John Lundvik avslöjar kronprinsessan Victorias tårar – känslosamma mötet

Efter reklamen: John Lundvik avslöjar saftiga restaurangnota under Mello

Hur står det till världens bästa John?

– Väldigt bra! Jag är inne i en hektisk men kreativ period. Det är just under sådana perioder som jag är som lyckligast. Jag ser fram emot att visa upp den musik som skapats under denna period. Sjunde juni släpper jag en EP som heter ”Dace Cry Laugh Smile”. LP:n är i alla regnbågens färger, den är som en kameleont. Varje spår är en egen genre. Du har rock, pop, ballad och house.

Som hitmakare raddar du upp succé på succé. Pengar rullar in det går bra nu, va?

– (Skratt). Vet du… Om folk bara visste arbetet bakom succéerna så hade nog ingen velat göra samma resa. Man visar ju bara succéerna, det är ingen som ser alla misslyckanden. Bakom varje hit ligger det tusen dåliga låtar. Ingenting kommer gratis. Men visst, som min vän Petter säger: "De’går bra nu".

Investerar du i aktier, fastigheter och annat, eller är du typen som bränner du alla inkomster på ett bräde?

– Jag vill nog säga att jag är någonstans mitt emellan, men med handen på hjärtat så är jag nog en spenderare. Jag är en ”levare”, jag är inte en ”sparare”. Pengar är som bäst när vi får använda dem.

Vad är det bästa med att vara du?

– Det är att jag får göra det som en gång började som en pojkdröm. Jag drömde om att en dag bara få spela och sjunga runt i världen. Nu gör jag precis det och får dessutom betalt för att leva den drömmen. Leken blev en trygg försörjning. Kan man ha det bättre? Tror inte det!

Vad är det svåraste med att vara du?

– Det är väl att jag, som känd person, inte får ha en dålig dag, säga fel eller begå mänskliga misstag. Då går larmet bland trollen och media. Jag är bara en helt vanlig person som fullkomligt älskar musik och människor. That’s it. En gåva jag verdesätter högt är att människor i allmänhet har en bild av mig som en glad och positiv person, vilket är så lyftande. Priset för det blir ju ibland att jag kanske inte riktigt får utrymme att få ha en riktig surpuppa dag – även när jag känner för det. Jag älskar att ta fotografier, prata vind och väder med folk som jag möter på gatan, men som känd person får man ALDRIG säga nej. I stressiga stunder kan det vara lite kämpigt…Men hey! Att få vara uppskattad är något jag inte hade bytt mot någonting i världen!

På vilken förlossningsklinik slog du upp dina mörkbruna ögon?

– På en klinik i centrala London. Jag är född i London.

Berätta om dina kära föräldrar!

– Pappa heter Johan. Lång, glad, ljuset i rummet med energi som en V8. ”Allt är möjligt” är hans motto. Mamma, som heter Jane, är lärare. Pragmatiker, praktisk, ordningsam och tryggheten själv. Mina föräldrar, som bor i Växjö, är verkligen som Yin och Yang.

Vem betydde mest för dig under din barndom – förutom dina föräldrar?

– Farmor Märta. En gång sa hon: ”Se dem som ser dig”. Det är ett ledord som jag följt, både som pappa, artist och medmänniska. Farmor var något extra.

Vad var det busigaste du hittade på under skolåren?

– Jag och två kompisar tvinnade ihop några paket Kinapuffar och la pjäsen i grannen Göstas brevlåda. Efter den dagen blev Göstas brevlåda icke existerande. Vi blev ertappade, så klart, och som straff fick vi måla staket hela sommaren. Sedan dess har jag inte rört en smällare.

John Lundviks flickvän Jotta

Hur många stora kärlekar hade du innan du mötte den största av dem alla: 36-åriga Jotta som du nu lever familjeliv med?

– Jag skulle säga att det blev en fyrstegsraket, det här blev min fjärde stora kärlek. Det som var så fint, med Jotta och mig, var att jag för första gången kunde känna att jag kunde vara mig själv. Med henne behöver jag aldrig göra mig till. De var inte artisten John hon blev kär i. Det var mer tredagarsskägg och mjukishoodie-John.

Möttes ni i krogmiljö?

– Nej, vi möttes i hemmamiljö. Jag hade en vän som sa: ”Vi kör ett fredagshäng hos mig”, och jag svarade: ”Jag kommer”. Jotta öppnade dörren och tycke uppstod…

Vilket år är ni inne på?

– Om du frågar mig så är det år tretton. Om du frågar henne så är det år fjorton. Jag anser att vi ”dejtade” under året som vi inte satte etikett på vår relation. Vi brottas varje år lite om det där datumet, tretton eller fjorton år, men huvudsaken är att vi är ihop, (skratt).

Vad hittar du gärna på när du inte lever artist- och familjeliv?

– Då är jag på havet. Jag är båtkille och finner ett otroligt lugnt när jag är på havet med båten.

Vad har du för typ av båt?

– En ”Daycruiser”. Det är en båttyp som innebär att du kan sova i båten.

Gör du det ibland?

–Ja, verkligen!

Jotta och du har tre härliga guldkorn: Nioåriga Naomi, åttaårige Michel och fyraåriga Zoey. Vad hittar du gärna på – med respektive barn?

– Med Naomi så är det framför allt när vi är med varandra helt själva – och samtalar. Hon är filosof. Michael är en vild och glad sportkille. Det innebär att vi cyklar, busar och är aktiva ihop. Han älskar sin mountainbike. När vi cyklar ihop så tycker hans pappa att de ofta går lite för fort… Zoey är artisten och teaterapan, lillbossen! Hon vill sitta med i studion och nynna och lyssna när jag skapar musik. Hellre en maracas än en docka. Barnen är verkligen tre helt olika karaktärer!

Blir det ett fjärde barn?

– Nej, kiosken är stängd.

John Lundvik om bröllopsplaner

Blir det bröllop snart?

– Det hoppas jag verkligen! Det är så här: vi har gjort allting bakvänt. Vi flyttade ihop innan vi visste att vi var ihop. Vi skaffade barn innan vi visste om vi skulle klara av det. Sedan köpte vi vår första lägenhet utan att veta om vi egentligen hade råd…

2010 stod bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Tänka sig, det är 15 år sedan, och du stod på första parkett – som låtskrivare till parets bröllopslåt. Hur gick detta till?

– Daniel ville tonsätta sin kärleksförklaring till sin blivande hustru. Det hela skulle vara en överraskning. Ett sådant uppdrag är ingenting man säger nej till. Jag jobbade med en man som heter Jörgen Elofsson. Låtskrivare och producent. När vi fick samtalet, om den här uppgiften att tonsätta Daniels musik, så blev det så tyst att man kunde höra en nål falla till golvet, det blev så tyst! Vi kände, både Jörgen och jag, att ”en sådan här uppgift får man bara en gång i livet, nu MÅSTE det här bli rätt”.

Vem på hovet förmedlade uppdraget – alltså ringde den där dagen i telefonen?

– Det var Daniel. Han är ju en cool katt på så sätt, han är folklig och vanlig, men jag har aldrig haft så svettiga fingrar, den studiosessionen och skrivprocessen. Klart det kändes stort. Snart blev det dags att spela upp demon för Daniel och Victoria. Hon fällde en tår och sa: ”Det här är otroligt, tack!” Den lättnaden var jämförbar med första förlossningen, den när Naomi föddes. Man pustade liksom ut. ”Alla är vid liv”, (skratt).

Hur pass fåfäng är du?

– Det har blivit mer med åren. Antagligen är man lätt yrkesskadad. När jag står framför kameran, eller sjunger framför folk, så vill jag ju vara lite ”mumsbit”. Så är det bara! Artisteri ska vara allt bortom vardag. färg, glädje och glamour, det ska firas!

Vad har du börjat uppskatta i mogen ålder?

– Lugnet. Inte för att låta alltför spirituell, men jag läste en artikel om en munk som hade fått frågan om han var lycklig. Då svarade han: ”Om lycka är att vara tillfreds, så är jag lycklig”. Just det här med att ha ett lugn, känna sig tillfreds. Där är jag idag!

Slutligen John, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Oftast är det på kvällen. Energin inom både mig och familjen sänker sig. Jag går in i ett lugnare tillstånd. På dagen är det som att springa i ett hamsterhjul, det är fullt ös. Kvällen är melodisk. Då mår jag fint. Riktigt fint!