Hur fan hamnade vi här

Det är nyår och jag är på Bali med min pojkvän Joakim och våra vänner. Vi har lagat mat och gjort goda drinkar, och vi skålar in det efterlängtade 2020 medan någon av oss säger:

– Undra var vi kommer vara om ett år?

Att livet kan vända på en sekund är något vi alla har hört om. Men vad det faktiskt innebär är ingenting man förstår förrän man är där. Men 22 dagar senare skulle jag få svar på det.

– Du har cancer. Den kan vara allt ifrån hur farlig som helst till inte farlig alls.

Svart. Jag drömmer. Det här kan inte vara min verklighet. Jag vill inte. Jag vägrar. Snälla vakna.

Jag och Joakim går tysta genom sjukhuskorridorerna medan tårarna rinner. Fattar ingenting. Jag är 21 år gammal och var precis på min drömresa på Bali. Jag har fått min första lägenhet på Söder i Stockholm, är snart klar med min utbildning och har dessutom fått mitt första journalistjobb. Det här går inte. Inte nu.

Senare på kvällen står jag i duschen när det plötsligt svartnar. Jag börjar gråta helt okontrollerat medan jag letar efter Joakims bröst att luta mig mot. Beskedet har landat, och jag ser framför mig en framtid med sjukhusbesök, rädsla och en helt annan spegelbild än vad jag är van vid.

– Du får inte lämna mig. Du får inte lämna mig oavsett hur jobbigt det här kommer bli. Du får inte lämna mig även fast jag tappar håret, gråter jag medan jag skakar i Joakims famn.

Jag ligger i sjukhussängen när Joakim plötsligt tar min hand. Han kramar den hårt och kollar på mig innan han med allvarlig ton säger:

– Du får aldrig säga sådär igen. Mycket är oklart just nu och vi vet inte hur det här kommer bli, men om det är något vi vet är det att jag kommer vara här.

Hur fan hamnade vi här.

Tiden går och ovissheten har bytts ut till ett svar. En aggressiv och elakartad cancer som heter gulsäckscancer. Den är tydligen väldigt ovanlig och läkarna vet inte så mycket om den - men de säger att den är botbar.

Många i min närhet börjar andas ut över vetskapen att de kommer få ha kvar mig, men min kamp har bara börjat. På en gång ser jag hur mitt halvår som jag trodde skulle vara startskottet i min karriär istället byts ut till ett halvår på sjukhus med dropp och illamående. Men där och då känner jag inte bara att det är mitt liv som kommer att bytas ut. Hela jag kommer bli en annan.

Från att vara en 21-årig tjej som går på stan med vänner och får blickar från äldre för att vi låter för mycket kommer jag istället vara en 21-årig tjej som går på stan utan hår. Den cancersjuka. Den barn pekar på och frågar sina föräldrar "är hon sjuk?". Den som vissa barn till och med är rädd för.

Saker går snabbt och bara ett par veckor efter beskedet står jag och mina vänner i badrummet för att raka av mitt hår. Vi försöker hälla lite glitter på situationen genom att dricka bubbel, men inget bubbel i världen kan få oss att glömma att vi är 21 år gamla och att en av oss har cancer. Håret faller på badrumsgolvet och det slutar med att vi alla kramar om varandra medan vi möter varandras blickar i spegeln.

Hur fan hamnade vi här.

De kommande månaderna blir svåra och jag får uppleva både fysisk och psykisk smärta på en nivå jag aldrig trodde jag skulle behöva göra. Jag blir liten och beroende av alla människor runtomkring mig, och den självständiga Lovisa som precis flyttat till sin första lägenhet i stan blir istället ett litet barn som hennes föräldrar läser godnatt saga för varje kväll för att hon ska känna sig lugn.

När alla behandlingar äntligen är över gråter vi alla och undrar vad det är som egentligen har hänt. Det har varit skit. Det har varit mörkt. Men jag lever.

Hur fan hamnade vi här.

I efterhand är det så läskigt och veta att mitt liv där och då inte låg i mina händer. Det spelade ingen roll att jag och Joakim hade lovat varandra att vi skulle skaffa barn och sen köpa hus i Italien när vi var 50, och det spelade ingen roll att jag och mina vänner hade lovat varandra att vi skulle sjunga karaoke även när vi var 80. Jag hade cancer, och vore det för bara 15 år sedan skulle Joakim och mina vänner bära vidare våra löften utan mig.

Därför vill jag tillägna den här krönikan till sjukvården och de som kämpar för att få cancerforskningen att gå framåt. Min cancer var farlig, och vore det inte för att forskningen gått framåt kanske inte jag vore här idag.

Hur fan hamnade vi här.

Lovisa har dokumenterat hela hennes resa på hennes Youtube-kanal.

Lovisa medverkar i Tillsammans mot cancer, som sänds på TV4 den 11 januari klockan 20:00.