Jens Hultén och Gunilla Backman delar på sig – därför lever de isär

Hur står det till Gunilla Backman?

– Jag mår strålande, jag har så mycket att vara tacksam över.

Häromdagen hade undertecknad Kalle Moraeus i luren. Du flämtade i bakgrunden, Gunilla. Vad tusan är i görningen? Ni vänsterprasslar väl inte, Kalle och du?

– Nej, men vi har det väldigt roligt ihop. Den människan är fruktansvärt rolig! Vi ska börja repa ihop nu på söndag. Om ett par veckor ger vi oss ut på turné med uppsättningen Den svenska sångboken. Vi ska åka runt och spela i stora delar av landet. Vi börjar i Uppsala. Sedan blir det Göteborg, Stockholm, Helsingborg, Malmö och allt möjligt. Det ska bli väldigt kul.

Vad talar för att turnén kommer bli en succé utöver det vanliga?

– Folk gillar nostalgi. Vi kommer framföra musik ända från Bellman och fram till idag. Med den svenska folksjälen kan man komma långt, tror jag!

Förra gången du och jag snicksnackade slog ditt hjärta för den eminente skådespelaren Jens Hultén. Har du kvar samma snygging?

– Ja, det har jag, och det är det som är så härligt. Jag har så mycket kärlek i mitt liv – kärlek som bara fortgår. När man tar hand om kärleken, och vårdar den, så blomstrar den.

Visst fann Jens och du varandra i mogen ålder?

– Ja, precis. Det är fem år sedan. Båda var 50 plus. Vi var med i Med hjärtat som insats, en föreställning med Peter Jöback på Cirkus. Det var där vi träffades. Sedan tog det ett tag innan vi blev ihop.

Har Jens friat?

– Vi har friat till varandra, men bröllopet får bli när det blir. Bröllop är inte det viktigaste. Det viktiga är att man känner att man vill gifta sig och att man hör samman, liksom. Hur, var och när har vi inte kommit fram till. Vi är fortfarande särbor. Det passar oss väldigt bra just nu.

Jens bor i city, du bor på Lidingö. Varför envisas du med att bo i spenaten?

– Min son, som jag har på halvtid, går i skola på Lidingö. På Lidingö har vi nära både till hans pappa och skola. Det är underbart på Lidingö, jag trivs jättebra. Då och då kommer Jens ut till spenaten.

Efter hur många timmar på Lidingö drabbas Jens av lappsjuka och vill åka tillbaka till stan?

– Han brukar komma något dygn. Sedan tycker han att det känns skönt att komma hem till Vasastan. Han är verkligen en Vasakille!

Vad är det fina i kråksången med att inte bo ihop?

– Man får göra saker på sitt eget sätt. Man får längta till varandra – och inte ”gå på” varandra varenda sekund. Det är väldigt skönt. Jag tror att många skulle må bra av det. Jag ser det som en lyx.

Visst är Jens en mespropp i jämförelse med hans rollkaraktär – gangstern Seth Rydell i Johan Falk-serien?

– Han är en mjukis. Mes skulle jag inte säga, men mjuk.

På utsidan, då?

– Där är han hård, han är väldigt vältränad. Jens tränar tre, fyra gånger i veckan. Det har han gjort i hela sitt liv. Han är 60 bast men kan fortfarande gå ner i spagat. Han är i otroligt bra form!

Vad uppskattar du mest när det gäller ert förhållande?

– Kärleksfullheten – och att vi har det roligt ihop. Han är rolig, han har humor. Sedan är han klok. Med Jens får man perspektiv på saker och ting. Jag har aldrig träffat någon har så stor kunskap om det mänskliga psyket.

Är du en ensamvarg?

– Nej, jag är rätt social. Jens däremot är rätt introvert, faktiskt. Han tycker om sin ensamhet.

Vad hittar du gärna på när du är ledig?

– Då träffar jag gärna vänner och familj och äter gott.

På vilket BB drog du ditt första andetag?

– Danderyd. Där föddes också min son.

Är din barndom som hämtad från en dramatisk Norén-pjäs?

– Nej, jag hade en otroligt fin och harmonisk uppväxt. Jag har föräldrar som älskat mig villkorslöst och alltid stöttat mig. Otroligt snälla. De är fortfarande i livet – och gifta.

Är Peter Jöback, Carola Häggkvist och du lika tighta som Knatte, Fnatte och Tjatte?

– Vi hörs inte dagligdags, men vi har känt varandra sedan barnsben. Vi har något ihop som inte vem som helst har…

Bodde ni grannar med varandra som barn?

– Nej, men Peter och jag jobbade ihop. Han var tio år och jag var 16. Vi sällskapade när vi gick hem från teatern i Täby. Carola bodde på andra sidan stan, men vi gick i samma skola: Adolf Fredriks skola. Carola är ett år yngre än jag. Vi hittade varandra i skolan och studsade runt… Jag var hos henne och hon var i min familj. Vi hängde hos varandra när vi var tolv, tretton år.

Carola är en förbaskat härlig tjej. Rolig. Omtänksam. Har alltid ett vasst skämt i bakfickan. Synd bara att hon kör som en biltjuv, eller hur?

– Oh, ja! Det är mycket som händer när hon kör bil, liksom, men hon har aldrig råkat ut för någon olycka. Själva bilkörandet är det inget fel på. Däremot är hon lättdistraherad. En gång tog vi en biltur i Sydafrika. Det var skönt att jag körde, (skratt).

Vad har du för förhoppningar om framtiden – den som vi inte vet ett skvatt om?

– Jag hoppas att världen ska komma till sans. Just nu är den ju helt upp och ner. Förnuftet får stå tillbaka just nu. Det tycker jag är bekymmersamt. För egen del hoppas jag att jag får ha det precis som jag har det nu, att jag får sjunga, jobba och hålla mig frisk.

Slutligen Gunilla, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag tycker att det är en väldigt skön stund när jag får gå och lägga mig på kvällarna. Jag brukar läsa en stund. Då får man koppla av, helt enkelt!

FOTO: Niclas Hammarström/Aftonbladet/TT, TV4 play