Bosse Parnevik om hur karriären tog fart: ”Stammade”

När vi svänger upp framför imitatören Bosse Parnevik, 79, och hustrun Gerties, 77, hus i Österskär drar jag efter andan. Det är mer likt en herrgård med en slående sjötomt med egen brygga på baksidan. Vi knackar på och Bosse iklädd en rutig skjorta, tar emot oss i dörren. Han är född i Göteborg men familjen flyttade till Munkfors i Värmland när han var två år.

Hur var det att växa upp i lilla Munkfors?

– Det var jag och min tre år yngre bror Ulf, min pappa Gösta som var speditör och min mamma som hjälpte till i butik inne i Munkfors ibland. Vi bodde i ett hus på ”Trollkullen”, en bit utanför samhället.

Och så upptäckte du att du hade en annan pappa?

– Ja, jag förstod det när jag var runt 13-14, när vi läste om blodgrupper i skolan. Jag förstod att Gösta inte kunde vara min riktiga pappa, men brydde mig inte så mycket om det. Senare, när jag fyllde 18 och blev myndig berättade mamma det för mig och visade en bild på Helmer, så var det ingen chock. ”Det vet jag redan, men jag har ju en bra pappa ändå”, svarade jag.

Men hur gick det till?

– Mamma och pappa Helmer var förlovade men när hon fick veta att Helmer ”råkat” få ett barn som föddes bara ett halvår efter mig bröt hon förlovningen. Sedan när jag var runt 35, kom jag på att mina egna barn också borde få veta vem deras biologiska farfar var så jag började släktforska men då var han redan död. Tack vare släktforskningen hittade jag också den halvbrodern som föddes ett halvår efter mig. Han hette också Ulf och hade bott i närheten av mig i Åkersberga i 25 år och vi fick en bra kontakt och hann umgås i åtta år tills han gick bort i cancer.

Vilken historia!

– Ja, det var lite speciellt förstås.

Hur började det här med att imitera människor?

– Det började redan i realskolan och den jag härmade i mitt första ”telefonlur” var Lars Lerins farfar, som hade en herrekiperingsaffär 100 meter från skolan.

Du var väldigt bra på friidrott men satsade aldrig på det?

– Nej, jag upptäckte imitationen och började uppträda på Nalen i Stockholm, det var väldigt nervöst första gången men jag fick så mycket applåder. Det började med att jag stammade så mycket i skolan så läraren bad mig gå hem och läsa läxorna sakta och högt men det var så tråkigt att jag började blanda in olika dialekter, roade mig själv med att ändra rösterna.

Och så fick du fler och fler uppdrag.

– I början jobbade jag som gymnastiklärare och samtidigt körde jag det här.

När kom din fru Gertie in i ditt liv?

– Efter ett uppträdande i Göteborg gick jag ner i publiken och dansade och då var det en tjej som glodde på mig. Hon hade slagit vad med en kompis om att få dansa med mig, efter det började vi dejta.

Sedan gick det undan.

– Vi gifte oss påskafton 1964, och köpte en vinterbonad sommarstuga i Tullinge men flyttade sedan till en sexrumsvilla i Åkersberga. Jesper, Jessica, Jennie och Jill föddes.

Hur fick Gertie till allt det där när du var borta mycket?

– Hon har gjort ett fantastiskt jobb eftersom hon är urtypen för en sjuksköterska som ser det som ett kall att ställa upp för allt och alla.

Och Jesper, som blev golfproffs. Vem körde till alla träningar och tävlingar?

– Det gjorde min pappa Gösta och jag har ju aldrig pushat Jesper. Jag byggde en puttingreen på gräsmattan och slog flytande golfbollar i vattnet i Tunaviken. Då började Jesper undra vad jag höll på med, och började spela han också.

Och nu bor han i Florida med barnen, har ni bra kontakt?

– Ja, vi är där vartannat år och de är här på somrarna, Mia är en riktig Parnevikare, vi är så stolta över henne.
Gertie inflikar:

– De är så fina allihop! Vi är många nu, med alla deras respektive, tror vi är 21 stycken och vi har tät kontakt på ”Whatsapp” och messar ofta. Jag får bilder hela tiden på vad de gör där borta och det är så roligt att vara en del av deras liv. Igår var Peg och Penny här, de åker tillbaka till USA i morgon. Penny är så livlig och utåtriktad och säger precis vad hon känner. Hon är precis som Mia, de är väldigt lika varandra. Douglas är väldigt bra med Penny, han dämpar henne, tar ner henne på jorden.

Nu är du, Bosse, aktuell i ”Stjärnorna på slottet” den 27 januari. Hur känns det?

– Det ska bli kul. Det är bra, roliga och trevliga människor som vi har att göra med. Ann-Louise Hanson känner jag ju väl sedan tidigare och de andra har visat sig vara härligt underbara och roliga bekantskaper. Jag har försökt få in lite lustigheter även de dagar som jag inte är huvudperson, men allt beror oerhört mycket på hur dom klipper ihop alla tagningar.

– Min erfarenhet från barnens program i TV3 är att ”snuttifieringen” ibland har gått för långt men jag hoppas ”slottsklippmakarna” inte drabbats av samma oskick. Tyvärr har det nu visat sig när programmen börjat sändas att SVT:s leverantör Meter ligger om möjligt ännu högre i ”snuttifikationstabellen”. De har i de första programmen på ett förvånansvärt klumpigt sätt klippt sönder mina hyllningsverser vilket framför allt drabbade Marianne. En 70-sekunders lovsång kapades till 40 utan att jag ens blivit tillfrågad.

Har du helt avslutat dina åtaganden nu?

– Det sista jag gjorde var ju egentligen ”Parneviks gubbröra” 2007-2012, men nu håller jag på att digitalisera alla mina produktioner genom åren och har startat en Youtube-kanal. Fast min ”pensionärsmajoritetspublik” är nog inte så van att logga in på Youtube. Men egentligen är det bara att skriva ”www.youtube.com” och när man kommit dit är det bara att skriva ”Bosse Parnevik” för att sedan alldeles gratis spela upp alla mina gamla gubbar.

Foto; Malin Bondeson, IBL