Beliebers är inte sjuka i huvudet

Johanna Bladh om hatet mot kvinnliga fans.

”De måste vara sjuka på riktigt”, säger han och kastar bak huvudet medan han hånskrattar.

På tunnelbanesätet bredvid honom skrattar hans kompis lika högt medan de tittar på mobilskärmen. Där gråter en grupp tjejer.

Tjejer som kallar sig beliebers.

Det är samma ord överallt. På jobbet, släktträffen, Facebook och Instagram.

Ofta är det män, gärna äldre. Som föraktfullt förfasar sig över ungdomars kärlek till en ”simpel flickidol”. Det är sjukt, tycker de. Osunt och absurt.

Jag sitter mitt emot med något helt annat på min mobilskärm. Ett klipp från EM i somras. Vuxna män står i klungor. Skriker. Gråter. Viftar med flaggor, iklädda färgade tröjor med målarfärg i ansiktet.

En vän i mitt flöde har delat klippet och skrivit ”Det här är kärlek”, med en hjärt-emoji efteråt.

Men vad är skillnaden?

Vi måste sluta skuldbelägga tjejer som engagerar sig, älskar och dyrkar sina idoler. Män har i alla tider fått samlas i grupper för att skapa sammanhållning, laganda och tillhörighet utan minsta ifrågasättande. När unga tjejer gör samma sak och vågar uttrycka sina känslor anses detta vara onormalt.

Tjejer, som på sin höjd blir hysteriska och svimmar. Medan män råkar i slagsmål och har ihjäl varandra över vem som hejar på vilket lag.

Det finns sannerligen en del i fans-skaran som skapat en ohälsosam besatthet av sin idol. Men skammen ligger på oss alla.

När min sambo vrålar i soffan över att hans favoritlag kastat in en boll i ett nät lyfter ingen på ögonbrynet. När jag under samma kväll uttrycker min längtan efter att få se Justin Bieber spela live på scen, så skrattar våra gäster lite obekvämt och skruvar på sig.

Låt oss tjejer också få älska. Få skrika, gråta och hylla en idol vars röst funnits där i mörker som ljus, genom lycka och sorg.

Vi är inte det minsta sjuka.