Ulf Ekberg försvann efter Ace of base – tvingades gömma sig: ”Svårt”

Hur står det till Ulf?

– Det är kanon! Jag är jättestolt över mina tre barn. Det går bra för allihop i skolan och de har fått jättefina kompisar. Dessutom är de väluppfostrade. Själv var jag väldigt stökig som tonåring. Jag befarade länge att något av mina barn skulle få ärva min stökighet och mitt sökande, men så blev det lyckligtvis inte.

Varför blev du stökig?

– För att jag inte fick kärlek hemma. Det är därför jag är så himla noga med att överösa mina barn med kärlek. Med facit i hand har det varit ett vinnande recept. Mina barn känner sig trygga. De mår bra. Visst kan det dyka upp problem, men då får man se till att lösa dessa. Det absolut viktigaste för mig är att barnen mår bra. Det finns inget annat som kan jämföra sig med det.

Vad ställde du till med som liten grabb, Ulf?

– Som tonåring var jag väldigt våldsam. Sökte en fadersgestalt. Hade ingen sådan hemma. Pappa var våldsam mot mig. Vi klippte banden fullständigt när jag var ung. Jag sökte mig till andra samhörigheter och hamnade i ett våldsamt gäng. Jag var väldigt stökig på stan. Faktum är att det höll på att spåra ur riktigt ordentligt, men jag lyckades vakna upp i tid. Jag insåg att det jag höll på med var helt åt helvete! Jag kände att jag var tvungen att ta mig ur det där...

Hur gick du tillväga?

– Jag började fokusera på musiken och vände den här ilskan som jag burit på till något positivt. Jag fann ett meningsskapande. Det var helt meningslöst att springa omkring och vara arg. Ilskan hade nästan trasat sönder mig.

Hur gammal var du när du förstod att du var ett musikaliskt geni?

– Jag började med musik redan när jag var elva, tolv år. Keyboard. Höll på med datorer. Tyckte om bandet Kraftwerk. Jag jobbade med musik på datorn, men det var först när jag träffade Jonas Berggren som klotet blev helt. Han tillförde så mycket. Vi hjälpte varandra något enormt. Hans sidor blev mycket bättre. Mina sidor blev mycket bättre. Vi lärde känna varandra i mitten av 80-talet och började jobba ihop när jag var 17, 18 år.

Tillsammans med Jonas syskon, Jenny och Malin, erövrade ni hela världen med Ace of Base. Vi snackar 1993, vi snackar hits såsom All that she wants, The sign och Happy Nation. Miljonerna rullade in. Sätt ord på hur genombrottet kändes!

– Det var som att kastas in i en torktumlare. Man försökte hitta vad som var upp och ner. Det gick så satans fort, allting. Ingen av oss hade någon aning om hur det var att vara popstjärna, det fanns ju ingen utbildning på det. Vi fick lära oss medan vi sprang. Egentligen började alltsammans i Danmark. Vi visste inte riktigt vad vi höll på med. Hade asfula kläder och visste inte riktigt hur vi skulle koordinera showen, men danskarna var väldigt förlåtande och älskade oss ändå. I Danmark fick vi lära oss av våra misstag. När vi ett halvår senare slog igenom i hela Europa – inklusive England och Ryssland – hade vi blivit klart bättre. Vi var fortfarande gröngölingar, men musiken talade för sig själv. Nästa steg blev USA. Då hade vi uppnått någon form av professionalitet – tack vare mycket övning i England, Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Norden.

Vad gjorde den nya berömmelsen med dig och din person?

– Det fanns en fördel med att vi var fyra enkla personer från Göteborg. Vi påminde varandra om att vi var just det: enkla personer från Göteborg. Det var viktigt att komma ihåg det, framför allt när vi blev så enormt stora i USA. I USA går hela underhållningsindustrin ut på att man ska lyftas och behandlas som en gud. Där lever man som kändis sitt liv som att man är en gud. Alla pratar med en som att man är en gud. ”Don´t belive the hype”. Den regeln anammade vi tidigt, vilket gjorde att vi inte tappade fotfästet.

Under storhetsåren drabbades Jenny Berggren av en obehaglig sak. En knäppgök från Tyskland tog sig in i hennes hem – beväpnad med kniv. Vad satte det för spår i bandet?

– Det förändrade allt. Från minimalt säkerhetstänk till att ha riktigt seriösa livvakter. Från den ena dagen till den andra förvandlades livet, friheten och framgången till ett fängelse. Det gick inte att leva fritt. Vi hade personskydd på högsta nivån.

Hur tog du den förändringen?

– I tonåren hade jag ju levt ett väldigt stökigt liv. För mig innebar det en fördel. Jag var ju ganska bekant med obehagliga situationer. Däremot tog de andra i bandet saken väldigt hårt. Framför allt Jenny som varit nära att förlora sitt liv. Efter överfallet på henne blev det svårt att leva normalt. Vi fick bo på hemliga ställen, vi hade en hel säkerhetsavdelning som tog hand om oss. Tack och lov var Jenny stark. Trots att hon höll på att stryka med, tog hon sig igenom det här.

Visst firade du millennieskiftet ihop med Bill Clinton?

– Ja, absolut.

Hur var det?

– Fantastiskt roligt! Nyår i Vita huset. Chelsea, hans dotter, var ett jättefan av Ace of Base. Vi hade träffats någon gång tidigare. Även Bill gillade vår musik. Jag har aldrig varit med om en människa som tagit över ett rum på det sättet och med den energin. När man pratade med Clinton så kände man verkligen att han lyssnade. Han var nyfiken på allt och alla. Han fick även den minsta människan att känna sig stor. Han var magisk på det. Alla kände det.

Du måste känna dig galet stolt när du blickar tillbaka på din karriär, Ulf.

– Ja, det gör jag. Verkligen. Till hundra procent! Vi i bandet hade alla odds mot oss. I början trodde ingen på oss. Framför allt inte i Sverige. Vi fick kämpa hårt med att knacka dörr och ta oss in på ett skivbolag. Det tog flera år innan vi hittade någon som trodde på oss.

Vad känner du när du tittar i backspegeln?

– Att vi gjort en otrolig resa. Tänk så mycket vi varit med om, tänk så mycket vi fått uppleva! Däremot skulle jag inte rekommendera mina barn att bli popstjärnor – av den enkla anledningen att det är så fruktansvärt svårt att lyckas. Det är så många bitar som måste fall på plats. Det krävs tur, tajming och talang.

Du har bott i New York, London, Paris och Spanien. Var är hemma för dig – just nu?

– På den gamla goda tiden, när man inte hade digitalkamera, brukade jag säga att ”mitt hem är där mina fotoalbum är”. Då fanns det inget ”hemma”. Jag kände mig nästan mer hemma på ett flygplan än jag var i min egen säng. Nu däremot är Stockholm mitt hem. Jag har en fantastisk familj att komma hem till.

Från vilket rum har du tjusigast utsikt?

– Vardagsrummet. Helt klart. Därifrån ser man Adolf Fredriks kyrkas lummiga trädgård.

I din trappuppgång bor det två storfräsare. Den ena är du. Den andra är Björn Borg. Visst är Björn en hyvens kille?

– Ja, Björn är fantastisk. Jag har känt honom hur länge som helst. Vi är jättegoda vänner, vi har det jätteroligt tillsammans. Björn är magisk!

Hur länge har du och Johanna kilat stadigt?

– I 24 år. Mitt första möte med henne förändrade allt. Vi fick tre barn i ganska tät följd. Det har varit helt fantastiskt. Johanna är världens bästa mamma. Hon är en underbar kvinna och dessutom en jätteduktig entreprenör. Hon är en frisk fläkt, en extremt stark kvinna som är otroligt social och lätt att tycka om. Väldig rolig tjej, väldigt generös!

Går du på några kändisgalej nu för tiden?

– Inte i Sverige. Förr om åren arrangerades det påkostade och glamourösa fester i Stockholm, men det gör det inte längre. Budgeten verkar inte finnas. Knappt ens filmpremiärer. Däremot är jag ofta i New York. Där arrangeras alltifrån ”Fashion week” och filmpremiärer till FN:s konferens då säkerhetsrådet samlas. Det är väldigt stort. Även i London och Paris händer det roliga grejer.

Har du någon kontakt med Ace of Base-syskonen Jonas, Jenny och Malin?

– Vi tre sågs i höstas under inspelningen av den nya dokumentärserien på Viaplay. Det var kul att ses. Malin har jag inte sett på många år. Hon hoppade av bandet 2002, men jag vet att hon träffar sina syskon. Jenny träffar jag någon gång om året på Liseberg. Hon och jag har barn i samma åldrar. Barnen har kontakt. Jonas och jag träffades ganska mycket förr. De senaste åren har vi inte gjort det, men det kanske blir ändring på det nu. Vi har mycket gemensamt. Det har verkligen varit han och jag mot världen. På något lustigt sätt står vi varandra väldigt nära – även om vi inte setts så mycket de senaste åren.

Slutligen Ulf, vilken är den bästa stunden på din dag?

– På dagarna är det så mycket möten, samtal och mail som man ska svara på. På kvällarna däremot kan jag fokusera på det kreativa. Jag jobbar när de andra har gått och lagt sig. Jag är kvällsmänniska, jag älskar sena kvällar!

FOTO: CHRISTIAN ÖRNBERG / XP / TT, Youtube