Anders Öfvergårds framtidsbesked efter tuffa perioden

Han vill ses hemma hos sig. Jag måste tillstå att jag är nyfiken på hur han bor, den där snickaren. Jag och fotografen åker ut mot Värmdö och passerar det glittrande vattnet på vår högra sida. Vi stannar till vid fiket och köper med oss kaffebröd och det tar en stund innan vi hittar huset, för jag har sett framför mig ett tronande slott, byggt av mästersnickaren Anders Öfvergårds, 50, egna händer.

Vi välkomnas tvärtemot till ett rätt oansenligt bygge, men som på baksidan brer ut sig med egen brygga och bastu. Anders tar emot, fixar kaffe och sätter sig i favoritstolen. Han är som en snäll björn – inte ett dugg arg.

Du är uppväxt i Stocksund utanför Stockholm, hur var det?

– Man kände ju alla. Yngve, vår granne var vaktmästare på skolan, jag älskade det. Jag hade en väldigt trygg uppväxt, bodde i samma hus hela mitt liv med två äldre systrar och mamma och pappa som fortfarande är gifta. Sedan om de borde varit det eller inte är en helt annan femma. Jag tror de höll fast vid varandra av gammal vana. De är ju rätt borgerliga.

Minns du att det var mycket tjafs?

– Ja, absolut. Pappa jobbade borta måndag till fredag och det var väl lite deras räddning, att hålla äktenskapet vid liv. Men jag kan tycka det är bra, att Cilla, min fru har en egen hobby och att man har egna liv. Det är lite dubbelt det där, det är klart man ska kämpa, men idag när folk skiljer sig kan det vara bra att inte stanna i något dåligt.

Vem var du som liten?

– Jag var väldigt aktiv. Tampades med mina bokstäver, hade väldigt svårt att sitta still. Man hittade ingen diagnos, men det har funkat bra för mig. Jag har lärt mig att leva med det, åldern har ju en stor inverkan på hur man lär sig hantera saker också. Men jag är jätteglad över att jag lärt mig att kanalisera energin åt rätt håll.

Men du tänker att du har en ADHD, men det är en självdiagnos?

– Ja, det tror jag och det är absolut en självdiagnos, däremot har jag ju ett barn som har det så jag har ju gått igenom det. Viktor, 19, har den utmaningen så jag har fått åka lite snålskjuts på den diagnosen.

När upptäcktes den?

– När han var 17 och ett halvt, men det var bra att vänta tills han var äldre. Jag var lite orolig att han skulle utnyttja diagnosen till sin fördel när han var mindre istället för att jobba med den. Vi är väldigt lika varandra, mycket sport, så träning har varit bra. Han spelade basket på hög nivå och gick basketgymnasium och så länge han gjorde det var träningen ett fantastiskt hjälpmedel. Men när han slutade blev det knas.

Får han medicin mot det?

– Han har valt att inte äta medicin, utan tar hjälp av kalendrar och telefonen som är ett bra hjälpmedel. Att komma i tid, komma ihåg, att orka engagera sig i ett samtal. Han bor inte hemma – när barnen slutar gymnasiet vill jag att de flyttar och jag hjälper dem allt jag kan med det, för jag vill att vi ska ha en ny dimension.

Hur menar du nu?

– Man har gått och tjatat i så många år om allt; ”kan du tömma maskinen?”, ”kan du plocka upp handduken?”, ”kan du…”. Det måste få ett slut. Nu äter vi middag oftare tillsammans än när de bodde hemma.

Du har ju gjort en massa i ditt liv; krögare med många anställda, drivit fyra krogar och jobbat på reklambyrå. Och så programmet ”Arga Snickaren”.

– Det har gått i nio år, cirka 200 program, samtidigt som jag gjorde ”Nybyggarna”, sedan ”Angry dinner”, och sedan ”Arga snickaren VIP” som blev succé.

Vad driver dig, det är ju en massa program?

– Det sociala spelet är jävligt intressant.

Och så har du gjort ”Robinson” precis.

– Det var superroligt, min fru fick ta all logistik hemma. Hennes mamma hjälpte till och barnen fick ta mer ansvar, de kom ner och hälsade på i tio dagar. För dem betyder ju sol och strand ledighet, och de var nog inte beredda på att jag jobbade så mycket. ”Robinson” är en superproduktion med en intensiv inspelningsperiod.

Hur står hon ut? Du är väl aldrig hemma utan jobbar jämt?

– Det är ett lagspel, hon har alltid peppat mig och ställt upp och så fort jag kan försöker jag alltid vara hemma så mycket det går.

Du höll på att gå in i väggen för några år sedan, men drog i bromsen på ett lite annorlunda sätt. Berätta!

– Jag seglade från Kanarieöarna till Västindien med sju personer som jag inte kände sedan tidigare. Vi var ute i 23 dygn. Cilla gillar inte att segla, det fanns bara en satellittelefon att kunna kontakta mig på och det var otroligt bra för mig. Man seglar i tre timmar, och så byter man av. Dessutom är jag ju hemma i perioder ibland, så jag är inte bara borta hela tiden.

Och så tävlade du i ”Let’s Dance” förra året.

– Det var jätteroligt! Man slänger sig ut, utan fallskärm, och man vill ju framför allt visa sin danspartner att man kan leverera. Vi tränade sex timmar om dagen och familjen var på plats varenda gång. Jag känner ett enormt sug nu när jag ser det på tv.

Vad ska du göra härnäst?

– Jag har ingen aning idag om vad jag ska göra om ett år framåt, men jag är inte ett dugg orolig.

Foto: Malin Bondeson, IBL