Därför är Sannah Salamehs text veckans viktigaste läsning

Det är tidig morgon, barnen har vaknat och det enda som gäller är “Bolibompa”. Och där, i rutan, dyker Sannah Salameh, 30, upp med sitt smittande leende och karaktäristiska mörka röst. Genom att bjuda på sig själv med dans och utklädningslekar får hon barnens förtroende.

Men för Sannah innebär jobbet som programledare att bli granskad av föräldrar också, och på sajten “Inte en främling” skriver hon en öppenhjärtig krönika om hur det kan gå till när utseendefixeringen hos vuxna smittat av sig på barnen.

– Den lilla flickan på perrongen tittar upp mot mig, hennes stora mörkbruna ögon är vidöppna. Hennes krulliga mörka hår står åt alla håll. Hon tar sats, tar ett djupt andetag och så säger hon: “Min pappa tycker du är jätteful”, skriver hon.

Flickans mamma ville inte möta Sannahs blick den där dagen och för programledaren själv fanns inga ord att ta till just där och då. Hon kunde inte komma på något annat att säga än att det var tråkigt att höra.

– På något sätt vill jag kommunicera till den här lilla flickan att hon inte ska lyssna på sin pappa. Att hon inte ska bry sig om vad någon tycker om mitt eller hennes eller någon annans utseende.

I krönikan beskriver Sannah, vars mamma är från Sverige och pappa från Syrien, hur hon alltid har blivit bedömd efter sitt utseende.

– Under mitt liv har jag hört att jag är tjock, ful, att jag har en konstig platt näsa, att mina läppar är för stora, att det ser ut som att jag är missbildad i ansiktet med tusen variationer på detta tema.

När hon började som programledare på “Bolibompa” i slutet av förra sommaren berättade hon hur hon såg på sitt uppdrag.

– Jag vill vidga barnens värld. Att öppna upp för andra miljöer, andra sätt att göra saker än de man är uppväxt med. Det är något som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag själv är uppväxt i två kulturer, sa hon då till Svt.se.

Och barnens förtroende har hon, men trots det fortsätter kommentarerna om hennes utseende att cirkulera bland vuxna.

– Jag är född och uppväxt i Sverige. När jag pratar, resonerar och skriver låter jag ”svensk”. Men min kropp förråder mig alltid. Jag är fast i den. Fast i att vara kvinna som gång på gång reduceras till ett sexuellt objekt, som granskas och bedöms utifrån ouppnåeliga ideal. Fast i att se ut som en blatte, att alltid vara den andra, någon som inte riktigt hör till.