Änkan Kerstins sista ord till Arne Hegefors: ”Tacksam”

Hur mår du, Kerstin?

– Konstigt nog mår jag ändå ganska bra. Det är möjligt att den jättestora sorgen kommer ikapp dagen efter begravningen – när det blir tyst på ett annat sätt – men mitt i allt detta känner jag mig tacksam och glad inombords. Vi har haft det här fantastiska livet, Arne och jag, under så många år. Det finns en stor glädje i det!

Hur var Arnes sista tid i livet?

– I november gick det utför. Jag märkte att han inte hade samma ork. Han blev svagare i benen. Till slut kunde han inte ta promenader. Benen bar honom inte. Arne blev förändrad. Sjuk, helt enkelt. Jag ordnade en tid på vårdcentralen – hos hans husläkare. Man konstaterade lågt blodvärde som skulle utredas. Bara två dagar senare – 29 november – blev vi tvungna att åka in till Sankt Görans sjukhus. Där konstaterades hjärtsvikt, hjärtflimmer och covid. Arne hamnade på intensiven. Under tiden undersöktes han vidare. Då upptäcktes långt, framskriden cancer i bukspottskörteln och levern – och tumörer i lungorna. Det hade gått så långt att det inte fanns någon möjlighet att behandla honom.

Var det då nedräkningen till det obegripliga slutet började?

– Ja, jag förstod det då. ”Nu kommer det bara gå åt ett håll”, insåg jag. Det var tungt. Arne tror jag inte riktigt till fullo förstod, även om läkarna hade talat om för honom hur läget var – att han hade cancer och att den inte gick att bota. ”Går det inte att göra något?”, kunde Arne fråga mig. Då fick jag svara ärligt. ”Nej, det går tyvärr inte”. Jag frågade hur det kändes att höra det. Då svarade han: ”då får det bara vara så”. Han tog med andra ord inte emot det beskedet med någon form av förfäran. Sista veckan däremot hade han det jobbigt, jag kan tänka mig att han hade en oro i kroppen. Arne klarade inte av att vända sig på egen hand i sängen. Jag tror han kände sin egen hjälplöshet. Ibland ropade han. Först efter mig, sedan efter hans mamma. ”Mamma, mamma!” Han hade det jättekämpigt sista veckan, men fick samtidigt ASIH, avancerad sjukvård i hemmet. Hans tillstånd gick inte att bota. Han hade fått en dödsdom, men vi valde att ha Arne hemma. Det var hans önskan. Även vår. Vi ville vara tillsammans.

Vad var det sista ni sa till varandra?

– Jag sa: ”Jag älskar dig, Arne, jag är så oerhört tacksam för allt du gjort för mig och barnen, att du ordnat så fint för oss. Tack käre, älskade Arne. Vi kommer sakna dig enormt mycket, men nu kommer du komma till en mycket finare plats. Vi hoppas att det är uppe i himlen, hos Gud, i paradiset”.

Vad var det FÖRSTA ni sa till varandra – då era vägar korsades en gång i tiden? Arne var 36 år, du 25…

– Jag kommer inte riktigt ihåg ordväxlingen, men det var faktiskt på en blinddejt, (skratt). Min kollega, respektive Arnes goda vän, hade lyckats para ihop handbollsmålvakten Frank Ström och Gunilla Ström. Deras äktenskap höll hela vägen! ”Jag vet en tjej som kan passa Arne”, sa min kollega och föreslog att Arne och jag skulle träffas. Så fick det också bli. Maxim på Drottninggatan. Restaurang och krog. 1978. Arne stod där i öppningen av restaurangen och tog emot mig. Han var klädd i en kostym som nästan såg rosa ut, tyckte jag, (skratt). Jag fick ett väldigt positivt och trevligt bemötande. ”Kom in, nu ska vi äta middag och lyssna på Povel Ramel”, utbrast Arne. Det blev en jättekul middag!

Vad hände sedan, då?

– Han ringde upp mig, redan dagen efter, och bjöd hem mig tillsammans med Ulf och Karin Elfving. Då blev det middag igen. Så fortsatte det, vi träffades. Jag kände direkt att ”det här är en jättetrevlig kille”. Vi hade det så kul ihop. Däremot tog det en tid innan jag var beredd att gå in i förlovning och äktenskap. Fem år. Jag var lite försiktig. Han hade en dotter från sitt första äktenskap. Arne var skild sedan flera år tillbaka. Jag ville skynda långsamt.

Vad uppskattade du mest när det gällde det som ni hade ihop – Arne och du?

– Att vi lyckats hålla ihop och sträva på olika sätt. Jag insåg tidigt med Arne – när vi fick barn – att det skulle bli jobbigt. Jag skulle ju fortsätta jobba och lämna på dagis... Jag kände nog på något sätt att ”det här kommer inte funka, jag kommer inte klara av det här”. Arne hade så konstiga arbetstider. Jobbade kvällar. Var vaken på nätterna. Sov halva förmiddagarna. Dessutom var han ofta på resande fot. Det var svårt. Det var så mycket som föll på mig, men rätt vad det var sa Arne: ”Vet du vad, du behöver inte jobba, vi kan klara det här ändå!”. ”Menar du verkligen det?”, frågade jag. Jag trodde inte att det var möjligt, men det var det. Vi var så överens i våra roller som vi tog på oss. Jag fick möjlighet att vara hemma när barnen var små och stå för hela ruljangsen – och stötta Arne i hans jobb. Jag trivdes jättebra i den rollen. Vårt förhållande var så fantastiskt! Vi har verkligen kompletterat varandra. Jag har fått ägna mig åt mina intressen och mina vänner. Han har aldrig haft några krav på mig. Inte heller jag på honom. Det har funkat så väldigt bra, det har varit helt underbart!

Var kommer Arne få sin sista vila?

– Det har jag försökt ta reda på genom åren, men han har inte uttalat något konkret önskemål. ”Jag vet inte”, har han bara sagt, men vi tillhör Engelbrekts församling. Jag ska kolla med prästen i Engelbrektskyrkan vi kan ha begravningen där. Där är mamma begravd. Arnes dotterdotter döptes där. Jag har sjungit i körer där i många år och min bror sjunger i kyrkans kammarkör. Engelbrektskyrkan blir en naturlig plats. Jag frågade Arne, under hans sista dagar i livet, hur han ville ha sin begravning. Då var han trött för att prata. ”Vad tror du om Engelbrektskyrkan?”, frågade jag. Då sa han: ”ja, ja”. Det tar vi som ett ”ja” från honom.

Hur tror du att Arne vill bli ihågkommen?

– Alltså, jag tänker på alla enorma hyllningar som han fått under årens lopp. Jag vet att han varit enormt tacksam. Tacksam för livet! Arne ville inte dö, han ville leva. Till och med under hans sjukaste tid, på slutet, uttryckte han sin tacksamhet. Han tackade personalen, hemtjänsten, sköterskorna, läkarna: ”Tack så mycket!” Han uttryckte också väldigt mycket tacksamhet mot mig och barnen. Arne hade inte det minsta uns av bitterhet!

Arnes liv är över men ditt pågår och kommer förhoppningsvis göra det länge till. Vad vill du fylla din tillvaro med?

– Du, det säger alla till mig! Barnen säger: ”Mamma, nu är det första gången på länge som du får känna dig fri!” Jag måste landa i det här. Jag har ingen utstakad plan framåt, men jag vill förbli lycklig och jag vill fortsätta att leva och vara frisk. Jag vill vara med mina barn, mina vänner och mina älskade bröder. Jag vill fortsätta umgås med folk och kanske börja åka skidor igen. Kanske kan jag till och med åka upp till fjällen! Jag har min bror i Hälsingland och släktingar norrut och i Dalarna. Sådana utflykter ska jag ta. Jag ska böra träffa människor igen. Det ser jag fram emot.

Slutligen Kerstin, vilket är ditt finaste minne från dina 45 år med Arne Hegerfors?

– Jag har är så jättemånga fina minnen! Inte minst alla sammanhang och stunder som vi haft tillsammans med våra vänner. Vi har haft många fester. Arne har alltid varit dess tempohöjare, han har spritt sådana enorma roligheter. Som vi flabbat! Vi har haft det vansinnigt roligt, både tillsammans och ihop med våra vänner. Med Arne har jag fått perspektiv. Det har funnits stunder då jag varit ledsen. Då har han kommit in i rummet och vänt på alltsammans, många gånger har han verkligen förhöjt min sinnesstämning. Det kommer jag sakna. Det och hans enorma generositet och kärlek som han alltid gett mig.

FOTO: TT/PRIVAT