Christina Lindberg om skilsmässan från Tommy: ”Bo i en husvagn”

Hur står det till världens bästa Christina?

– Det är bra. Min syster är nere och hälsar på. Jag har fått träffa mina barn som jag inte sett på länge. Jag njuter av att jag får träffa min familj.

I somras briserade tidningarnas skilsmässobomber. Du och maken Tommy skiljer er efter närmare tjugo år ihop, skrek rubrikerna. När fattades beslutet?

– Det har varit en process kan man säga. Det är inget som kommit hastigt. Vi har båda känt att det varit nödvändigt. Vi är jättebra kompisar och det är inte så att vi inte kommer träffas mer. Det har hänt så himla mycket i våra liv, vi kände att vi behövde ta det här beslutet. Det är inget dramatiskt, men visst finns det en sorg i det hela…

Finns det någon ny sötnos i ditt liv?

– Nej, det gör det inte. Jo, mina hundar finns. Jag har kommit på att kärleken är så stor, så vid. Det handlar inte bara om kärlek till en man. Jag tänker inte ens så, faktiskt! Jag har mina barn, min syster, mina vänner. Kärleken är så stark!

Hur är det att gå igenom en separation i offentlighetens ljus?

– Det är lite jobbigt. Vi hade inte tänkt berätta om det här på sättet som det blev, men tidningarna ringde – som hade fått reda på det genom tingsrätten. Det var inget beslut vi tog själva, men det är alltid bättre att säga som det är än att säga ”inga kommentarer”.

Bor ni fortfarande under samma tak, Tommy och du?

– Ja, det gör vi, men det är klart att vi känner att vi vill sälja huset. Sedan har vi huset i Spanien. Det ska vi ha kvar tillsammans ännu så länge. Sedan får vi se. Någonstans känner jag att hela Sverige är min boning. Jag måste inte veta exakt var jag ska bo, jag funderar nästan på att bo i en husvagn. Jag känner mig trygg vart jag än är!

Hur är det annars?

– Jag ska göra ett nytt album och sätta igång med att leta låtar. Däremot är jag ganska utarbetad. Jag är lite utbränd, så jag måste ta det lite försiktigt och ta en sak i taget.

På vilket sätt kan det vara rena himmelriket att leva ihop med dig?

– Jag är väldigt ompysslande och omhändertagande, jag gör ju allt här hemma – från att laga mat till att städa och diska och tvätta.

Var tog du dina tre första steg?

– I Helsingborg. Jag bodde där till jag var fem. Då skilde sig mina föräldrar och jag flyttade till Södertälje. Vi bodde där ett halvår, sedan flyttade vi till Norsborg i Stockholm.

Ganska snart fick du upp ögonen för musik?

– Ja, när mina föräldrar skildes träffade min mamma en ny man, Lennart som blev min styvpappa. Han var duktig på musik och hjälpte mig något enormt när jag ville starta min karriär. Hade jag inte haft honom i mitt liv så vet jag inte om det hade blivit något… Han och mamma körde mig över hela riket. Jag började turnera när jag var tolv år och gjorde min första duett med Hasse Andersson när jag var femton.

Stora genombrottet fick du 1988 med låten ”De sista ljuva åren” ihop med dansbandet Lasse Stefanz. Tänka sig, det är 35 år sedan! Var det lattjo att bli kändis – som 19-åring?

– Jag var inne i karusellen redan innan, så det var ingen stor omställning. Jag var trygg och stod med båda fötterna på jorden.

Vilken kollega har du kommit närmast?

– Lasse Sigfridsson från ”Lasse Stefanz”. Vi turnerar just nu. Lasse har jag känt sedan jag var 18 år. Han hörde mig sjunga första gången när jag var tretton. Det var då han och de andra i ”Lasse Stefanz” började prata om mig, har han berättat.

Vilka svårigheter har du mött under livets gång?

– Något som varit jättejobbigt har varit mina ätstörningar. Det började när jag var väldigt ung. På kvällarna brukade jag gå till kylskåpet när de andra hade somnat. I detta föddes det något förbjudet, det startade redan där. Jag fick en osund relation till mat. Mat har alltid varit den viktigaste biten i vår familj. Min pappa kom från fattiga förhållanden. För honom var det så stort att alltid ha mat hemma. När jag skulle åka ifrån honom köpte han alltid en korv eller en glass. Det föddes en trygghet i att man kunde äta något då något var tufft.

Hur utvecklades ätstörningen?

– Jag flyttade hemifrån när jag var 16. Då gick jag och kräktes på toaletten. Det var ett sätt att äta mycket men ändå hålla vikten. Jag tänkte inte på hur farligt det var. När det här fortsatte kom alla problem: förändrad hjärtrytm, glapp i matstrupen som inte stängdes till ordentligt. Magsår. Ätstörningar är en farliga, framför allt bulimin. Anorexi är också allvarligt, men där syns det mer utanpå. Det farliga med bulimi är att det går att hålla det hemligt så länge.

Har du bulimin under kontroll, numera?

– Ja, just nu, men jag hade ett återfall för inte alls så länge sedan. Att ha en ätstörning är lite som att vara alkoholist. Man får ha koll på det livet ut.

Hur hoppas du att ditt liv ser ut om tio år?

– Materiella saker har jag aldrig brytt mig om. Däremot sätter jag ett stort värde i att känna mig trygg. Kärlek till familjen och harmoni i kropp och själen, det är det jag vill ha.

Slutligen Christina, vilket är den bästa stunden på din dag?

– Vid fem, sextiden på eftermiddagen. Jag sätter på något mysigt på tv. Det kan vara vad som helst. Jag sitter där med tända ljus. Jag älskar att tända ljus, jag tänder de första ljusen redan då jag vaknar för att få lugn i själen.

FOTO: Karina Ljungdahl/TT, Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT