Arvingarnas vägskäl – avgörande hemliga samtalen: ”Orkar inte fortsätta”

Hur står det till världens bästa Lasseman?

– Det är superbra – på alla fronter! Om du hade frågat mig i januari så hade jag nog sagt att ”det är lite tråkigt”. På vintern kan man ju inte vara ute på samma sätt. Nu är det bästa tiden på året, tycker jag.

Var du uppe med tuppen i morse?

– Nej, igår hade vi kalas för yngsta sonen, och det blev rätt sent. Jag var väl uppe vid halv åtta. Annars brukar jag gå upp någon timme tidigare, kring halv sju.

Blev kalaset lyckat?

– Ja, det var trevligt. Släkten kom. Vi har haft fint väder i tre veckor, men igår prickade vi in lite regn. Vi var inomhus, men hade det väldigt trevligt ändå.

Vad blev det till frukost när du vaknade i morse?

– Två Hönökakor med diverse pålägg. På ena rostbiff och potatissallad, på andra makrill i tomatsås. Självklart blev det kaffe också. Ett par stycken…

Hur gick det till när Therese kom in i ditt liv?

– Det var på 90-talet. Vi i Arvingarna spelade som mest då. Vi träffades när vi var ute på turné.

I vilken stad ägde första mötet rum?

– Mörrum, men det är ingen stad, det är bara ett litet ställe utanför Karlshamn. Lokaltidningen var där och skulle göra reportage. Fotografen ville ta en bild på någon tjej som var där – och någon från bandet. Reportern frågade Therese som stod där. ”Skulle du kunna tänka dig att vara med på bild med någon av killarna?”, frågade fotografen. Therese svarade: ”Ja, det kan jag göra, men bara om det är Lasseman”. Bilden togs och det ena ledde till det andra…

Sågs ni på ett café efter mötet i Mörrum?

– Nej, så här var det. Jag bodde fortfarande hemma – ute på landet. Där fanns det inget café. Jag bodde i ett litet gästhus på tomten. Där hängde vi.

Vad uppskattar du mest när det gäller din och Thereses relation?

– Vi gillar samma saker. Tycker om att bygga saker och att fixa och dona med det som har med hemmet att göra. Vi gillar mys, liksom. Där är vi ett bra team. Therese är väldigt mycket för hem och inredning. Det ska vara fint!

Vilket år knöt ni hymens band?

– 2000.

Hade ni ett pampigt bröllop?

– Nej, alltså… Vi hade ett väldigt traditionellt bröllop – på Onsala Herrgård. Det var jättefint men inte särskilt pampigt. Nu för tiden ser man ju andra som gifter sig. De är borta i två dagar med övernattning för hela gänget. Vårt var enklare.

Vad tror du vänner och bekanta säger om dig och Therese – som par?

– De säger nog att ”det är dem som alltid håller på och aldrig tar det lugnt”. Vi tar det faktiskt lugnt ibland, men det är inte säkert att det märks.

Vad gör ni när ni chillar, då?

– Bara tar det lugnt. Min syster bor nästan granne med oss. Ibland går vi ner till bryggan, allihop, och sitter där någon timme. Sedan beror det på vad det är för väder. Det här för övrigt en ö – en holme. Det går bara en liten bro över till fastlandet. Därför är det ingen biltrafik här. Vi bor mitt i stan – fast ändå väldigt lantligt.

Den 26:e februari 1972 såg du dagens ljus. Något år senare tog du dina tre första stapplande steg. Hur såg familjekonstellationen ut på den tiden?

– Det var mamma och pappa och min storasyster Maria. Vi bodde i Romelanda, ett litet samhälle tio minuter från Kungälv. Där fanns en skola, en affär, en kyrka. Och så en idrottsförening.

Vad finns det att säga om dina föräldrar – på den tiden du var en liten grabb?

– Mamma var utbildad frisör men slutade med det. En period var hon hemmafru. En annan period hade hon klädaffär. Hon var hemma mycket medan pappa var ute och turnerade väldigt mycket med ”Streaplers”. Bandet hade egen studio i Kungälv. Jag hängde mycket där, satt under mixerbordet och sådant. Jag hade en väldigt bra uppväxt. Vi umgicks mycket med släkt och kusiner. På somrarna var vi ute mycket med båtarna.

Hur gammal var du när du kom i kontakt med Casper Janebrink, Kim Carlsson och Tommy Carlsson – som kom att bli dina medmusikanter i Arvingarna?

– Väldigt tidigt, faktiskt. Jag var kanske sex, sju år. ”Streaplers”-gänget hade båtar och spenderade somrarna på Västkusten. Det var likadant med Flamingokvartetten. Första gången vi sågs var vi ute på en o och lekte, minns jag. Sedan dröjde det tills jag var 17 år. Då tog Casper och Tommy kontakt med mig och frågade om vi skulle testa att spela lite musik…

1993 hände det stora grejer! Du var 21 år och Arvingarna intog Melodifestivalens scen. Eloise hette låten – och ni tog hem segern. Vilka artister slog ni på fingrarna?

– Jag minns att Nick Borgen var med. Övriga kan jag faktiskt inte minnas så här på rak arm. Det här var första omgången av Melodifestivalen där det inte var en jury som korade vinnaren. Det var svenska folket som röstade fram oss – genom telefonomröstning. Väldigt roligt!

Hur förändrade segern din tillvaro?

– Helgen efter Melodifestivalen hade vi ett jobb inbokat i Borås – på Folkets Park. Det var kaos. Jättemycket folk. Unga tjejer i publiken grät. Hysteri. ”Shit, vad är det som händer?”, tänkte vi. Detta höll i sig ett par år. Tidigare brukade folk dansa på våra uppträdanden. Helt plötsligt stod de på dansgolvet och tittade på oss. Det blev en omställning där.

Var det en lattjo tid?

– Ja, det var det. Vi var unga. Tyckte allt var roligt. Köpte ny turnébuss. Trivdes med att vara ute på turné hela tiden.

Hur såg medaljens baksida ut?

– Jag bodde fortfarande hemma. Det ringde en del i telefon och folk åkte hem till en och kollade hur man bodde.

Nu – 31 år efter segern i Melodifestivalen – kan Arvingarna stoltsera med en himla massa framgångar. Alltifrån Svensktoppshits och grammisar till TV-program och ytterligare sex framträdanden i Melodifestivalen. Inte illa pinkat, Lasseman! Vad har varit roligast?

– 90-talet var skitroligt, men jag tycker faktiskt att de senaste fem, sex åren varit ännu bättre. Vi har gått ifrån dansbandsscenen och gör i stället krogshower, festivaler och TV-program. Den bredden är stimulerande. Framöver ska vi ut på vår första julturné. Arbetet är mycket kreativare nu än det var för några år sedan.

Har du haft någon period där du upplevt Arvingarna som en förbannelse från helvetet?

– Ja, för några år sedan. Vi visste precis vad vi skulle göra ett visst datum ett helt år fram i tiden. Vi bara harvade på och hade liksom glömt vår storhet. Till slut sa jag: ”Killar, så här kan vi inte hålla på, om vi ska fortsätta så här så vet jag inte om jag orkar fortsätta”. Det var då vi satte oss ner och gjorde den här förändringar. I dagsläget äger vi ingen turnébuss. Vi kånkar inte runt på en massa instrument utan tar in folk som avlastar oss och kommer dit med alla scengrejer. Det gör att vi kan satsa hundra procent på musiken. Det här har skapat så mycket glädje för oss alla!

Vad är det märkligaste du sett från scenen?

– Det var på en spelning i Stockholm. Plötsligt, när vi stor där, såg vi en naken springande man! Tio meter efter honom kom det vakter. Han skapade en viss oreda i lokalen.

Är du en duktig hemmakock?

– Det beror på hur man definierar ”duktig”, men jag är nog helt okej.

Vem går ut med soporna, då?

– Det gör faktiskt oftast Therese.

Vad tycker Therese att du lägger för mycket pengar på?

– Snus.

Hur illa är det?

– Det är minst en dosa om dagen, så pengarna springer iväg lite.

Har du funderat på att sluta?

– Jag har väl slutat två, tre gånger, men börjat igen. Nu vet jag inte om det är någon idé att försöka sluta en gång till.

Slutligen Lasseman, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag älskar morgnarna. Då jag tittar på Nyhetsmorgon och tar en kopp kaffe. Den där första halvtimmen är fin, då hinner jag vakna till!

FOTO: TT