde han på hospice och vi fick veta att det inte gick att bota fyra veckor innan han gick bort. Jag slutade jobba, vi gjorde klart allting, han släppte taget, för jag lät honom gå.

Våra smörgåsar är slut. Runt bordet bredvid sitter ett gäng män i mörka kostymer. Kajsa fortsätter att berätta:

– Jag är så otroligt tacksam för det vi fick. Jag valde att gå vidare, att acceptera att han är borta. Och jag jobbade väldigt mycket, för mycket.

–Jag började promenera, laga mat från grunden, träna med personliga tränare som alla varit väldigt kärleksfulla mot mig. Åkte till Spanien och gick en vandring i somras, som Göran och jag planerat. Nu gick jag den själv. Och jag åkte till Indien. Satte mig på en strand och bara var.

Hon har få vänner. Hennes hem är hennes borg och hon har förändrats. Är mycket lugnare, inser att allt löser sig.

– Vi var tillsammans sju år och det finns en anledning att man inte vet hur ont det gör att förlora någon för då skulle vi aldrig våga älska, våga släppa in någon. Det är klart att jag inte vill leva ensam och händer det att jag träffar någon så… Livet kan överraska på många sätt.

Kajsa ska gå. Vi kramas och jag fäller upp locket på min laptop för att börja skriva. Det är svårt för tangenterna blir suddiga av tårar.

Foto: Stella Pictures, IBL, Privat