Arn-stjärnan Joakim Nätterqvist blev kär i sin tidigare teaterelev

Stopp ett tag Joakim! Hur mås det?

– Jag har varit lite förkyld ett tag, men nu är det bra. Jättebra.

Vad åt du till frukost idag och hur ser dagen ut?

– Jag åt ägg och bacon till frukost och sitter och planerar för en föreställning idag, ”Eplene i Messehagen”, som utspelar sig i ett litet gruvsamhälle utanför Trondheim och vilken jag ska regissera i Norge nästa sommar.

Alla minns dig som Arn, men det var ett tag sen. Vad har hänt på senare tid?

– Jag har varit pappaledig en hel del och just nu jobbar jag med ett musikprojekt som heter Tedson, vilket är mitt tredjenamn. Jag har skrivit en massa nya svenska låtar, håller på att spela in i studion med bandet och släpper ny musik inom en snar framtid. Tanken är att vi ska ut och spela live sen.

Du är född i Gamla Uppsala enligt Wikipedia, men uppvuxen på västkusten. Varför det?

– Min mamma var med min pappa på hästhoppning i Uppsala. Värkarna satte igång och hon fick åka in akut. Egentligen bodde vi då i Uddevalla.

Drömde du om att bli skådis redan som barn?

– Vi hade video tidigt, så jag fick se mycket film, växte upp med Clint Eastwood och äventyrsfilmer. Sen var det mycket MTV. Jag lyssnade på rap och hiphop, men höll mest på med en massa idrott som liten, drömde om att bli pingis- eller ishockeyproffs. När man skulle göra ett gymnasieval hamnade jag nästan av en slump på teaterutbildningen. Där och då hittade jag att kultur var min grej, kreativitet av olika slag, som musik och att måla.

Fann du kärleken via teaterskolan?

– Ja. Jag och Cecilia Häll, min äldsta son Zeths mamma, träffades på en utbildning som hette Scenstudion, en förberedande skola som var väldigt poppis på den tiden. När jag gick ut scenskolan blev vi tillsammans och sen kom Seth.

Så första tiden som utexaminerad skådis var lugn då du nyss blivit pappa?

– Absolut. Jag fick mycket erbjudanden, för redan under skoltiden hade jag gjort filmen ”Veranda för en tenor”. Efter att ha tagit examen gjorde jag till exempel ”Tsatsiki – vänner för alltid” och en tv-serie. Från 2002 till 2005 var jag anställd på Stadsteatern i Stockholm.

Det var inte partysvängen med Micke Persbrandt och Ola Rapace?

– Nej. Det var väldigt mycket fokus på jobb. På Stadsteatern hann jag inte göra mycket mer än att jobba. Jag tror jag gjorde elva föreställningar på tre år. Efter det var det turné med Riksteatern och föreställningen ”Terminal” som Lars Norén regisserade.

Och så blev du Arn med hela Sverige 2007.

– Precis. Jag gick mellan jobb ett tag, hade precis avslutat turnén med Riksteatern, men provfilmat för rollen som Arn långt tidigare. Så fick jag ett samtal från regissören, som gått igenom alla gamla provfilmningar igen, och jobbet var mitt.

Hur var det att plötsligt bli rikskänd?

– Jag minns en speciell dag då jag skulle gå och handla på ICA som låg under NK på Hamngatan i Stockholm. Jag gick genom Kungsträdgården i Stockholm, snön låg tjock och jag vände mig om, tittade och såg mig själv på varenda affisch i hela parken. Det var en stor förändring. Under de åren var jag väldigt påpassad. Det var mycket autografer. Folk ville säga hej hela tiden.

Roligt eller jobbigt?

– Det är extremt roligt att få hålla på med det jag gör och att någon ser det. Många sliter i det gömda på små teatrar hela sina liv. Att få stå i centrum och göra något så stort, den största film som någonsin producerats i Sverige, var otroligt spännande och en fantastisk erfarenhet. Jag är väldigt glad för det.

Så det var inte surt att handla mjölk när tonåringar med mobiler fotade eller filmade?

– Nej. Det är väl ett lyxproblem om något? Jag har gjort betydligt svårare saker i livet än att få uppskattning. Jag har också träffat folk som tyckte filmen var skitdålig, men att det var roligt att träffa mig ändå. Det har jag inte lidit av alls. Kändisskapet har bara gett förmåner och fördelar. Jag har aldrig heller lämnat ut mina barn eller mitt privatliv. Om jag gjort det hade det nog varit betydligt tuffare.

Arn-filmerna sågs av många, men blev väl hårt kritiserade?

– Absolut. Det var väldigt tidigt i Sverige, för att göra så stora pretentiösa amerikaniserade hjältestorfilmer. Man etablerade en stark anti-hjälte från Guillous böcker. Mindre filmer och smalare produktioner fick stå tillbaka. Det blev som olika läger. Sen växte Arn-filmerna efter hand och nu står dom sig rätt bra. Just då fick dom mest treor i recensioner, vilket var bra för filmerna, för de flesta vill inte gå och se filmer som får femmor av recensenterna.

Hamnade du i ett fack som medeltidsskådis efter Arn?

– Haha. Jag vet inte. Kanske det. Framför allt hamnade jag i ett fack för att många kände igen mig från Arn. De som castade kanske fruktade att ta in mig, tänkte att folk bara skulle associera mig till Arn. Så fungerar rollsättning. Man blir relaterad till en stor roll.

Du är lärare också, har varit med och startat Actors Studio i Stockholm.

– Precis. Det grundades 2014. Där var jag aktiv som konstnärlig lärare fram till pandemin. Vi hade väldigt många elever. Det var nästan så att jag glömde bort min egen karriär.

Vad gäller kärleken, vad har hänt genom åren?

– Efter att det tog slut med Cecilia, mor till mitt första barn, hade jag en längre relation med väskdesignern Sunshine. Sen träffade jag Vendela. Vi har snart varit tillsammans i tio år och fick två barn under pandemin.

Är det något specifikt du faller för hos en kvinna?

­– Jag vet inte. De tre är väldigt olika varandra och jag har nog fallit för mötet, som börjar med en vänskap, att man gillar samma saker och har samma intressen. Det har varit grejen alla gångerna... Det enda de tre har de gemensamt är kanske att de tänker lite utanför boxen.

Vad fick dig att bli kär i Vendela?

– Gemensamma intressen som mat, mode och film. Vi hade många punkter vi möttes kring. Sen var det väldigt mycket att vi upplevde ett nu tillsammans.

Hur träffades ni?

– Vi träffades faktiskt runt julen. Hon hade tidigare gått i teater för mig, så vi möttes egentligen genom teatern.

Och så skaffade ni två barn...

– Det var inte jätteplanerat, utan blev så och vi bejakade situationen. Det är också en historia att kunna leva med någon och fungera i att ha barn ihop. Det är inte helt enkelt. Vi har båda växt upp mycket med våra morföräldrar, så vi har liknande värderingar. Det är en stor grej, för hela ens liv kommer en till mötes när man har barn och ska sätta regler och gränser.

Har du varit en närvarande pappa?

– När Zeth föddes var det mycket jobb, så han fick stå tillbaka lite. Den här gången har jag däremot varit en mycket närvarande pappa, varit med och koordinerat allt, tagit dom till och från dagis, varit pappaledig. Det är en ynnest... Beppe kom precis innan pandemin. Jag har haft mycket hemmatid både med honom och Stella, även om det alltid de första månaderna är en symbios mellan mamma och barn. Då är man mer med och bär saker.

Var det på grund av pandemin ni skaffade ett till barn så snabbt?

– Lite så, även om det är något som bara sker, som inte riktigt går att planera. Man ska vara glad att man kan få barn. Så vi har varit lyckligt lottade och dom har varit friska. Peppar, peppar, ta i trä... Det var en rätt bra pandemi för oss på det sättet. Haha.

Vill ni ha fler barn eller är ni nöjda?

– Vi har pratat lite om det, men får se. Just nu håller jag på att komma tillbaka och göra olika projekt efter att ha varit pappaledig. Det blir mycket jobb igen 2024.

Vad ska du göra då?

– Redan i december börjar jag jobba med ”Lilla Sjöjungfrun – The Musical” som har premiär i mars i Stockholm. Där ska jag spela Triton, lilla sjöjungfruns pappa. Efter premiären blir det Sverigeturné också. Över sommaren åker jag till Norge för att regissera, innan jag fortsätter med Lilla sjöjungfrun nästa höst. Det är inte Disneyversionen, utan skrivs helt ny musik till H.C. Andersens gamla saga. Jag tycker det är riktigt vass musik, hitigt, mycket synthar och coola grejer. Texterna är både på svenska och engelska.

Till något helt annat. Vad är din största rädsla?

­– Min största oro är att det ska hända barnen något, men rädsla. Jag vet inte... Det är alltid kaos om man planerar något inom mitt jobb, blir aldrig som man tänkt sig. Så en rädsla jag har är väl att aldrig få balans på jobben, aldrig få någon harmoni i yrkeslivet. Oftast är det så, att kommer ett jobb så får jag fem till direkt efteråt, som jag också måste hugga på. Som när jag undervisade på Actors Studio och fick förfrågan om att vara med i en av Rysslands största produktioner ”Viking”. Jag tackade så klart ja. Samtidigt hade jag eleverna på skolan. Det filmades på Krim, så jag pendlade konstant mellan Stockholm och Krim, men det löste sig ändå på något vis till sist.

Om du fick en magisk trollstav, på ett ögonblick kunde förändra något i världen, vad skulle du göra?

– Då skulle jag göra så att många fler fick höra min musik och att jag fick regissera mer.

Vad är din framtidsdröm?

– Att driva ett eget författar- och konstnärskap mer och inte bara jobba med befintliga verk. Därför har jag hållit på mycket med min musik i år. Den är inte direkt banbrytande, men att få uttrycka sig, få fler ben att stå på istället för att bara vara aktiv som en slags ”hired gun”, eller frilansande skådis, känns viktigt, även vad gäller att jobba mer med regi. Jag har skrivit en del samtidsdramatik också till mina elever på skolan, mest för att det inte finns så många kvinnoroller som tar upp aktuella frågor över huvud taget inom dramatiken.

Hur hoppas du bli ihågkommen om 100 år?

– Som en god människa, en person som varje dag försökte göra det bästa han kunde. Det går egentligen inte att styra sitt öde mer än så.

FOTO: Karin Törnblom/TT/PALMQVIST MICKAN/Aftonbladet/TT/Charlotte Brunzell/TT/BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT