Anne-Lie Rydés dotter har vuxit upp – så ser hon ut i dag

Vi träffas på Café Rival på Mariatorget i Stockholm – bara några stenkast från hennes bostad. Anne-Lie kommer direkt från gymmet. Hon ser oförskämt pigg ut. Det går inte att ta miste på hennes påtagliga livsglädje.

– Jag har landat i en glad och bekymmerslös tillvaro. Jag och mina nära och kära är friska, sångrösten flyger obehindrat och jobben rullar på. Jag är ekonomiskt trygg. Livet leker, helt enkelt, förklarar Anne-Lie som vunnit Rockbjörnar, uppträtt i Melodifestivalen och programlett Karlavagnen.

Dessutom har hon spelat Olle Sarris mamma i tv-programmet c/o Segemyhr och sjungit ihop med Dan Hylander och Py Bäckman med Raj Montana Band. Bland mycket annat, förstås. Meritlistan är lång.

Vad har varit roligast att göra – där och då?

– Det går inte att välja, jag har gjort så mycket roligt under mina drygt 40 år på jobbet. Men om jag nu måste välja en sak så är det hela ”Stulna Kyssar”-perioden under 90-talet – med skiva och krogshow. Det är en av de absoluta höjdpunkterna.

Har du haft någon period när du gått till jobbet med tunga steg?

– Ja, under de två första åren på 2000-talet. Jag mådde dåligt i själen. Då var det tufft att kliva upp på scenen, men ångesten försvann snabbt när jag väl stod där. Sången och publiken helade mig. Scenen blev en frizon.

Du fick ditt genombrott med Göteborgsbandet Extra. Var det ett punkband?

– Nej, men vi ansträngde oss verkligen för att försöka vara det. Vi lånade den uppkäftiga attityden och sökte oss bort från det musikaliskt mest konventionella. På det sättet var vi udda fåglar. Säga vad man vill, men vi hade verkligen ett eget uttryck och sound. Det passade mig utmärkt. Det taggiga och rebelliska utåtagerandet handlade om att jag kände mig tvungen att bryta mig loss från mitt tidigare liv och satsa på en karriär som sångerska. Jag är uppvuxen i en strikt, högborgerlig miljö på Lidingö och hade en utstakad akademisk framtid. I permanentade lockar och med guldspännen på skorna så var jag den ”duktiga flickan”. Ja, du fattar… Jag trodde verkligen att livet skulle se ut så men när jag flyttade till Göteborg 1976 så hände något. Jag började plugga på Handelshögskolan och hamnade nästan omedelbart i andra kretsar. Känslan av att komma hem var väldigt stark. Där började min omvända klassresa. Jag visste redan då att jag hade hittat rätt i livet. Min lite naiva revolution mot det gamla var ett måste för att jag skulle våga ta steget ut. Än idag känner jag en sådan ömhet för den där modiga lilla tjejen som jag var då. Tänk att hon vågade, liksom!

Vilken av dina hits kommer leva vidare längst, tror du?

– Segla på ett moln. En tidlös låt, skriven av Per Gessle, som blev mitt stora genombrott på min första soloskiva 1983. Jag sjunger den fortfarande vid speciella tillfällen och tröttnar aldrig.

På den gamla goda tiden tjänade ni artister pengar på skivförsäljning och det kunde bli riktigt stora pengar. Vad gör du för att få mat på bordet nu, 2020?

– Jag gör det jag alltid har gjort, jag jobbar live på scenen. Visst gick det att tjäna pengar på skivförsäljningen men min huvudsakliga inkomst har alltid kommit från mitt ständiga turnerande. På så vis har jag haft tur. Det är ju där jag trivs allra bäst.

Vad är det bästa du köpt för skivpengarna?

– Mina pensionsförsäkringar. Och en äventyrsresa till Nya Zeeland med Alice, min dotter. Vi åkte dit 2004.

Har du haft någon period i ditt liv när du varit fattig som en kyrkråtta?

– Ja, under de första åren i Extra hade jag nästan aldrig några pengar. Jag extraknäckte i Pressbyrån för att åtminstone ha råd med en måltid per dag. Det var tufft men samtidigt nyttigt att lära sig att slita för något som jag verkligen brann för. Varje söndag åkte jag hem till mina underbara släktingar, morbror Gösta och moster Birgit, i Björkekärr för att äta mig ordentligt mätt. Under den här magra perioden blev Gösta och Birgit som en extrafamilj för mig. Även min mamma hjälpte till med pengar ibland, pengar som jag betalade tillbaka med ränta senare i livet. Hon hade det lite knapert efter skilsmässan från pappa just då och fick råd att köpa en bil.

Senaste gången undertecknad pratade med Anne-Lie – för fyra år sedan – var hon singel. Hon såg inte vidare ljust på framtiden. ”Jag tvivlar på att jag någonsin kommer hitta kärleken igen”, sa hon med en suck. Men det var då.

– Det där var klimakteriet som talade, precis innan jag började äta östrogen och fick tillbaka mitt liv. Jag försökte vara duktig och höll ut i fyra år med vallningar, sömnbrist och humörsvängningar innan jag tog till de hjälpmedel som faktiskt finns tillgängliga. Efter bara några veckors medicinering sov jag som en tonåring. Jag tänker fortsätta med den där lilla tabletten varje dag tills jag dör. Under mina resterande år i livet lever jag hellre kåt, glad och tacksam än trött, sur och uttorkad, (skratt). Och ja, självklart kommer jag att hitta kärleken igen.

Berätta om din längsta kärleksrelation!

– Den hade jag med min dotters pappa. Utan att bli alltför privat kan jag väl beskriva vår kärlekshistoria som passionerad, stormig och vacker. Det bästa av allt var ju att Alice kom. Peter och jag har fortsatt att umgås tillsammans med henne efter separationen, så vi är fortfarande i en slags kärleksrelation – om än platonisk.

Vad tycker du är knepigast med relationer?

– Att få dem att hålla, (skratt).

Vad kännetecknar ditt hem?

– Att det är ljust, sparsmakat och lättstädat. Inte övermöblerat med för många prylar överallt. Jag gillar öppna ytor och rena linjer.

Hur ofta får du oväntat besök?

– Aldrig. Om det ringer på dörren och jag inte vet vem det är så öppnar jag inte. Hos mig är det inplanerade besök som gäller. Å andra sidan är dessa trevliga och uppskattade.

När i ditt liv har du varit som lyckligast?

– Riktig lycka kommer i ögonblick och när dessa trillar in tillräckligt ofta så infaller en lycklig period. Jag har haft långa sådana, med vissa trista avbrott, och anser därför att jag är lyckligt lottad. Som nu, till exempel.

Vad är det jobbigaste du gått igenom?

– Ett av dessa trista avbrott var riktigt jobbigt. Förfärligt, faktiskt. Jag levde i en märklig kärleksrelation som tog slut, vilket gjorde att jag blev själsligt och kroppsligt sjuk och fick ta professionell hjälp. Eller rättare sagt, mina närmaste såg till att jag fick hjälp. Så dålig var jag. Det tog flera år att bli bra, men så småningom nådde jag det där berömda ljuset i tunneln, mycket tack vare en fantastisk terapeut som jag gick hos i fem år.

Vilket är det knasigaste ryktet du hört om dig själv?

– Under några år på 80-talet gick det ett, i och för sig angenämt, rykte om att jag var gay. Jag har ingen aning om varför. Jag fick en hel del inviter av snygga, lesbiska kvinnor och ibland önskade jag faktiskt att jag hade spelat på samma planhalva. Men nej, jag är hetero. Ett annat rykte spreds under samma period om att jag var kokainmissbrukare men samma sak gäller även där, jag har fram till denna dag aldrig någonsin tagit kokain.

Vilka artistkollegor har du störst utbyte av, privat?

– Jag umgås mest med Nanne Grönvall och Shirley Clamp. Två underbart jordnära kvinnor, befriade från later och självupptagenhet, vilket inte är självklart i den här branschen. Jag är så glad att vi är vänner.

Hur ser du på ditt eget åldrande?

– Med ro. Visst är det trist att se vissa kroppsdelar tappa form och visst är det ännu tristare att hjärncellerna verkar minska i antal, men just därför är det så viktigt att försöka leva fullt ut. Jag ökar istället för att sakta ner och min livsvilja är okuvlig.

Vilken doft flyttar dig tillbaka till din barndom?

– Björnklistret i skolan. Jag gick låg- och mellanstadiet i Skärsätra skola på Lidingö och trivdes bra där, så den specifika doften av mandelkubb ger mig bara positiva minnen.

Vad gör du för att hålla dig i ett fysiskt gott skick?

– Jag promenerar mycket, jag styrketränar och jag försöker att undvika socker.

Vad väljer du bort i din tillvaro – som stjäl för mycket dyrbar tid?

– Energitjuvar, människor som tar men aldrig ger något tillbaka. Vilket slöseri.

Vad är det sjukaste du varit med om utomlands?

– När Peter och jag semestrade i Portugal 1989 så bodde vi först några dagar i Lissabon innan vi hyrde bil och reste norrut utmed kusten. Vi skulle vara borta i tre veckor men åkte hem redan efter en. Det hände sjukt mycket jobbiga saker. I Lissabon blev vi ständigt trakasserade av knarklangare som trodde vi ville köpa cannabis. På en strand några mil utanför stan fick vi inbrott i bilen. Resväskorna stals. Som tur var hade vi pass och pengar i min handväska och när vi sedan körde tillbaka till Lissabon så förföljdes vi av en galen lastbilschaufför som flera gånger försökte preja oss av vägen, precis som i Steven Spielbergs film Duellen. Jag var livrädd och har inte återvänt till Portugal efter det.

Vad skulle du gjort annorlunda – om du fick leva om ditt liv?

– Absolut ingenting. Jag är stolt över mig själv som vågat följa min inre kompass och gå min egen väg, utan att snegla för mycket på vad jag kanske borde ha gjort. Vissa saker ångrar jag men tycker ändå att det är helt ok och du behöver inte bli bitter bara därför. Tvärtom.

FOTO: TT