Linda Lindorff lämnade allt – dotterns kamp efter flytten med maken

Hur står det till världens bästa Linda?

– Jag mår otroligt bra just nu. Mina familjemedlemmar och jag har en ny, spännande vardag.

Sedan något år tillbaka bor ni på Mallorca…

– Japp! Jag får prata spanska varje dag, vilket jag tycker är kul. Jag får se mina barn uppleva något annat. Yngsta dottern går i en spansk, kommunal skola, vilket innebär att lärarna bara pratar spanska med henne. Det är inte så lätt för henne, men hon är så nöjd och glad när hon kommer hem varje dag och berättar vad hon lärt sig. Det är fantastiskt! Spanien är en nytändning i livet, jag mår jättebra!

Sedan 2006 har du styrt Bonde söker fru-skutan med säker hand. Tänka sig, 18 år har gått! Har du koll på hur många bebisar som kommit till världen – tack vare programmets existens?

– Det är en herrans massa! Om man räknar hårt så ligger vi på 38. Sätter vi på oss de ”glada glasögonen” och räknar in sådana som räknas in genom bondens utvalda – fast nu med en annan tjej – så är vi uppe i drygt 50.

Med 50 tillverkade småttingar är Bonde söker fru allt annat än en dagslända. Hur länge kan det fortsätta?

– Det är ju det man funderar på, men det verkar ju som att folk fortsätter att älska det. Vi ligger fortfarande på miljonstrecket. Det ska inte vara möjligt enligt dagens tv-klimat.

Vad är det fina i kråksången med Bonde söker fru?

– Vi har det som tillhör kärlek i form av drama, svartsjuka, flirt och hångel. Det vi också har är långa, fina relationer. Det kan bli så fantastiskt bra.

Hur ser arbetets baksida ut?

– Möjligtvis skulle det väl kunna vara det här flackandet. Det är många timmar i bilar, på tågstationer och flygplatser. Jag klagar inte, men om det skulle vara något så är det väl det. Vi som gör programmet gör det svårt för oss. Man skulle kunna samla ihop alla deltagare på ett ställe, men vi åker istället ut till böndernas gårdar. Till skillnad från att kanske spela in allt på något hotell i Alperna, eller en solig ö i Karibien, så blir det nästan dokumentärt. Vi är på plats i deras vardag. Det vill jag aldrig ändra på. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till framgången – både i kärlek och tittning.

Vad gör du annars?

– När jag inte jobbar? Då har jag min fritid, då hänger jag med barnen så mycket som möjligt. Jag ser hur fort tiden går. Lykke är 15. Jag vete gudarna hur länge jag får behålla henne hemma.

Hur länge har du och din bättre hälft Jacob kilat stadigt?

– Sedan 2004, så det är ett tag…

Var någonstans ägde ert allra första möte rum?

– Det var nog faktiskt på en krog i Stockholm. ”Oj, han ser snygg och härlig ut”, tänkte jag.

Tillsammans har ni tre ögonstenar: Lykke, Wilhelmina och Benedicte. Hur är du som mamma?

– Det skulle man egentligen fråga dem, men jag hoppas att jag är väldigt närvarande och engagerad. Det är också mitt stora mål. Sedan försöker jag vara uppfostrande. Inte bara skämma bort – för det är så himla lätt att det blir så. Sedan är jag fysisk. Gillar kramar. Lykke tycker nog – vid det här laget – att det är irriterande. Jag får inte komma i närheten av henne lika mycket som jag vill, (skratt). Åtminstone inte när hon träffar sina vänner.

Visst växte du upp långt ute på vischan?

– Ja, i Vilhelmina. Södra Lappland.

Vad känner du när du blickar tillbaka på din barndom?

– Jag känner att jag är så glad att jag fick växa upp där. Jag kände mig otroligt trygg, vilket man inte kan säga att det är på alla ställen idag. Man tänkte inte riktigt på att man måste låsa cykeln eller att man inte får lämna kvar något. Man var inte rädd för att gå hem i mörkret. På riktigt kände jag så. Sedan hade jag fantastiska föräldrar. Påhittiga – vilket jag själv försöker vara med mina barn. Vi hittar på mycket. Alltifrån att vi gör skoterutflykter och åker skidor till att vi fiskar eller vandrar i fjällen. Jag minns också mina föräldrar som roliga. De brydde sig verkligen om oss, det var mycket kärlek.

Vad är störst skillnad på privatpersonen Linda och yrkespersonen Linda?

– I de flesta roller är jag personlig. Jag behöver inte gå in i två olika roller. När jag pratar eller ger goda råd i tv så känner jag att jag kan vara den jag är. Inget är manusskrivet. Det får liksom komma utifrån den man är. Förhoppningsvis märks det på närvarokänslan, att det känns genuint.

Vilken svårighet tampas du med?

– Jag har alltid haft en ganska stark separationsångest. Den är besvärlig både för mig och för folk som står mig nära. När mina anhöriga inte är runtomkring mig så har jag något slags gnagande oro. Jag är väl någon slags vallhund, jag vill ha flocken samlad. Det kan vara rätt påfrestande – särskilt när jag har barn som har ett otroligt driv och är väldigt självständiga. De vill klara sig själva, liksom. Det är något jag får tampas med.

Vilken är den pampigaste kändisfesten du gått på?

– Du, jag har nog inte varit på så många sådana fester, jag har mest gått på biopremiärer. Jag känner liksom inga kändisar.

Vad väntar runt det berömda hörnet?

– Strax ska jag hämta Benedicte på skolan. Sedan ska jag iväg och storhandla. Idag är det en sådan där skön, ledig vardag där jag kan göra helt vanliga saker.

Slutligen Linda, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag måste nog säga tidiga morgnar. Jag tycker att det är underbart att kliva upp och göra första koppen kaffe. Är det helg så gör jag kanske pannkakor – och så kommer barnen in en efter en. En lite ledig morgon, det är underbart! Jag tycker inte om att sova länge.

FOTO: Hans Shimoda/TT, TV4 play