Gunilla Backman kämpade länge för barn: ”Vi försökte adoptera”

Taxin snirklar sig fram längs ett försommarvackert Lidingö. Jag är på väg till Långängens café för att träffa musikalartisten Gunilla Backman, 53. Hon har väldigt nära dit från hemmet och jag ställer mig i den långa kön så länge. Men klockan går, kön tar slut och jag ringer sångerskan som tagit fel på tiden. Det gör inget. Jag hittar ett ledigt bord en bit bort och förbereder fler frågor under tiden. När hon väl kommer är hon på ett sprudlande gott humör, ställer sig i kön som blivit betydligt kortare och köper något att äta.

Du är uppväxt i Täby, norr om Stockholm. Din mamma flydde från Berlin som ung. Berätta!

– Hon är en riktig överlevare, en kämpe. Jag har två syskon. Vi bodde först i lägenhet men när jag var runt tio flyttade vi till villa och jag kom in på Adolf Fredriks musikskola så jag började åka ensam in till stan. Och redan från sju år gick jag på Operans elevskola, balett. Dit gick jag direkt efter vanliga skolan.

Det var hårda bud.

– Nu i efterhand kan jag se att det var mamma som pushade mig lite men det är jag bara glad för, jag tyckte det var kul men blev lite tilltufsad av att vara så bedömd från unga år. Från 15 gick jag Lasse Kühlers sångskola.  Kände att balett inte var min grej.

Du musikaldebuterade som 17-åring i Sound of music, sedan Snövit och de sju dvärgarna, och hade även en popkarriär. Les Miserables, West Side Story, Miss Saigon och Chess bland annat.

– Jag flyttade till Tyskland -95 och gjorde Sound of Boulevards, Sunset Boulevard och även Les Miserables där. Sedan vidare till London -98 för att göra Miss Saigon och sedan Les Miserables igen. Jag gjorde åtta föreställningar i veckan.

Var du singel under den här tiden? Svårt att stoppa in en relation i det där tempot.

– Jag blev sambo i London med Nick Davies, en duktig dirigent men så fick jag en inflammation i sköldkörteln, jag blev utbränd, jobbade för mycket och vågade inte tacka nej till jobb.

Hur tog du dig tillbaka?

– Jag bara sov, åt och vilade men blev bara ännu tröttare, men till slut hämtade jag mig.

Sedan kom du tillbaka till Stockholm?

– Ja, jag var lite villrådig där, det tog slut med Nick, och jag hade hört att Mamma Mia! skulle komma till Stockholm och jag minns hur jag skakade i hela benen när jag var på uttagningen och jag gick vidare. Och när det var dags för den tredje gången så tog jag i för allt jag hade. Jag hade nyligen brutit upp med Nick och kunde använda mig av den smärtan och känslan i sången. Och så ringde telefonen en dag, ”Hej, det är Benny. Hur mår du? Vill du ha ett kul jobb?” Jag bara skrek rakt ut!

Sångerskan träffade IT-gurun Christer Sturmark, 53, redan -90 via gemensamma bekanta men de hade umgåtts bara som vänner och det var inte förrän hon återvände till Sverige som kärlek uppstod.

– Han peppade mig mycket och var ett stort stöd under hela Mamma Mia!.

Sonen Leo kom till efter många försök att bli gravida.

– Vi kämpade några år med IFV- behandling och längtade så mycket efter att få barn. Vi försökte adoptera men det är ju en åldersgräns på det med.

Gunilla hann fylla 44 när sonen Leo, 9, så äntligen föddes och lyckan var förstås obeskrivlig.

– Det är fantastiskt att vara mamma! Jag har nog alltid haft en omvårdande sida i mig. När man jobbar i min bransch är det lätt att man blir självupptagen och det är skönt att kunna lägga fokus på någon annan.

Men relation till Christer avslutades för två år sedan och sedan dess har de haft delad vårdnad om Leo. Ett arrangemang som fungerar bra.

– Vi bor bara fem minuters väg från varandra och vi hjälper varandra när det kniper eller någon ska iväg på något. Det är klart att jag så småningom kanske vill träffa någon, men jag har ingen brådska att flytta ihop. Jag har så fantastiska vänner omkring mig.

Just nu är hon i tur med att jobba med vännen Peter Jöback, 47, som sätter upp popteatern Med hjärtat som insats, som har premiär på Cirkus i höst.

– Vi har så roligt tillsammans, vi är som två barn ibland, berättar hon.

Och sedan gör du mer saker i höst?

– Jag gör ”Djungelboken” på Stockholm Waterfront i december och sedan ut med den på turné. Jag gillar utmaningar. I höstas hade jag min första talroll, sjöng inte en ton men lärde mig jättemycket.

Har du någonsin varit utan jobb? Fått panik.

– Ja, det har jag faktiskt, och man ramlar ner lite grand i självförtroendet, du måste ringa, höra av dig vara on top of peoples minds. Som egenföretagare måste du göra pr, marknadsföring, du ska kunna det du ska kunna och sköta allt det där men jag har mycket stöd av min familj och så behöver jag våga lita på att det kommer jobb, att det löser sig.

FOTO: Micael Engström