Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och hustrun utforskar världen – som glada pensionärer

Hur mås det, Hasse?

– Det mås jättebra!

Du är pigg som en spigg även om du inte längre är en ungdom. Hur är det att åldras?

– För det mesta är det bra. Man blir klokare i hjärnan men man tror fortfarande att man är 22 inuti. Det blir man varse när man tittar sig i spegeln, (skratt). Problemet är inte att bli gammal utan att vänja sig av med att vara ung.

Under din karriär har du inte legat på latsidan, Hasse. Du har raddat upp en drös av mästerverk. ”Änglahund” från 1982 har bitit sig fast i den svenska folksjälen. Vad får du för känslor när du hör ”Får man ta hunden med sig in i himlen” – nu 41 år efter utgivningen?

– Det känns fantastiskt. På något sätt har låten liksom blivit allas egendom. Man sjunger den runt lägereldar. Man sjunger den på skolor och på begravningar, man sjunger den överallt! Det är jätteroligt att man skrivit en låt som gått hem hos alla. När jag är ute och spelar så sjunger folk med – från första tonen och tills jag går av scenen.

Vilket TV-program är det roligast att vara med i: ”Allsång på Skansen” eller ”Lotta på Liseberg”?

– ”Lotta på Liseberg”. Jag är kompis med Lotta sedan många år, jag har varit på Liseberg ganska många gånger. Även i ”Bingolotto”. Du förstår, Lotta är en underbar människa, en fantastisk vän. För några år sedan, 2016, var vi på turné. Vi uppträdde en hel sommar och hade det så roligt ihop. Även Monica och Lotta är goda vänner.

Hur var du som liten grabb?

– Småbusig men snäll. Jag var ingen ligist, precis, (skratt). Knubbig var jag också, men jag blev aldrig mobbad för det. Jag spelade gitarr och hade med gitarren på ”klassens timme”. Alla tyckte att det var fräckt.

Var växte du upp?

– Jag föddes i Malmö och bodde där tills jag var tolv, sedan flyttade vi till Östra Ljungby. Marie Fredriksson kommer därifrån, jag sjöng med hennes syster Ulla-Britt. Sedan stack jag hemifrån och började spela med ett band från Malmö…

Berätta mer om dina tidiga år, Hasse!

– Jag kommer från ett arbetarhem. Far hade ett litet plåtslageri. Knut, som han hette, jobbade med rostfritt. Han var duktig uppfinnare men usel affärsman. Han uppfann den första potatismosmaskinen, den som står i alla korvkiosker. Det var han som gjorde den allra första! Tyvärr sålde han sitt patent för en spottstyver och fick inte ens tillbaka en bråkdel av det han lagt ut…

Mamma, då?

– Hon kom från landet. Det var av henne jag gick mitt stora djurintresse, när vi bodde i Malmö så hade vi kaniner och dvärghöns. Jag har alltid varit intresserad av djur. Det har jag fått av mor, Helena som hon hette…

När drog dina föräldrar på sig änglavingarna?

– Mor dog väldigt ung, hon fick en hjärtinfarkt. Hon blev 56. Pappa levde lite längre, han blev 73.

Vem har betytt mest för dig förutom dina föräldrar?

– Min fru och min familj. Jag klarar mig inte utan dem. Monica och jag lever ett fantastiskt liv tillsammans mina barn – som är hennes nu. Vi har barn och barnbarn och min gamla fru är med. Vi är en stor, tokig familj, vi kallar oss för ”knasfamiljen”. Vi har inrättat ett ordenssällskap som heter Penselriddarna.

Utveckla, mannen!

– Om man behöver ha något gjort i sitt hem, som är jobbigt, så ringer man till Penselriddarna. Sedan kommer hela familjen. Vi hjälps åt med att måla väggar och göra i ordning trädgårdar. Hjälps alla åt så blir det så mycket roligare. Efteråt grillar vi och har det mysigt.

Vem är du i detta sällskap, Hasse?

– Jag är ”Riddare Dutt”, jag kan dutta med penseln, (skratt).

Hur gick det in när din hustru klev in i ditt liv?

– Allra första gången vi träffades var på en övning med fältartister uppe i Gällivare, men det blev inget allvar förrän några månader senare. Då kom jag till hennes studio i Värmland.

Vilket årtal pratar vi nu?

– 1991, tror jag.

Vad gjorde ni på er allra första dejt?

– Då var vi hemma hos Monica, hon lagade mat.

Är ni sociala varelser?

– Ja, vi har många vänner och så där, men vi är väldigt gärna hemma i vårt hus. Vi har rest så mycket, bott så mycket på hotell. Nu tycker vi att det är himla skönt att bara vara hemma och pyssla i trädgården.

Hur ofta säger du till Monica att du älskar henne?

– Varje dag. Inte bara en gång. Jag tuggar det fem, sex gånger om dagen så att hon inte ska glömma det, (skratt).

Monica och du har en fyrfota familjemedlem, en hund vid namn ”Lilla söta fröken Gulli Andersson”…

– Det stämmer. Hon har väldigt hög integritet, Gulli. Hon är lydig och kommer när man kallar på henne, men hon bestämmer själv när hon vill kela och när hon vill ligga i sängen mellan oss. Hon är en fantastisk krabat. Jag har haft många hundar i mitt liv, men hon är nog den raraste av allihop. Gulli är något alldeles speciellt!

Har du kommit fram till vad livets mening är?

– Ja, det har jag. Det handlar om att vara snäll mot sina medmänniskor. Det är det viktigaste. Om alla vore snälla mot varandra så skulle inte världen se ut som den gör. Då skulle vi inte ha några krig, då skulle det inte finnas svält och elände. Då skulle alla ta hand om varandra och hjälpas åt – precis som vi gör i Penselriddarna…

Vladimir Putin borde kanske ansluta sig till gänget?

– Ja, det hade varit behövligt. Då hade han haft att göra när Ukraina ska byggas upp…

Slutligen Hasse, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är när jag vaknar och vänder mig om. Jag kollar på Monica som ligger och snusar. Vi säger god morgon och frågar vem det är som har frukostjouren. Antingen är det hon eller jag. Medan den ena bäddar sägnen går den andra upp och hämtar frukosten. Sedan sitter vi där, mumsar i oss och pratar om vad vi ska fylla dagen med. Det är då livet är som bäst.

FOTO: Karin Törnblom/TT