Helen Sjöholm ligger lågt efter mardrömmen med Lasse Kronér: ”Fruktansvärt!”

Efter reklamen: Joel Kinnamans fru Kelly Gale om varför hon väljer bort barn

Hur står det till världens bästa Helen?

– Jag mår jättebra! Just nu, när du och jag pratar med varandra, så är jag på Lisebergsteatern där jag ska uppträda med ”Nån måste göra det”, pjäsen. Jag har det så fruktansvärt roligt ihop med Gunilla Backman och Sissela Kyle, jag känner mig faktiskt priviligierad. Jag är så glad och stolt över att få göra det här! Det känns så fint att Gunilla och jag fått Sissela som regissör. Hon har både allvaret och humorn som Gunilla och jag vill åt.

Är Gunilla Backman och du vänner privat?

– Vi har blivit det. Vi har aldrig umgåtts tidigare. Vi har känt till varandra men bara mötts via andra. Det är en ny bekantskap både på scenen och privat!

Hur såg familjebilden ut när du var liten?

– Jag är uppvuxen med två syskon och med föräldrar som fortfarande lever och lever ihop.

Vad finns det att säga om din kära mamma?

– Hon är en stor förebild för mig. Väldigt levande människa, starkt temperament.

Vad finns det att säga om din kära pappa?

– Väldigt mycket trams, (skratt). Den sidan har jag helt klart fått från honom och det är något som jag haft stor nytta av. Allvar och trams. Pappa har två sidor. Jag tror att jag ärvt båda.

I vilken ålder var det uppenbart att du sjöng bättre än dina jämnåriga kamrater?

– Jag vet inte, men jag sjöng jämt! Det är nog ett av mina första minnen från mitt eget liv – att jag sjöng. Jag minns av att jag var på pappas plåtslageri. Där sjöng jag bland alla plåtar. Fin ljudbild, nästan som att sjunga i en kyrka. Jag sjöng så att det dånade!

Hur var du som fjortis?

– Väldigt allvarlig, faktiskt. Jag var ganska seriös och allvarlig.

Vad hände med dig efter årskurs nio?

– Då blev allt bättre, då blev jag gladare. Gymnasiet var toppen!

Berörd av Tommy Körberg

Hade du något vanligt Svenssonjobb innan du gav dig in i musikbranschen?

– Ja, jag gjorde allt möjligt. Jag städade lokaler, serverade skollunch och gjorde bokföring. Jag var barnvakt, jag arbetade inom hemtjänsten. Jag gjorde en hel del.

Vad blev det stora genombrott?

– Kristina från Duvemåla, musikalen. Det blev min stora chans att komma in i det här yrket. Tänka sig, det har gått 30 år…

Hur var det att gå från okänd till känd?

– Jag har haft turen att lätt flyta in i massan. Jag har aldrig känt mig besvärad. Igenkänning är aldrig något jag sökt eller önskat mig.

Vems musik har betytt mycket för dig?

– För mig har det alltid varit Tommy Körberg. Inte bara röstligt. När jag befann mig i mitt allvarsamma centrum, som femtonåring, så fanns Körbergs låtar där. Hans stora och ganska dramatiska låtar var viktiga för mig. Jag blev otroligt berörd av hans röst. I vuxen ålder har jag fått jobba med honom. Jag har verkligen fått nypa mig i armen när jag stått bredvid honom. En annan artist som betytt mycket är Olle Adolphson. Det är klart att jag lyssnade mycket på Depeche Mode och Peter LeMarc på 80-talet, men jag lyssnade även på Olle Adolphson.

Som artist väljer du bort tv:s flams-och-tramsprogram och du ger i princip aldrig intervjuer. Respekt! Vad är det fina i kråksången med att ligga lågt?

– Vet du vad, jag var med i Doobidoo en gång. Jag fick sånt hjärnsläpp, det var fruktansvärt, (skratt). Där satt jag med Henrik Dorsin och mindes ingenting! Hur svårt kan det vara? Jag gillar Lasse Kronér vansinnigt mycket, men jag är helst inte med i sådana sammanhang. Det kan vara skitkul med flams och trams, men det kan också vara svårt att lyckas med den genren. Jag blir stressad av det. Sedan ger jag absolut intervjuer, men jag är inte så intresserad av att visa upp mitt hem och så…

Tackar vännen för kärleken David

Vad är hemma för dig?

– Jag tror faktiskt att det är Alnön utanför Sundsvall. Det var där jag växte upp. Sedan har Stockholm, där jag bor i mitt hus, blivit min borg.

Är din bättre hälft David också i artistbranschen?

– Nej, han är i underhållningsbranschen, han jobbar med ljudteknik. Han jobbar mycket på Hamburger Börs. Sedan är han ute på turnéer med olika artister…

Hur gick det till när David gjorde entré på din arena?

– Vi träffades hösten 2003 på en 50-årsfest. Den vännen brukar vi ringa, varje år, och tacka.

Vad har du börjat uppskatta i mogen ålder?

– Mellanrum och tystnader. Jag har alltid varit en väldigt rastlös och snabb. Nu jobbar jag på att hitta något slags mellanting.

Slutligen Helen, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är olika, men frukosten brukar vara en fin stund. Då börjar dagen!

FOTO: TT