Anders Jansson om tunga dödsfallet i familjen: ”Var bara 35 år”

Hur mås det Anders?

– Jag mår bra. Är ute på turné nu. Att stå på scenen är bland det roligaste man kan göra. Sedan känner jag att jag behöver komma igång med träningen och så där. Psykiskt mår jag toppen. Fysiskt har jag lite att jobba på kan man väl säga.

Vad heter nya humorshowen?

– Den heter Mina sinnens fulla bruk. Det är min tredje soloshow och utgår lite från tiden efter covid. Jag hade covid i 13 veckor. Det satt i mina lungor. Jag var aldrig illa däran men kondisen försvann. När jag var ute och tog min första skogspromenad i Halland så gick jag i långsamt tempo. Jag kände vinden mot min kind och jag pratade nästan med träden... I föreställningen utgår jag från den upplevelsen, men jag pratar också om tusen olika grejer.

Som komiker har du gjort allt och lite till. Ett axplock: Hipp hipp!, Svenska för nybörjare och Starke man. Du har även gjort musikaler, programlett Melodifestivalen och gjort rösten Bruce i Hitta Nemo och en av älgarna i barnfilmen Björnbröder. Vilken prestation har gett upphov till mest blod, svett och tårar?

– Hipp Hipp, i så fall. Det är slitigt att spela in sketchprogram till skillnad från Starke man där man spelar samma karaktär under en hel serie. När du spelar in sketcher har du inget för det du gjorde igår. Dagen efter är det helt nytt. Det är fruktansvärt roligt men också väldigt slitigt.

I Starke Man spelar du Lars-Göran Bengtsson, ett PK-befriat kommunalråd i Svinarp som har en förmåga att hamna i händelsernas centrum. Visst är ni rätt lika till sättet, Lars-Göran och du?

– Det finns ju alltid något av mig i alla mina karaktärer, men Lars-Göran och jag är inte jättelika… Möjligtvis viljan att vara i händelsernas centrum lagom mycket – och då man får välja på vilket sätt. Jag har en sida som är ganska introvert. Lars-Göran kan mingla. Han är expert på det. Jag kan inte mingla. Jag känner mig inte hemma på Melodifestivalen och i kändis-Sverige. Jag behöver egentid. Sitta i lugn och ro. På fester kan jag gå ut och sätta mig på en parkbänk utanför själva festen – bara för att samla kraft för att kunna gå in på festen igen.

Har du alltid jobbat som komiker och skådespelare?

– Nej, jag har haft en del småjobb. Min bror är översättare. Tidigare hjälpte jag honom att översätta film. Sedan har jag jobbat på Skansen, det var roligt. Jag har också jobbat på Duka, det som nu heter Cervera. Jag jobbade i lagret och i butiken. Jag kan allt om porslin!

Vad gjorde du på Skansen?

– Jag stod i grillen med en kökschef som inte kunde prata något språk. Han uttryckte sig bara med ljud och svordomar, (skratt). Det här var många år sedan. Chefen var sträng. Gav man gästerna mer än åtta köttbullar så blev det krismöte, då bar det sig inte ekonomiskt…

Som sjuåring drabbades du av en jätteförlust. Din pappa dog. Vad hände?

– Han hade cancer, han var bara 35 år. Jag var yngst av fem syskon. Självklart var det jobbigt, men det var nog jobbigare för mina syskon eftersom de var äldre och hade känt honom längre. Mamma var duktig på att ta hand om oss. Självklart finns det dåliga aspekter med att förlora en förälder, men jag försöker hitta det positiva även i det svartaste som sker.

Är din mamma kvar i livet?

– Nej, hon gick bort för några år sedan.

Du och din hustru har slagit ner era bopålar i Lund. Vad är det för fel på Växjö, Borås, Uppsala, Ronneby, Stockholm och Kumla?

– Det är nog bra ställen allihop, men jag har alltid trivts i Lund. Det är en ganska trevlig stad. Lagom stor. Gammal. En av Sveriges äldsta. Mycket studenter. Det finns en vurm för kunskap och allmänbildning som jag alltid gillat. Sedan är det ganska nära till Köpenhamn. Det ger en känsla av att man har ena foten i kontinenten. Det är rätt skönt att bo i Skåne. Vi har lägenhet i Lund och sommarhus i Halland. Perfekt att ha någonstans att åka. Det kunde jag sakna när jag var liten. Vi hade inte råd med sommarhus. Själv kan jag erbjuda mina barn det. Jag är väldigt glad för det.

Häromkvällen tänkte jag på dig när jag mellanlandade i Amsterdam. Vet du varför jag tänkte på dig, Anders?

– Nej.

Haschet, Anders. Haschet…

– Just, ja…

Berätta!

– Jag ville testa hasch en gång, så min hustru och jag åkte ner till Amsterdam. Jag var 40 år. På den tiden kunde man gå in på en sådan där ”coffeeshop” och ”röka på” där inne. När vi stod utanför den första stället så fick jag plötsligt kalla fötter. ”Vad jävla pinsamt, vi tar nästa”, sa jag. Och så började vi traska. Vi kom fram till nästa och bangade på nytt. Så höll vi på. Klockan gick. Till slut var vi inne i ganska skumma kvarter. Plötsligt kom det ut en mansperson som ur ett rökmoln. Jag kände igen honom och han hade ett följe av västindier och holländare. Alla var höga som hus!

Vem var personen?

– Woody Harrelson, skådespelaren. Han är en sådan där förespråkare av att legalisera hasch, han gör hampa och sådant där. Han kom ut – detta förfall – och mötte min blick. Jag såg hur små pupillrar han hade. Han kom ut som ett stort varningstecken. Det var som ett tecken från gudarna. ”Nej, vi skiter i detta”, sa jag till Katja – och så gick vi och köpte pommes frites och majonnäs i stället. Helt absurt, va?

Oerhört.

– Ibland är livet otroligt märkligt.

Har du gjort något annat helskruvat i ditt 55-åriga liv, Anders?

– Massvis, men det är absolut inget jag kan berätta om här.

Hur gammal var du när Katja och du träffades?

– Jag var 25, tror jag. Vi har varit tillsammans i 30 år. Gifta sedan 2008. Det är ganska imponerande kan jag tycka.

Vad är förklaringen till den långvariga kärlekslyckan?

– Humor. Du vet, humor behövs om man ska överleva. Har man ingen humor så dör förhållandet. Man ska kunna skratta åt sig själv. Man ska kunna skratta åt den man är ihop med. Katja har för sig en massa roligheter och konstiga saker, hon är en stor inspirationskälla.

Berätta om ert allra första möte!

– Det var på Akademiska Föreningen i Lund. Det var där man hängde om man höll på med spex och teater. Hon var kostymör och jag spelade huvudrollen. Vi skulle göra en musikal som hette Teaterhataren. Där sågs vi nog första gången. Utanför AF, helt enkelt. Sedan jobbade vi ihop och blev förälskade.

Vilken branschkollega träffar du gärna över en kopp kaffe?

– Shebly Niavarani, han från Gåsmamman. Vi lärde känna varandra när vi spelade in Lasse-Majas detektivbyrå. När vi jobbade med produktionen så gick jag i vanlig ordning runt och testade skämt och roligheter på alla som var där. Shebly var likadan. Han pratade med allt och alla. Det störde inspelningen. När han och jag började prata med varandra så försvann plötsligt 50 procent av störningsmomenten, (skratt). Jag gillar Shebly, vi har lärt känna varandra ganska väl.

Vad är det kungligaste du varit med om?

– En gång uppträdde jag för kronprinsessan på Stadshuset. En av hennes säkerhetsvakter frågade: ”Anders, kommer du göra ett plötsligt utfall nu mot kronprinsessan?” ”Absolut inte, det hade jag inte tänkt göra”, svarade jag. Sedan blev jag skiträdd. Det fanns ju säkert prickskyttar på taken. En annan gång gick jag högvakten och gjorde honnör för drottning Silvia. Det var ganska coolt. Vi pratar 1987.

Vad väntar runt hörnet?

– Några möten. Och så håller jag på att tvätta. Det är väl det. Sedan ska jag till Stockholm och hälsa på familjens morfar: Katjas pappa. Därefter ska jag upp på scenen, helt enkelt. Nu i helgen, alltså. Efter det är det tre nya platser. Och tre till. Så håller det på fram till i slutet av april. Till hösten fortsätter turnén. Det är fantastiskt. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Slutligen Anders, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är nog när Bodhi kommer och hälsar på mig på morgnarna. Folk som inte har hund går miste om detta. Snacka om att hundar ser saker positivt. De sprider ren glädje. Katter sprider bara skräck. Lömska djur. Jag skulle aldrig kunna ha katt. Aldrig ska man väl aldrig säga, men det är någonting med hundens lynne som är så vackert.

FOTO: Bo Håkansson, Bilduppdraget