Towa Carson om tragedin: ”Jag hoppades faktiskt att han skulle få dö”

Towa Carson, 86, är schlagerdrottningen som än idag kan ta hela publiken med storm. När Hänt når henne har hon nyss vaknat efter en festlig kväll på QX-galan i Stockholm tillsammans med Ann-Louise Hanson, 78, och Siw Malmkvist, 86

– Det var trevligt och det är alltid trevligt. Vi satt i och för sig bara där bakom i vår loge men vi hade så kul så det går ingen nöd på oss, säger Towa.

Med en lång och framgångsrik karriär i bagaget har Towa egentligen lagt av med artistkarriären men då och då kliver hon upp på scenen igen.

– Det är inte ofta. Men jag kan ju hänga med på en låt eller ett par låtar det kan jag göra men inte göra något eget eller så.

– Jag säger varje gång att det här va sista gången. Sånna här sena tillställningar tror jag inte det blir något mer utav.

Hälsan menar Towa är på topp, däremot har hon problem efter en tidigare operation.

– Jag gjorde en höftoperation förra året och det blev kanske inte helt bra. Jag har ingen värk eller så men benet blev lite konstigt så jag går väl inte helt bra. Det är lite konstigt vid knät men jag har fuskat, jag har tränat för lite så jag får nog skylla mig själv också. Men jag äter inga mediciner eller så, säger hon.

Även om Towa är Towa med hela svenska folket så är det egentligen inte hennes namn. Towa heter nämligen Birgit Rose-Marie Anlert och som ogift Carlsson.

– Det är sedan jag föddes. Min pappa tycker att jag var som en liten Towa. Svart hår och lufsig så han kallade mig för lilla Towa. Sen var det första storbandet som jag sjöng med som ville ha ett namn på mig och undrade om jag hade något smeknamn. Nja sa jag men så var det någon bekant som sa att vi kallar henne för Towa ibland. Det fick han nys på, säger Towa och fortsätter:

– Jag hette ju Carlsson och på den tiden skulle det vara lite mer amerikaniserade namn så jag visste inte om det men när jag fick se affischen stod det Towa Carson. Nej, jag ville inte heta det, han hade kunnat hitta på något annat men så blev det så. Men familj och släkt kallar mig för Birgit,

Livet ändrades drastiskt för Towa när hennes tidigare make Bengt Anlert avled 2018.

– Jag tycker dagarna går så fort. Jag har en släkting här som hjälper mig med allt, jag bor ju på landet och har ganska stor tomt. Så jag har folk som klipper gräs och så där. Sen har jag en väninnan som hjälper mig med allt, hade jag inte henne vet jag inte om jag hade klarat mig med allt, säger Towa och fortsätter:

– Ett hus när man blir ensam för jag blev ju ensam 2018, då gick min man bort och sen dog hunden 14 dagar efter. Då hade jag det inte så kul faktiskt.

Hur är det att ha levt ett liv med någon så länge och så blir man ensam?

– Inte så bra ett tag faktiskt, det gjorde jag inte. Inte så att jag behövde söka någon hjälp det behövdes inte. Vi var ändå gifta i 60 år, det blir ju tomt. Det är så mycket saker man gör tillsammans, på mornarna när man äter frukost tillsammans. Just att äta ensam det tycker jag har varit jobbigt. Men nu har jag en väninnan som ofta är här och äter med mig.

Hur känns allt idag jämfört med 2018?

– Det ebbas ut till viss del, det gör det ju. Men på kvällarna, då vill man ha någon att kommentera saker med. Jag kollar mycket på tv och då är man ju van att ha någon att kommentera saker med. Det är lite tråkigt ibland det är det.

Bengt och Towa hade ett långt och lyckligt liv tillsammans. De bildade även familj men förlorade dessvärre båda sina barn.

– Första gången, det barnet levde ju i sju dagar. Det var ett hjärtfel och jag hoppades faktiskt att han skulle få dö. Det är ju så länge sedan det var ju 1958. De hade inte gått att göra något åt så han kanske hade levt i 10-12 år sa de. Och då är det väl mycket bättre att få slippa en massa operationer och så. De frågade om jag ville ha en begravning eller om barnet skulle gå till forskning och jag valde forskning faktiskt. Jag tyckte att jag kunde bidra till något.

– Det andra, det var precis dagen efter nio månader så åkte jag in men så överlevde barnet inte. Det är så många år sedan och det fanns inte resurser som idag. Får man säga så men jag är inte riktigt barnkär, jag har aldrig varit det. Så jag har varit mest för mina hundar. Det har varit min familj. Så jag brukar tänka att det kanske var meningen.

FOTO: TT