Big brother-Samis mamma Ulla om oron för sonen

För Hänt bryter Big Brother-vinnaren Sami Jakobssons mamma, Ulla Jakobsson, tystnaden och berättar allt om familjens okända liv.

samismammapuff

Senaste tiden har det rått närmast hysteri kring Big Brother-deltagaren Sami Jakobsson, 26. För Hänt bryter Samis mamma Ulla tystnaden och berättar allt om familjens okända liv. Hänt kan även exklusivt publicera ett utdrag ur Ullas kommande bok. ✔︎ Syskonen söp ihjäl sig: ”Fann tröst i flaskan” ✔︎ Familjehemligheten: ”Oskyldigt dömd för mord” ✔︎ Lyckan – efter tuffa tiden: ”Många år i psyksvängen” ✔︎ Oron för sonen: ”Många tror att Sami är så glad och lycklig och stark, men…”

samimammabild

samibb

I 100 dagar var Sami Jakobsson, 26, inlåst i det omtalade Big brother-huset. Med 50 kameror runtomkring sig – som livesände allt – var han bevakad dygnet runt.&nbsp;Även på toaletten.&nbsp;Den som trognast följde Samis inlåsta tillvaro var mamma Ulla Jakobsson, 58.

samiglasogpn

– Jag tittade på allt, jag hade inget liv. Jag såg allt – dygnet runt, säger Samis mamma Ulla till Hänt.se om sonens medverkan i Big brother.

samimammasthlm

Hur var dessa 100 dagar för dig?

– Som en berg- och dalbana kan man säga. Det handlade mest om situationen utanför huset. Tidningarna var ju inte nådiga i granskningen av hans ”tidigare liv”.

Vad var det sista du sa till Sami innan han gjorde entré i Big Brother-huset?

– Jag sa: ”Ligg inte i tv och var dig själv”. Toppen, han gjorde precis som jag sa, konstaterar Ulla.

Hur skulle du beskriva din och Samis relation?

– Vi ses inte så där jätteofta. Vi har kontakt i princip dagligen, det går i alla fall inte många dagar mellan varven. Jag har försökt klippa navelsträngen, han är ju ändå vuxen och har ett eget liv. Relationen är jättefin och stark, den är väldigt speciell. Vi är väldigt lika varandra i hur vi tycker och tänker och vad vi uppskattar.

Vad gör Sami älskvärd?

– Att han är så oerhört snäll. Det kan påtalas hur många gånger som helst. Han bryr sig om andra så till den milda grad att det kan bli ett problem för honom själv. Han är så snäll och naiv så att han nästan blir dum. Vi satt och snackade om den saken igår, han och jag. Han rycker alltid ut när folk ber om hjälp. Det tar tid och kraft från honom. Många tror att Sami är så glad och lycklig och stark, men någonstans är han väl som alla andra. Jag har varit rädd för att han ska braka ihop. Dessutom har pressen på honom varit enorm sedan han klev ut ur Big Brother-huset. Det plingar till i hans telefon precis hela tiden. Han får galet många meddelanden och han försöker svara på allt. Folk mer eller mindre kräver att han ska göra det. När han inte svarar så betraktas han som värsta hybriskillen. Så är det absolut inte. Jag är jättelycklig för all feedback han fått. Det är han också, men trycket på honom är så stort att det inte går att beskriva. Man måste ha varit där själv för att kunna förstå.

– Hans pappa är från Tunisien. Vi träffades 1991 när jag bodde i Stockholm, i ”Sumpan”. Vi träffades på en krog där. Sedan gick det fort.

Så pang och bom så kom Sami utfarande?

Ulla Jakobsson om Sami som barn: ”Ofta inblandad i skit”

Hur var Sami som liten grabb?

– Samma där. Han var lätt att ha att göra med. Snäll. Vilken unge han var! Det funkade skitbra. Han var lätthanterlig, krävde inte så mycket. Han åt och han sov, han kunde somna precis vart som helst.

Hur gammal var Sami när du började misstänka att han hade högerextrema åsikter?

– Alltså, han har aldrig haft det, han har aldrig varit nazist. Inte ideologiskt. Jag har aldrig uppfattat det så. Jag har sett kläder och någon tatuering, det är det enda. Jag har inte lagt så stor vikt vid det för jag vet att han inte är främlingsfientlig. Men alla behöver en gemenskap. Umgänget Sami hade med sina kompisar var inte nazistiskt, det vilade på hela andra grunder. Ett sammanhang. Däremot var han busig som ung. Han var rätt ofta inblandad i skit om jag säger så, men han var aldrig den som bråkade. Första gången jag blev riktigt orolig var när de ringde från Konsum i Kungsör och sa att de hade plockat Sami för snatteri. Jag tror att han var tolv år.

Hur reagerade du där och då?

– Jag tror att jag var lite väl hård, jag tror att det var den gången han fick utegångsförbud på obestämd tid. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig, jag hade ingen att bolla med, ingen att prata med. Min uppväxt är liksom inget att ta exempel från. Den var helt ”fucked”. Allt fortsatte i samma spår. Det var mycket skit. Det var polisförhör och åklagare, men han var aldrig aggressiv eller våldsam. Det var smågrejer. Många gånger balanserade han på gräsen till det som inte var helt lagligt. Som en gång, jag tror att det var i Kungsör… Några killar hade pallat äpplen hos en lärare och den läraren gjorde en polisanmälan. Återigen så var Sami i bakgrunden, han var inte i frontlinjen. Det är inte så att jag vill försköna honom, men det är fakta. Ännu en gång blev det polisförhör. Så fort det varit poliser inblandade, kändes det lite jobbigt.

Har du alltid varit laglydig, Ulla?

– Ja, till max. Det har jag fått från mina föräldrar. Mina syskon däremot gjorde allt man inte fick, de till och med söp ihjäl sig. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men jag har sett alla aspekter när det gäller laglydighet kontra kriminalitet.

Hur verkar Sami må i dagsläget?

– Förutom den här pressen utifrån så mår han bra. Han är en glad skit.

När undertecknad pratade med Sami häromveckan, sa han: ”Hela mitt liv är mer eller mindre präglat av motgångar. De senaste tio åren har jag trampat i kvicksilversand. Jag skulle säga att hela mitt liv är en motgång”. Blir du ledsen när du hör det, Ulla?

– Du, det är mitt liv som går igen. Fan, alltså! Men återigen så är Sami precis som jag. Man får väl deppa när det händer, men sedan får man göra något positivt av det. Man lär sig någonting av allting som händer. Så resonerar både Sami och jag.

Beskriv dig själv med ett ord!

– Att jag är väldigt paradoxal. Samtidigt som jag är laglydig, så går jag väldigt mycket mina egna vägar. De som känner mig förstår exakt vad jag menar…

Kommer du från en dysfunktionell familj?

– Minst sagt. Mycket missbruk. Mina syskon söp. Det säger väl allt? Jag har växt upp utan kärlek, så jag har alltid fått klara mig själv. Mina föräldrar var så himla olika varandra. Mamma var religiös, pappa var icke troende. Det är svårt att få till ett sammanhang mellan dessa ytterligheter. Mamma gifte sig med pappa endast på ett villkor, att han slutade röka och aldrig mer intog alkoholhaltiga drycker. Hon var väldigt vacker, men det var också allt. Enligt mig var hon en bitsk, bitter kärring. Må hon vila i frid.

Vad satte din barndom för spår i dig?

– Jag blev hårdhudad. Jag hatade min mor. Allt jag gjort har handlat om att göra sådant som hon absolut inte tyckt om. I hennes värld fick man inte dricka. Man fick inte röka och man fick absolut inte roa sig. Under skolåren gjorde jag allt som hon hatade, jag kunde inte stoppa det. Det var party och alkohol och allt det där. När jag inte pluggade så var jag på krogen. Det var typ det mitt liv gick ut på: krogen, dricka, plugga. Männen som jag valt i mitt liv har varit sådana som mamma hatade.

Men nu ser ditt liv ljust ut?

– Ja, efter många år i psyksvängen. Jag brakade ihop riktigt ordentligt år 2001. Sedan dess har jag inte jobbat, jag är väldigt stressotålig och har dåligt minne. Jag har gått igenom olika behandlingar för att försöka göra något åt min situation. För något år sedan fick jag jättebra kontakt med en person på psyket. Jag gick i behandling hos henne i ett halvår. Hon öppnade mina ögon! Det klickade till i min hjärna, jag insåg att jag är ett ”vuxenbarn”. Det handlar mycket om att jag växt upp en dysfunktionell familj med mycket missbruk. Jag har inte mått så bra. Du vet, psykisk ohälsa. Fast nu mår jag bra. Skitbra, till och med!

Finns det någon man i ditt liv just nu?

– Den största kraften i livet är kärleken, men nu pratar jag inte om kärleken till en partner. Jag ska vara själv. Det är ett medvetet val. Jag kan aldrig få det att funka med någon, jag har ett alltför tungt bagage. Jag är väldigt egen. Däremot har jag jättemycket kärlek i min tillvaro. Jag har världens bästa barn, jag har världens bästa vänner. Jag har väldigt mycket livserfarenhet – samtidigt som jag är väldigt ungdomlig till sättet. Under den tiden jag mått dåligt har jag tappat 20 år av mitt liv. Så dra bort 20 år. Det är där någonstans jag befinner mig – i 40-årsåldern.

Vad hoppas du om Samis framtid?

– Jag hoppas att han får pyssla med det han tycker om som gör honom lycklig.

– Samma sak. Jag har inte så stora krav. En kram från någon jag älskar. Solen som lyser på morgonen. Ja, det är sådant som gör min dag.

<h2 dir="ltr">Det här är Ulla Jakobsson:</h2><div dir="ltr">Ålder: 58.</div><div dir="ltr">Bor: Köping.</div><div dir="ltr">Familj: Barnen Deniz och Zacke, båda 21, och Sami, 26.</div><div dir="ltr">God egenskap: Envis, jag ger aldrig upp.</div><div dir="ltr">Dålig egenskap: Fruktansvärt otålig.</div><div dir="ltr">Framtidsplaner: Ge ut min bok ”Mitt liv är en soppa och jag har en gaffel…”</div>

”Drama, spänning och äventyr (fysiska och mentala) är bara förnamnet på ett försök att beskriva mitt liv. Kaos orsakat av ytterligheter in absurdum är en bra sammanfattning. Kaos är också det tillstånd jag föredrar att leva i eftersom det är det enda jag egentligen känner till. Har nog troligtvis – kanske omedvetet – sökt mig till umgänge och situationer som skapat kaos, då kaos är en trygghet för mig.

Det finns sorg i mitt liv, men de övervägande ingredienserna är glädje och lycka. Jag har alltid haft lätt att se det positiva i allt. Och ja, det finns något positivt i allt.

Jag närmar mig min 60-årsdag och ser tillbaka på mitt liv utan ånger. Det jag möjligtvis ångrar är de chanser jag inte tagit. Den dagen jag dör, dör jag lycklig. Man lever inte bara en gång, man lever varje dag, en dag i taget. Man dör en gång. Varje dag är en gåva och döden är en del av livet. Din tid är det dyrbaraste du har, investera den med omsorg.

All erfarenhet har gjort mig till den jag är. Konsten att vända all ”skit” till något positivt har varit avgörande. Omvänd allt till kunskap och du har en manual för livet. Att älta och vara bitter gör livet svårare än det behöver vara. Om man ångrar något man gjort och oroar sig för framtiden lever man inte, man bara överlever.

Livet är underbart. Som Sokrates så fint uttryckte det: ”Bara man är karaktärssvag nog att njuta av det”.

Jag såg tillvarons ljus en eftermiddag i juli 1961 på Köpings BB.

En sladdis i en skev familj. Pappa, en före detta officer i finska armén. Bördig från Kokkola. Mamma, uppväxt på finska landsbygden. Närmare bestämt Tornedalen, där læstadianismen hade ett starkt fäste. Pappa oreligiös, mamma strängt religiös inom en sektliknande avfälling till kristendomen.

Inte helt lätt att skapa ett tydligt budskap i dessa ytterligheter, än svårare att tolka.

Redan på den tiden gjorde jag som jag ville, till min mors stora förtret.

Min mors far, alltså min morfar, satt i fängelse oskyldigt dömd för mord. Min morbror blev överkörd på fyllan. Mamma bestämde tidigt i livet att förbli nykter och leva ett sedesamt liv. Min pappas uppväxt har jag faktiskt noll koll på. Att samtala med, och berätta för sin avkomma om livets vedermödor ingick definitivt inte i deras agenda. Tror dock, eller rättare sagt vet, att mina föräldrar alltid agerat i tron att de gjorde det bästa för sina barn. Jag har förlåtit dem för min något urspårade uppväxt. Känslan av att vara annorlunda har gjort sig påmind nästan hela mitt liv. Bara för några år sedan lärde jag mig vikten av förlåtelse och den helande kraft det medför. Idag omfamnar jag mitt särpräglade sätt att vara och tänka, och söker mig till liknande människor.

Snabbt lärde jag mig att klara mig själv, att gå mina egna vägar. Paradoxalt nog är det bristen på upplysning och kärlek från mina föräldrar som lärt mig det mesta om livet.

Mina syskon tog också sina egna vägar, olyckligtvis fick deras val ett mer destruktivt utfall än mitt. De fann tröst i flaskan. Även där syns ett klart mönster under min uppväxt. Motsägelser.

Konflikten mellan mina föräldrar och mina syskon, också den paradoxal. Absolutism och nitisk laglydighet kontra rökande, supande, drogande, prostitution och kriminalitet. Däremellan befann jag mig. Visste varken ut eller in i brist på vägledning och kärlek. Vilket ben skulle jag stå på? Hur skulle jag bete mig? En stötesten som skapat många konflikter hos mig och i mitt liv. Tycker ändå resultatet blev helt ok.

Fattigdomen var påtaglig i familjen, en målmedveten hårt arbetande familjefar lyckades dock vända på steken från att ”vända på örena” till att leva ett liv – inte i överflöd – men ändå relativt välbeställt.

Att visa några andra känslor än glädje var otänkbart. Så jag har väl skrattat mig genom min uppväxt. Om farbror Bror eller tant Elsa frågade hur man mådde, svarade man med ett leende på läpparna bra, trots att man blödde inombords. Har haft så mycket känslor inom mig som jag inte haft den minsta aning om hur jag ska hantera. Kan bara tänka på ett ord för att beskriva min status, kaos. Lindrade lidandet på mitt eget sätt, åt allt som fanns tillgängligt, speciellt ur kakburkarna i matkällaren. Vet inte varför jag aldrig fick bannor för det. Mamma måste ju ha sett att antalet kakor i burkarna minskade radikalt. Som vanligt var den bästa lösningen på allt tystnad, låtsas man inte om det, finns det inte. Med säkerhet påstår jag att det ändå är detta kaos som räddat mitt liv, då det gjorde mig extremt hårdhudad. Hur sjukt är inte det? Det enda sättet att bearbeta mina känslor, var att inte bearbeta dem alls. Effekten av det jag blev utsatt för, hjälpte mig också att genomleva detsamma. ibland undrar jag hur en person med så kuvade känslor, kan resultera i en så känslosam person som mig. Vi hittar alla strategier för att överleva. Jag borde ju dessutom vara en blyg, osäker kvinna, i själva verket är jag en väldigt stark kvinna, med starka åsikter och en röst som hörs”.

FOTO: Privat, TT

Big brother-Samis mamma Ulla om oron för sonen

Ulla Jakobsson om Sami som barn: ”Ofta inblandad i skit”

Ulla Jakobsson om Samis framtid

◾️◾️◾️

Utdrag ur Ullas kommande bok: