Helen tvingades adoptera bort sin dotter – nu har de hittat varandra

Efter 33 år återförenas mor och dotter igen. För Helen har separationen varit ett livslångt trauma som läktes först när de fick krama om varandra igen.
Exklusivt

Privat
Helen Coulton tvingades att adoptera bort sin dotter Christine 1988.
I 33 år letade hon efter sitt försvunna barn.
– Plötsligt plingade det till i mobilen. Det var min dotter som hittat mig, berättar hon för Hänt.

När Hänt ringer upp Helen Coulton ber vi henne att ta allt från början. Det visar sig vara en lång berättelse om krig, kärlek, fattigdom och svek. Men också om stor lycka och empati.

Helen berättar att hon växte upp i Sri Lanka. Under en period på 80-talet var hon och familjen flyktingar i sitt eget land, när ett blodigt inbördeskrig rasade mellan tamilska milisgrupper och regeringen i landet.

Uniformerad man kom till huset

En natt insåg Helen att hon måste fly. En soldat från en milisgrupp hade kommit till familjens hus.

– Jag var 20 år och jag minns den natten när en uniformerad man kom och instruerade mig. Han visade ett vapen och ett gift jag skulle ta om militären upptäckte mig. Jag blev helt stel och insåg att jag måste ta mig därifrån.

Helen pantsatte ett armbandsur för att kunna betala tågbiljetten till Östra Sri Lanka där hennes far bodde.

Den enda bild Helen har av sig själv som ung. Bilden är tagen 1989 och Helen är i 23-årsåldern.

Den enda bild Helen har av sig själv som ung. Bilden är tagen 1989 och Helen är i 23-årsåldern.

Privat

På tåget, resan tog över 13 timmar, satt en ung kille. De två började prata, de hade roligt, det låg en pirrig förälskelse i luften.

– Vi lärde känna varandra på tåget, det var ju en lång resa. Sedan tog vi bussen från tågstationen till min familjs hus.

Föräldrarna vägrade acceptera

Mannen var muslim och Helen Coultons familj är katoliker. När de kom fram förklarade Helens föräldrar att de inte på något sätt kunde acceptera killen som Helen hade träffat.

Helen flyttade in hos sin morbror och där kunde pojkvännen komma och hälsa på henne. Några gånger försökte Helen ta upp frågan igen med föräldrarna men de ändrade sig inte.

– Min mamma var så sträng och det här var en kulturkrock och ett stort tabu. Men kärleken har ju ingen färg eller gräns så vi fortsatte träffas. Och jag blev till sist med barn.

Helens lillasyster hade samma år, 1987, träffat en svensk man och var nygift och gravid.

– Det var annorlunda, hon var ju gift med en vit man med pengar och flyttade till Sverige. Varken jag och min kille hade några pengar eller arbete.

”Mamma tyckte det var så skamligt”

Helen blev tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Hennes mamma försökte tvinga henne till abort men Helen stod på sig.

– Min mamma tyckte det var otroligt skamligt att jag var gravid och ogift. Hon fick rådet av min faster att sätta mig på ett nunnekloster resten av graviditeten.

På klostret föddes Christine. När hon var fyra och en halv månad kom en av nunnorna och sa att hon skulle adopteras bort.

På klostret föddes Christine. När hon var fyra och en halv månad kom en av nunnorna och sa att hon skulle adopteras bort.

Privat

Tvingades bo på kloster

Helen bodde ett år på klostret i huvudstaden Colombo och där föddes dottern Christine 1988, något som hon berättat om för P4 Skaraborg.

– Jag förstod inte och hade inte fått veta att barnen som föddes på klostret skulle adopteras bort, jag trodde mammor kunde vara där ändå. Jag hade inte skrivit under några papper, men en dag kom en av nunnorna och sa att det skulle komma föräldrar för att titta på barnen, det gällde mitt barn och en annan pojke som var tio dagar yngre än min Christine.

Helen tvingades till en domstol för att säga till rätten att Christine inte var hennes barn. Flickan var inte ens fem månader.

Men Helen vägrade.

– Jag såg ett vitt par och förstod att de var adoptivföräldrarna så jag skrek ”Är det ni som ska ta min dotter ifrån mig?!", då ledde vakterna ut mig ur salen, berättar Helen och fortsätter:

– Där och då blev Christine bortadopterad, de stal henne från mig. Mitt liv var krossat. Jag bara väntade och letade efter henne.

Hade inte signerat några papper

Helen Coulton fick inga papper med sig från domstolen. Hon tror i efterhand att det var hennes egen mamma som skrev under adoptionshandlingarna. Lagstiftningen då tillät föräldrar att fatta sådana beslut, även om dottern var myndig.

Hon lämnade nunneklostret och flyttade hem.

– Min mamma sa iskallt när hon mötte mig vid klostergrinden: ”Ingen kan tro att du har fött ett barn”. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Efter en tid fick Helen jobb i ett turistområde, tack vare sin syster. Hon jobbade på en restaurang och träffade på ett svenskt par. Nyfiken som hon var frågade hon om Sverige, där systern bodde.

– Jag trodde Sverige var så litet att alla kände alla, så jag frågade om hur min syster hade det, skrattar Helen.

Helen trodde hennes dotter adopterats till Nederländerna, det hade en nunna berättat.

Helen trodde hennes dotter adopterats till Nederländerna, det hade en nunna berättat.

Privat

Träffade en svensk man

Paret kände inte systern men de hade en svensk kompis som kanske gjorde det. Kompisen, en man, kom förbi restaurangen.

Och ja, kompisen kände till Helens syster och de började prata. Han visste vad som hänt Helen och hur hon behandlats av sina föräldrar och nunnorna. Dagen efter sågs de igen och mannen skjutsade hem Helen till hennes föräldrar.

– Dagen därpå frågade han om jag ville komma och hälsa på i Sverige. Om jag kunde ansöka om visum och pass. Jag tänkte att jag inte hade något i Sri Lanka, att det kunde vara min chans.

Visumansökningarna fick avslag efter avslag. Varje månad flög mannen till Sri Lanka från Sverige och de sågs en vecka.

– Under den här perioden blev han kär i mig och sa ”nu gifter vi oss, då kan de inte ge oss avslag igen”. Jag vet inte om jag var kär i honom redan då.

HITTAT HEM Mamma Susan och dottern Lisas återförening – efter 50 år

Letade varje år

De gifte sig och Helen åkte till Sverige i juli 1989. I december samma år gick den första resan till Sri Lanka.

Helen hade hört av en nunna att dottern adopterats av ett par i Nederländerna, så hon trodde det var där hennes barn fanns.

– Vi åkte till nunneklostret och bad om information om Christine men fick ingen. Jag sa att jag gärna ville veta var hon fanns och ha lite kontakt med hennes föräldrar, men att jag förstod att jag inte skulle kunna få tillbaka henne, men nunnorna sa nej. Trots det har jag fortsatt åka dit och fråga, visat att jag vill veta. Min man dåvarande man var så arg på mina föräldrar för vad de de gjort mot mig och hjälpte mig att leta varje år. Efter att vår son föddes 1991 var han också med.

Barnen har hjälpt till

Helen och hennes första man skilde sig 1999 och 2000 träffade hon en ny man och fick två barn, en son, 2001, och en dotter, 2005.

– Alla barnen har involverats i mitt sökande efter Christine. 2019 var vi nere på Sri Lanka senast och det visade sig att min kusins mans kompis som jobbar inom kyrkan kände en nunna. Då fick vi veta att de hade alla papper om Christine, men att de inte kunde lämna ut dem.

– Det enda nunnan sa var att det var en legal adoption.

Helen tröstade sig med att det åtminstone fanns papper på adoptionen. 2020 planerade familjen att åka ner igen, men då stoppade coronapandemin planerna.

– Jag väntade och väntade i 33 år.

Efter 33 år återförenas mor och dotter igen. För Helen har separationen varit ett livslångt trauma som läktes först när de fick krama om varandra igen.

Efter 33 år återförenas mor och dotter igen. För Helen har separationen varit ett livslångt trauma som läktes först när de fick krama om varandra igen.

Privat

Men plötsligt en dag hände det.

”Jag söker en Helen som fick en dotter 1988”

Halv åtta på morgonen den 8 juni i år plingade telefonen till när Helen var på väg till jobbet.

– Jag brukar klicka bort meddelanden på engelska som kommer från okända på Facebook. Men det här läste jag, det började med ”Hello Helen”.

Hon satt i bilen och bara skrek av glädje.

– Det stod: ”Jag söker en Helen Lily Coulton, som fick ett barn i Colombo år 1988 och som heter Christine. Jag vill skulle vilja veta mer om min bakgrund”. Jag insåg att min dotter har sökt upp mig – hon finns. Jag svävade över marken och ringde mina barn.

På kvällen pratade Helen och den nu återfunna dottern i telefon. Christine heter i dag Melanie och bor med sin man i södra Tyskland. Hon har haft en lycklig uppväxt med sina adoptivföräldrar och en bror, pojken från klostret i Colombo.

Samma kväll bokade Melanie en biljett till Sverige.

Helen och Melanie insåg hur lika de är när de sågs.

Helen och Melanie insåg hur lika de är när de sågs på flygplatsen i Sverige.

Privat
SANNINGEN Tvillingar separerades – återförenades efter 36 år

”Min mamma förstår inte”

Helen ringde även sin mamma den kvällen.

– Jag sa: ”Nu har jag hittat det som du tog från mig för 33 år sedan”. Men hon förstod inte. Men det spelar ingen roll, jag är hel nu. Det sår hon gav mig då är läkt från stunden jag träffade min dotter.

I juli kom Melanie och hennes man Norbert till Göteborg. På flygplatsen väntade Helen och hennes tre barn.

Helen kramade om Melanie och såg på henne för att se om det verkligen var hennes försvunna dotter.

– Vi är så lika. Den glädjen var obeskrivlig. De här tre dagarna var så fina, det var så mycket känslor. Min dotter är så söt och en väldigt stark tjej. Hon har en så förståndig man som stöttat och hjälpt henne i detta.

Mor och dotter återförenade, efter över 12 000 dagar isär.

Mor och dotter återförenade, efter över 12 000 dagar isär.

Privat

Melanies man Norbert har räknat ut hur många dagar Melanie och Helen varit ifrån varandra. Totalt är det 12 000 dagar.

– Det är så otroligt fint att se alla mina barn tillsammans, hela familjen samlad. Vi skrattade och pratade och spelade och njöt av all den tiden vi hade tillsammans, det var bara EM-finalen vi tittade på, för den kunde vi inte missa, skrattar Helen.

Väckte känslorna på nytt

När Hänt når Helen har hon precis lämnat av Melanie på flygplatsen. Det var tufft.

– Det återuppväckte alla känslor från när de tog henne ifrån mig första gången. Jag sa att det här inte var ett hejdå utan att vi ses igen, men jag hade sådan separationsångest. Det hade jag även med min yngsta dotter, hon påminde mig om Christine, jag kunde knappt lämna henne på förskolan, det tog ett halvår att skola in henne.

Helen Coulton skrattar ändå genom tårarna och säger till sist:

– Så, det var hela sagan, och den slutade lyckligt.

LÄS OCKSÅ: Här återförenas Fu med sin pappa Luo 58 år efter kidnappningen

LÄS OCKSÅ: Ben, 37, har adopterat sex barn med särskilda behov

FOTO: PRIVAT

Senaste nytt