Iprenmannen försvann – nu talar han ut om svåra sjukdomen: ”Inte bra”

Läget, Johann?

– En gammal kropp har sina krämpor, men jag bryr mig inte om det. Kroppen är kroppen. Kroppen är inte jag – och jag mår bra!

Vilken del av kroppen strejkar?

– Skelettet. I grunden har jag en hormonrubbning, hypofysen har aldrig funkat som den ska. Sedan 1970 har jag gått på kortison och kortison är inte bra för skelettet, det är urkalkat. Därför har jag blivit benskör. Jag har en massa hormonproblem i kroppen.

Var du kortväxt redan som liten grabb?

– Ja, jag var kort, så kort. På grund av min litenhet blev jag utsatt för en massa mobbning. Jag kommer från en liten by i Österrike. Inte bara klasskamraterna var elaka. Även min far gjorde narr av mig. Mina föräldrar ville sälja mig till en cirkus.

Vad hände efter skolåren?

– Jag blev urmakare. Inte för att jag själv ville bli det utan för att mina föräldrar ville det. ”Jag uppfyller deras önskan, lite längre fram kan jag göra det jag vill”, tänkte jag. På den tiden hade jag en kompis i Wien – Fritz – som var lika kort i rocken som jag var. Han var skådespelare på Burgteatern i Wien. Till honom sa jag: ”Fritz, jag vill också bli skådespelare”. ”Gå till min chef och prata med honom”, svarade han. Det gjorde jag. Detta var i juni 1969. Direktören berättade att de för tillfället inte kunde ge mig ett jobb, men att jag gärna fick lämna mina kontaktuppgifter. Några månader senare hörde de av sig med goda nyheter: ”Du har inte fått ett jobb här utan i Sverige – på Dramaten”. På Dramaten skulle man sätta upp en pjäs. Rollbesättaren hade haft ett specifikt önskemål: en liten man. Jag blev den mannen. Det visade sig att ekonomichefen på Dramaten hade varit i Wien. Han hade hälsat på sin dotter som jobbat på teatern där jag hade anmält mitt intresse. Detta är ödet. En välsignelse. Som 20-åring befann jag mig plötsligt på Dramaten bland alla dessa stora skådespelare. På den tiden var det väldigt roligt på Dramaten. Ingrid Bergman och jag blev mycket goda vänner.

Så lyckan var gjord?

– Ja, och jag som alltid hade haft en längtan efter en mors kärlek fann den hos Eva Tisell, en kvinna som jobbade åt dåvarande Nordiska teaterförlaget. Eva blev som en mor för mig. I samma veva började jag med tillväxthormoner. När jag kom till Sverige, som 20-åring, var jag bara 119 centimeter. Tack vare nya tillväxthormonerna började jag växa och efter fyra års behandling sa jag: ”Stopp, nu vill jag inte växa mer, nu är jag nöjd!” Då var jag 150 centimeter lång.

Som skådespelare har vi bland annat sett dig som ”Ödlan” i Jönssonligan. Du har även gestaltat ”Iprenmannen” i reklamen om ”den intelligenta värktabletten”. Hur gick det till när du fick den sistnämnda rollen?

– Det var 1999. Många hade provfilmat. När jag kom till castingen frågade producenten mig: ”Varför ska vi ta just dig?” Jag minns att jag svarade: ”För att ni aldrig kommer att ångra er!”

Snart var du folkkär, Johann. Hur märkte du av folkets kärlek?

– Folk kom fram och ville prata. Vissa kunde fråga om jag kunde showa och dansa för dem. ”Nej tack”, svarade jag. Andra ville ha autografer. Tjejerna ville ha autograferna på armarna, benen och ovansidan av brösten, (skratt).

Så plötsligt var du en stjärna?

– Ja.

År 2010 gick Iprenreklamen gå i graven. Är du fortfarande verksam som skådespelare?

– Nej, producenterna är rädda. Efter allt som hänt med Iprenmannen tycker de att mitt ansikte är bränt. Jag skiter i det, de får tycka vad de vill. Jag vet att mitt ansikte inte är bränt.

I flera decennier var du ”den evige ungkarlen”, men under en buddistresa i Asien 2011 mötte du kvinnan i ditt liv: Chris. Berätta!

– Jag befann mig i Thailand och bestämde mig för att utforska Filippinerna, så jag åkte dit. Där, på ett hotell, mötte jag Chris. Jag minns inte vad hon gjorde där, jag minns bara att vi började prata med varandra. Det roliga i sammanhanget var att jag som 20-åring hade haft en mycket märklig dröm. I drömmen satt jag nämligen i en röd sportbil uppe i Alperna. Bredvid mig, i bilen, hade jag en vacker kvinna. Första gången jag såg Chris, tänkte jag: ”Det är ju hon från drömmen!” Chris motsvarade alltså denna bild! Hon blev ännu vackrare när jag förstod hur förstående, vis och storsint hon var.

Så plötsligt uppenbarade sig kvinnan från din dröm i det verkliga livet?

– Ja, precis! Jag blev helt paff.

Vad gjorde ni på er första dejt?

– Vi åkte hem till hennes familj. Där fick jag träffa hennes syskonskara. Jag fick också träffa hennes far som var mycket klok och generös. ”Hon är hans avkomma så hon måste vara bra”, tänkte jag.

Varför passar du och Chris så bra ihop?

– Därför att vi är lagom olika. Är man alltför lika så har man ju ingenting att diskutera, då blir det tråkigt. Hon är pusselbiten som saknats. Livet har fått en ny mening. Chris är verkligen varm, hjälpsam, förstående och lojal. Hon har ett stort hjärta, hon har gjort mig till en man. Hon älskar mig av hela sitt hjärta och jag älskar henne precis lika mycket. Vårt förhållande är så bra, vi är så glada i varandra!

När gifte ni er?

– 2014 – på en resort i Filippinerna. Det var inte jätteromantiskt men väldigt vackert. När hon sa ja till mig blev jag så rörd att mina ögon tårades. Jag har verkligen hittat min andra halva, jag är så lycklig och tacksam.

Har ni barn ihop?

– Nej, av olika anledningar har det inte blivit så, men lyckligtvis finns det så många andra barn som man kan ta hand om.

Väntar en skådespelar-comeback runt hörnet?

– Det vet jag inte. Jag har faktiskt ingen aning, men det är klart att det bor en linslus i varje skådespelare.

Kan du tänka dig att väcka nytt liv i just Iprenmannen?

– Nej, Iprenmannen är passé. Han får i så fall återuppstå i en helt ny skepnad. Det är likadant med Jönssonligan. Det är ett avslutat kapitel.

Men lika glad är du för det?

– Ja, livet är underbart!

FOTO: privat, Youtube