David Sundin om galna ryktet: ” Jag skulle ha...”

Den ständigt aktuelle David Sundin har haft flera miljoner anledningar att fira de senaste åren. Nu har han ännu en. David fyller nämligen 46 år!

Läget, David?

– Det är bra, faktiskt! Jag anpassar mig till situationen och mår bra oavsett hur arbetsbördan och livsbördan ser ut.

Som programledare, författare och komiker ligger du inte på latsidan. Vad som du gjort har gett mest klirr i kassan?

– Jag råkade skriva en barnbok som blev den mest sålda 2021: ”Boken som inte ville bli läst”. Bara i Sverige sålde den en bit över 100 000 exemplar. Utomlands vet jag inte, men den gavs ut i 24 länder.

För tillfället reser du land och rike runt med ”Nya svenska ord”, en standup-föreställning där du plöjer igenom dina nio år som komiker. Var i Sverige garvar folk mest åt dina skämt?

– Det beror på stämning, veckodag och vilket humör jag är på och lite sådant, men det finns några städer som alltid är tacksamma att komma till: Örebro, Växjö och Karlstad. Där vet man, på något sjukt sätt, att det blir kul.

Komiker är sällan roliga utanför ståupp-scenen. Tycker din bättre hälft Maria att du är en dysterkvist som betraktar vinglaset som halvtomt i stället för halvfullt?

– Nej, på den punkten är jag nog undantaget som bekräftar regeln. Jag är konstant rolig, (skratt).

Hur gammal var du när du förstod att du var ett komiskt geni?

– Jag kan inte komma på något specifikt årtal, men jag tyckte att det var kul med ”roliga timmen”. Lite längre fram – i gymnasiet – gick jag mediaprogrammet. Där fick vi göra mycket tv och då var jag talkshowvärd…

Vad är svårast med att vara rolig?

– Att veta var gränserna går. Det vet man inte alltid. Oftast märker man det först då det är försent.

PK-maffian växer sig allt starkare. Folk i allmänhet känner sig alltmer lättkränkta. Skräckexemplet är Will Smith som nyligen visade sig rätta jag på Oscarsgalan. Var det lättare att jobba med humor för tio år sedan?

– Ja, på ett sätt. Sedan är det ju så här… Det blir ibland lite häxjakt på vissa komiker. Jag kan dra ett skämt en kväll för en publik. Alla skrattar och har det jätteroligt, men om man skulle skriva ut ett skämt, utan kontext, så skulle väl folk tycka: ”Gud, hur kan han skämta om det här, det är fruktansvärt”. Men vi komiker är ju också självsanerande, vi går ju aldrig upp på scenen för att göra folk arga eller ledsna eller besvikna. Mitt jobb går ut på att så många som möjligt ska skratta och jag behöver inte hjälp med att folk ska berätta vad man får skämta om och inte.

Är din hustru Maria också i underhållningsbranschen?

– Hon har varit det, hon har jobbat med ”Allsång på Skansen” och ”Melodifestivalen”, men nu pluggar hon för att bli socionom. Hon har verkligen lagt om kurs.

Starkt gjort.

– Ja, jag är väldigt imponerad!

När knöt Maria och du hymens band?

– Jag minns inte exakt, men det var åtminstone innan pandemin bröt ut.

Under vilket moment av vigseln var du som mest nervös?

– Grejen är den… De första gångerna jag gjorde stand-up var jag jättenervös. Jag var så nervös att jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. När jag inte dog var det som att all nervositet gick upp i rök och försvann. Jag kunde liksom pusta ut. Sedan dess har jag inte varit nervös varken när jag lett ”Idrottsgalan”, finalen i ”Melodifestivalen” – eller gift mig. Det låter konstigt men det är faktiskt sant.

Vem var den kändaste personen som gästade bröllopet?

– Oj! Henrik Dorsin, kanske.

Är ni polare, Henrik och du?

– Ja. Eller åtminstone bekanta. Eller jag vet inte… I den här branschen är i princip alla kompisar, men medaljens baksida är att man har så otroligt lite tid för att umgås. Umgänget får stryka på foten. Jag menar, antingen jobbar man eller så är man med sin familj. Det mitt emellan – att träna och hänga med kompisar – existerar liksom inte. Henrik och jag är rätt dåliga kompisar, (skratt). I vår senaste sms-konversation skrev jag: ”Det är synd att vi hatar att träffa folk, annars hade vi kunnat hitta på något”. ”Ja, det stämmer”, svarade han. Så att säga att vi är ett kompisar är ett starkt ord i sammanhanget.

Hur gick det till när Maria och du träffades?

– Vi träffades genom jobbet. Melodifestivalen…

Slog kärleksblixten ner bakom scenen?

– Nej, det här var något som kom krypande. Och det började hos mig kan jag i ärlighetens namn säga.

Är du en bra pappa?

– Jag vill tro det, jag hoppas verkligen det, men barnens framtida terapiräkningar får väl förtälja det.

Hur var du som fjortis?

– Sen och underutvecklad. Lite töntig, så där.

Känner du dig som Karlsson på taket – en lagom tjock man i dina bästa år – eller plågas du av svår åldersnoja?

– Jag har alltid varit ganska fri från nojor, men ålderdomen börjar sakta men säkert peta på mig. Nu kommer det här med hår i öronen och sådant där, jag blir smärtsamt påmind om vad som komma skall. Det blev inte roligare av att jag häromdagen gick in på Wikipedia för att ta reda på hur gammal jag var. 45 år! Det står att jag fyller 46 i år. Det är nästan 50! Det är svårt att ta in det.

Vilken är din senaste gubbvarning?

– Ljuden.

Ljuden?

– Ja, du vet… Man ska upp ur soffan. Man stånkar. Man stönar när man ska göra någonting. Likadant när man ska ta på sig skorna. Det kommer sådana där pustljud, liksom.

Och knapparna sprätter iväg när du ska knäppa skjortan, säg?

– Inte fullt så illa är det. Inte ännu.

Vem vill du röka fredspipa med?

– Jag har inga ärkefiender. Antagligen beror det på att jag är så himla konflikträdd. Jag försöker se till så att jag inte blir osams med någon.

Vilket är det sjukaste ryktet du hört om dig själv?

– Att jag skulle ha ätit ostron på en restaurang – för 20 000 kronor.

Gillar du ostron, David?

– Ja, för en rimlig penning. Inte för 20 000.

På vilket sätt tycker dina närmaste kompisar att du har en skruv lös?

– Att jag aldrig kan prata allvar. Det är tveklöst det. Jag får panik av allvarliga samtal. En gång var det en kille som berättade att han hade fått testikelcancer. ”Kan läkarna inte sätta dit ett emaljöga när de tar bort kulan?”, frågade jag och fortsatte: ”Tänk den dagen du blir obducerad – då kommer ett öga titta fram!”

Satte killen kaffet i vrångstrupen när du sa det?

– Nej, han tog det bra.

I vilket sammanhang upplever du att du är omgiven av idioter?

– På Twitter, mediaplattformen. Där är det väldigt tydligt att många beter sig som idioter, (skratt).

Slutligen David, vilken är den bästa stunden på din dag?

– När jag vaknat och hela världen sover. Tidiga morgnar – innan det ringer i telefoner och det kommer en massa sms och hej och hå – är jag som bäst. Det är då jag får mina idéer och skriver som bäst!

FOTO: TT